Pickmans modell och andra noveller

Att Howard Phillips Lovecraft (1890-1937) upplever ett slags boom just nu tycks ha flera orsaker. En är förstås hans genre, ”weird fiction”, som upplever ett slags renässans – eller som länge varit stor, men som nu blivit helt adekvat och rumsren. Kanske är det så att de yngre läsare och författare som varit tända på just den här typens litteratur nu kommit i mogen ålder och uppgraderat skräcklitteraturen till ”riktig”skönlittertur? Kanske åker också skräcklitteraturens konjunkturer berg-och-dalbana enligt premisser som hittas i sociologiska undersökningar eller spekulationer om tidsandan.

Uppgången har också att göra med att den generation som vuxit upp med serier och skräcklitteratur nu hunnit bli litteraturforskare. Mattias Fyhr, litteraturvetare och expert på den här genren (och på H P Lovecraft) har skrivit ett fylligt efterord till förlaget Bakhålls urval av Lovecrafts noveller, som utkom i våras i översättning av Charlotte Hjukström. Han förankrar författarskapet också litteraturhistoriskt, till den litterära modernismen. Det är en bra påminnelse, för när författarskap eller genrer återuppstår är det lätt att glömma de premisser de först skapades under. För vår finländska del kan det vara spännande att notera att Lovecraft och Edith Södergran är nästan på året samtida både när det gäller fördelseår och bebutår. Och de är båda produkter av krocken mellan det gamla och det moderna .

Rysare – för de unga och för radio?

Förlaget Bakhåll noterar att Lovecraft är en av de författarnamn som varit mest efterfrågat som i deras klassikerutbud. Och kollar man upp författarnamn eller titlar på Internet hittar man mängder av anskaffningsnotationer, för bibliotek och för skolor. Lovecraft har alltså på senare tid betraktats mest som ungdomsförfattare. Det bevisas också av att hans historier på 1970-talet utgavs i Wahlströms ungdomsboksserie, och att hans berättelser också kom i teckneserieform, utan att upphovsmannen alltid angavs. Lovecrafts genombrott på svenska räknas till mitten av 1950-talet, då berättelsen ”The outsider” (som också finns med i Bakhålls volym under titeln ”Främlingen”) gavs som radioföljetong. Och det akustiska mediet lämpar sig utmärkt för rysare. Ernst Hugo Järegårds senare inläsningar av Lovecraft har också med rätta berömts.

1980- och 1990-talet innehöll nya publiceringar, inte minst i kölvattnet efter rollspelet ”Call of Cthulhu”, efter en av författarens noveller, som givit upphov till en hel ”mytologi” och som stulit en hel del uppmärksamhet från den övriga produktionen och givit bränsle till branschens kultur.

Finländska spår av Lovecraft leder också ofta till kretsen kring tidskriften Enhörningen. Själv publicerade också många av sina alster utanför de hårda pärmarnas värld, t ex i tidskriften Weird Tales.

Lovecraft från den litterära änden

Bakhålls volym innehåller elva noveller som ligger i den mer höglitterära änden av Lovecrafts produktion. Det är berättelser som har en suggestivt lågmält mörk ton, som ofta är skrivna som ett slags vittnesmål eller rekapitulationer, som monologer inför en åhörare inom eller utanför berättelsen.

Förfallna, trötta byggnader i nedgångna kvarter, universums kalla oändlighet – där två poler i hans litterära geografi. Och det inre landskapet korresponderar: drömmar och tvångstankar är stapelingredienser. Tillstånd mellan liv och död, eller ett slags pendlande mellan tillstånden förekommer också. Tankeöverföring och hypnos är viktiga motiv, föremål för en gestaltande nyfikenhet. Farliga experiment är högfrekventa.

I berättelsen ”Bortom sömnens barriär” är (den omtalade) huvudpersonen en vansinnig mördare, Joe Slater, som har starka visioner av andra världar. Han som för ordet redogör för ett experiment där han försöker finna en förbindelse mellan sin egen och Slaters hjärna, och hur han delvis får en inblick i den skräck Slater upplever och förmedlar.

