Åh, kom och se här!

Hannele Mikaela Taivassalo(f. 1974) återgår till romangenren med Åh, kom och se här!. Det är hennes andra roman efter debuten med novellsamlingen kärlek kärlek hurra hurra (2005). Hennes första roman, Fem knivar hade Andrej Krapl (2007) premierades med Runebergspriset 2008. Taivassalos författarskap kan placeras på en vid skala, med publikationer inom lyrik, prosa och dramatik. Mellan genrerna råder ändå inga vattentäta skott, utan Taivassalo låter ofta kvaliteter från de olika stilarna smälta samman och berikas av varandra. I Åh, kom och se här! söker sig prosan gärna till det lyriska i utbroderande beskrivningar, och de kvicka växlingarna i handlingen liknar dramat.

Materiell yta framom djup

Åh, kom och se här! laborerar förutom med genreblandningar också med flytande former i personskildringen. Karaktärerna förblir mycket objektivt behandlade, något som håller läsaren på ett visst avstånd och inte släpper in en på djupet. Den materiella ytan får på så vis mera uppmärksamhet än den psykologiska dimensionen i romanen. Åh, kom och se här! kan till och med vid första anblick te sig som enbart ett vackert skal i sirliga rumsbeskrivningar. Men i en roman som den här skapar det en ångestladdad stämning och förstärker det genomgripande förgänglighetstemat i romanen:

Golvet som blodet flöt ut på var mönstrat sedan tidigare. In mellan parkettplattorna sögs det fuktiga, röda.
Hon var ingenting, inte någonsin mera.

Pendlande mellan nivåer

Romanen börjar med ett slut och spinner vidare på ett hjul av olika livsöden blir sammansnörda i varandra. Kvinnan med det rödtonade håret är en allvetande berättarröst som står för ramberättelsen. Hon förblir bara ett anonymt ”jag” men vet mer än någon annan om vad som pågår bakom de tunna dörrarna i det höghus hon bor i. Kvinnans växlande ut- och inträden i berättelsen ger romanen ett högt abstraktionsvärde som snuddar vid det absurda i vissa passager. Stundtals tilltalar hon läsaren med ett riktat ”du” och ibland ställer hon sig bredvid läsaren för att tillsammans observera händelseförloppet.

Kvinnans berättelse beskriver vad som sker i lägenheten där Salim bor med sin syster och dotter Selina. Modern Lillybeth är en skör varelse som vid något tillfälle övergivit sin modersroll och lämnat Selina och Salim. Selina, Barnet, får status av ett slags oskyldighetens upphöjda symbol i den annars så bräckliga tillvaron. Baronen, Erling Elias Stoltz, ges likvärdigt värde som Selina när han uppenbarar sig i historien. Han blir en fläkt från svunna tider då livet var ljusare och vackrare. Men ångesten kryper snabbt på när skallben visar sig vara ömtåliga och liv någon gång kommer till ett slut.

Allt slutade där det skulle sluta, allt började där det skulle börja – hur kunde han då förstå hur man ska rädda någon tillbaka till livet eller verkligheten, om man inte ens vet att de verkligen kan försvinna.

Ensamheten manar fram den stickande oroskänslan i romanen. Selina blir övergiven av både far och faster som har arbetsskift på sjön mellan två länder, och modern Lillybeth bara försvinner ur sin dotters liv. Personporträtten förblir ändå oskarpa och flackar förbi i sådan ryckig fart att läsaren snuvas på den verkliga ångestkänslan; något som kanske eftersträvas i en läsning av en sådan här roman.

Som att läsa film

Taivassalo leker förutom med mångskiktade berättarnivåer också friskt med andra konstformer i Åh, kom och se här!. I romanen finns insprängt inslag från Bellmans epistlar och också andra kända visor nynnas fram i tid och otid i romanen. Taivassalo har på ett imponerande sätt lyckats ingjuta ett starkt stämningsskapande musikaliskt inslag i Åh, kom och se här!. Tillsammans med de täta skiftningarna mellan ett antal simultant pågående parallellhandlingar uttrycker sig Åh, kom och se här! som en film i romanform. Utan en ingående helhetsläsning av romanen ger de olika berättarnivåerna ändå ett fragmentariskt intryck som förutsätter ett helhjärtat engagemang av läsaren, och kanske några omläsningar.

Så dör hon alltså.
Hon levde, för att sedan dö. Hon dog, vad annat finns att säga? Har allt detta varit förgängligt, förgätligt, förgäves författat? Nej det kan det inte ha varit.

Bjärta kontraster

Det mest fascinerande med Åh, kom och se här! är valet av romanmiljö: de med kärlek föraktade kryssningsfartygen. Här frestas man att säga Sverigebåtarna, men det nämns de facto aldrig i romanen. Salim och hans syster jobbar mellan två städer som har påfallande likheter med Helsingfors och Stockholm. Berättelsen går också i land med karaktärerna och besöker bland annat Operan. Det uppstår med andra ord bjärta kontraster mellan miljöerna. Taivassalo gör också ett djärvt val genom att placera en del av handlingen på en sådan själlös icke-plats som ett kryssningsfartyg; upplägget verkar vara som klippt och skuret för en halvdan kioskroman.

Taivassalo vänder ändå miljökontrasterna till romanens fördel, och hon gör det med bravur. Åh, kom och se här! gör en sjaskig Sverigebåt till en självklar scen för det rådande förgänglighetstemat som rider romanen igenom. Dessa anonyma spökskepp som endast fylls av liv tack vare sprit, spelmaskiner, snask, kort sagt kommers, har en bärande roll som romanmiljö. Åh, kom och se här! förvrider verkligheten.

Bokpärmens baksida består tacksamt nog inte av en krystad formulering som raserar berättelsens höga abstraktionsnivå. Endast ett torrt konstaterande ”Det finns bara slut” pryder pärmen. Romanen bör helst läsas som en cirkulär helhet med varken början eller slut eftersom det utmärker även förgängligheten.