In Transit

Hannele Mikaela Taivassalo har skrivit både romaner, noveller, barnböcker och dramatik. In Transit är en roman där perspektivet växlar mellan olika personer och tider.  Galadriel, som hör till samma generation som författaren, var som ung ”vag i konturerna”, hade starka känslor men var ledsen över att de inte syntes utåt. Hon kallas ofta G av en orsak som för mig är vag, kanske just för att understryka hennes anonymitet. En mer bestämd person är Vera, som var ung på 1950-talet och då hade ett långvarigt förhållande med fadern i en familj där hon var barnflicka och också bodde. Förhållandet varade länge efter det att hon flyttat till en lägenhet hon delade tillsammans med en levnadsglad väninna. Vera och G bor i nutiden i var sin ände av samma hus på landet, där de lär känna varandra under kaffestunder på den gemensamma gräsmattan.

 Perspektivet växlar mellan olika karaktärer och tider

Två män hör också till berättelsen. Den ene är Främlingen, som kommer från Mellanöstern och inte kan de språk som talas, vilket leder till en nästan ordlös kommunikation författaren vill ladda med symbolik. Den andre är Sem, Veras svärfar, som är homosexuell men har levt ut sin sexualitet bara en gång som ung i Stockholm. Där tänkte han stanna, men pliktkänslan gällande hemgården förde honom tillbaka till Finland. Trots att han i och med det hade känslan att livet var slut. I romanens nu är han liv på väg att ta slut i vanlig mening. Dessutom finns som en ram berättelsen om ett jag som reser, beskriver de flygfält bokens titel hänvisar till, och filosoferar kring dem och kring vem hon är när hon befinner sig på dem.

Personerna och händelserna utgör ett lapptäcke, ett koncept som inte behöver vara ointressant, men i det här fallet får tekniken texten att kännas lös. In Transit är alldeles för lång i förhållande till vad den innehåller. Det bästa i romanen är mittpartiet, speciellt avsnitten med Vera som ung. Kvinnan vars valspråk är ”man vill ju arbeta och dansa”. I det här fallet fascinerar Taivassalo mig. Författaren är född 1974 men lyckas på ett mycket intressantare sätt bygga upp den sexuella spänningen i den mer puritanska tid (1950- och 60-talet) som det här handlar om, än i avsnitten som utspelar sig i vår tid.

Långa stycken i de här senare är som att läsa Mitt livs novell. Jag har svårt att orka med mycket i den här stilen:

”När han öppnar dörren till sitt rum går hon in till honom. Kropparna så spända, väntande, köttet så svagt att man darrar, då måste man klä av sig, klä av varandra, förundras över att detta är en kropp, en annan, och detta är min. Så fuktig och öppen, som en smärta, vad som händer när de trycker sig mot varandra och han liksom plötsligt, trots all väntan så överraskande, är inne i henne, är höjdsvindel och alpluft och att klamra sig fast vid ravinens kant.”

Poesi på prosa

Up Where We Belong, som de sjöng i en viss hit på 80-talet. Om en författare skruvar till den här sortens pompösa världsbild kan det bli roligt, men jag har svårt att hitta någon glimt i ögat här. Jag hade väntat mig något annat eftersom jag alltid har uppfattat Taivassalo som en egensinnig person med en uppkäftig humor, och ett säreget sätt att se på språket och världen.

Det här kan man se i enskilda, finurliga vändningar: ”Hon andas och sover, som vore det systematiskt”, ”De var så olika. Silvia som alltid var så lätt, bara glad, bara självgående, bara så okomplicerad.” Det kan med små medel bli sensuellt: ”Allt badar i matvärme, lampsken, i korianderdoftande fukt.” Men det finns också för många krystade vändningar; om en man kommer rinner det sperma, varför kan man då inte kalla det så istället för att säga att ”någonting” rinner. Taivassalo är i hög grad en poet också när hon skriver prosa, men det är emellanåt som om hon följer en autopilot som formulerar uttryck som låter som poetiska utan att sedan sålla bland dem.

 Jag har alltid uppfattat Taivassalo som en egensinnig person med  ett säreget sätt att se på språket och världen.

Genom hela läsningen har jag en känsla av att hon kunde ha skrivit en bra roman, men att hon istället med hjälp av ingredienser från vad som brukar anses utgöra en stor roman har konstruerat upp en tom roman. Konstruerad är vad boken framstår som, när jag har läst slut den och funderar på dess struktur. Varje gång jag kommer till ett av de koketterande flygfältsavsnitten önskar jag att det skulle ha uteblivit. Men om de delarna uteblivit skulle bokens titel å andra sidan inte ha något att referera till, med sitt begrepp transit som i romanen också har en metaforisk betydelse, ett passerande mellan tider, platser och identiteter. Det är just flygfältssidorna som utgör det kitt som gör att boken kan kallas roman. Utan det resande jagets reflektioner skulle de berättande spåren i boken simma omkring som skilda noveller.

En berättelse om identitet

Kanske det skulle ha blivit en bättre bok så, utan försöken till en symmetri som nu har blivit långsökt? Symmetrin i att Vera och Galadriel bor i likadana rum, som är spegelvända. Att detta också ska spegla det att de, under olika epoker, båda har ett förhållande med en gift man. Frågan är om sex i vår tids Finland kan bli tillräckligt symboliskt för att bära upp allt detta.

Det lilla som i yttre mening händer vet läsaren redan i början,

I vår tid finns det oräkneliga böcker om identitet. För att temat ska hålla för en hel roman behöver det vara förenat med en berättelse som lockar läsare att vilja läsa vidare, och det behövs att identiteten (identiteterna) utvecklas parallellt med den. Om funderandet på identiteten är målet i sig blir det lätt mycket tråkigt. I In transit är själva berättelsen hur identiteten, G:s och den resande författares som då och då i boken har återkommit, och som i slutet börjar smälta samman med G, utvecklas. Det lilla som i yttre mening händer vet läsaren redan i början, eller kan i alla fall gissa sig till. Det centrala i berättelsen är: G, som alltid har läst om polartrakterna och Fridtjof Nansen, och identifierat sig med honom, reser till platsen och hittar sig själv.

Läsaren kan komplettera drag hos personerna med sin fantasi

Taivassalo koncentrerar sig inte alls på att göra bipersonerna intressanta. En flicka med finskt namn har ”höga kindben”, en sexig man i Hollywood har ”en grop i hakan”.  Sems älskare i Stockholm är beskriven som en glansbildsaktig dandy. Kan författarens mångåriga teaterarbete i det här fallet ha utgjort en fälla; en schematisk person i ett manus blir utvecklad i processen mellan text och scen, men i en prosatext är manuset slutprodukten. Läsaren kan komplettera drag hos personerna med sin fantasi, men för det krävs att det finns något oväntat eller mångtydigt mellan raderna i beskrivningen av dem. Det finns det som sagt emellanåt hos bokens mer centrala personer.

Varför det är just en roman Taivassalo den här gången har skrivit vet hon själv. Men med tanke på hur hon förhåller sig till sina ingredienser misstänker jag att det är i andra genrer, som t ex novellen och poesin, som hennes styrka som författare kommer bäst till sin rätt.