Parallella världar, universa med skapelser som skiljer sig från vår världs kreatur, maskiner som ska hjälpa oss att få information om dem eller att färdas till dem – allt det är ofta förekommande motiv hos Lovecraft, och detaljer som gjort honom attraktiv för nya generationer läsare och också för andra författare.

Trögläst stil – en del av genren

Lovecraft-stoff figurerar i olika jättestora närverk på Internet, och det intressanta är att han själv var centrum i ett slags nätverk på sin tid. Han var en minst sagt dedicerad brevskrivare, han skrev mer än etthundratusen brev, sägs det. Det är så excessivt att det måste ha varit en daglig sysselsättning, och man vet att han brevväxlade med många unga skribenter med ambitioner, av vilka flera senare blev författare.

En av Lovecrafts egna förebilder var Edgar Allan Poe. Det syns också tydligt i hans bästa texter, som i den novell som får inleda novellsamlingen Pickmans modell och andra noveller. Den handlar om en ung man som bor granne med en gammal violinist i ett ruckligt hyreshus. När den gamle börjar spela händer märkliga ting. Just den novellen, ”Erich Zanns musik”, är en höjdpunkt i samlingen. Den låter det mystiska avtäckas långsamt. Det gravitetiska men ändå poetiska språket går inte till överdrift i omständlighet. Vissa andra berättelser tycks leva strax på gränsen mellan gastkramande precision och förödande ordrikedom. Det är intressant att vår tids unga läsare tycks ignorera denna många gånger tröglästa stil – de accepterar den som en del av genren.

En hel del av världens berömda författare, mellan Borges och Stephen King, har också tagit intryck av Lovecraft. De förefaller ha upparbetat olika delar av hans komponenter. Men de berättelser där drömmen eller konsten är i centrum, hellre än maskiner eller explicita monster, tycks gräva sig ner till ett plan där man finner stoff för starka känslor eller intensiva uttryck. Titelnovellen, ”Pickmans modell”, tar avstamp i bildkonsten, i en samling tavlor som blivit kritiserade för att deras skräckmotiv är övertydliga … Den börjar med argument och slutar i en – överraskning.

Skräck – människan starkaste känsla

Skräck, är den första och starkaste av människans emotioner, menar Lovecraft, han utvecklade den tanken i en essä redan i början av sin karriär. Lovecrafts egen livshistoria innehåller många motgångar. Han var ett sjukligt barn och hans föräldrar hade bägge perioder av mentalsjukdom. Han visade tidigt begåvning för läsande och skrivande, men hans skolgång och utbildning var ingen succé. Hans ekonomi var livet ut rätt katastrofal. Och det är frestande att leka med tanken på hur hans bankkonto hade sett ut i dag när filmbolagen betalar fantasisummor för stoff som hans. Lovcrafts författarskap tog fart först efter hans död, och gynnades av de nya medierna.

Det finns detaljer i horror-, scifi- och fantasygenrerna som tycks ha överlevt genom decennierna. Motivkretsarna i sig har en stor progressiv potential, och det finns en hel del texter som är uppenbart kritisk-utopiska. Men många gånger är det konservativa värden som gäller. Lovecraft har kritiserats för främlingsfientlighet, rentav rasism, och för misogyni. Och kanske kan man säga att poängen med skräckberättelserna om främmande världar alltid delvis är rotad i xenofobiska attityder.

Men ännu viktigare som grundbult är den outrotliga inre känslan av otrygghet. Den spelar roll också i förhållandet till kvinnor – där de finns hos Lovecraft. Skulle demografin i verkligheten vara kalkerad på honom hade världens befolkning nog dött ut, så få är kvinnorna i han berättelser. Måhända kan man av det i stället dra slutsatsen att de i detalj berättar om hur det känns att vara man. Eller hur det på ett nytt och förfärligt sätt är ensamt vara människa under det senaste seklet – och nu.

I så fall är historierna hela vägen högintressanta. Läser man dem med en mindre spetsig hypotes kan läsningen emellanåt, på grund av sin välformulerade men trögflytande prosa ge en liten eftersmak av murket trä.