Svulten

Först infinner sig frågan om vi verkligen behöver ännu en vampyrroman? Vad har Hannele Mikaela Taivassalo att tillföra en genre som vår samtid så hungrigt frossat i under det senaste decenniet i tv-serier som Buffy Vampyrdödaren och True Blood eller böcker/filmatiseringar som Stephanie Meyers Twilight, och John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in? Vad mer finns att säga? Kanske inget nytt.  Taivassalo väljer att gå den klassiska vägen i sin roman Svulten, med etablerad rekvisita, gotisk inramning, men också inslag av tidigare århundradens spleen, dekadens och melankoli.

Taivassalos roman är både suggestiv och sensuell. I sitt experimenterande med läsarpositionen och kvinnligheten blir den ändå något alldeles särskilt. Redan hennes tidigare produktion, både bilderboken Mörkerboken (2009) och Åh, kom och se här… (2010) flirtar med gotiken. Att hon nu gestaltar vampyren Jorunn Själfhämnd följer upp denna linje i författarskapet. Mörkerbokens ledmotiv ”oro, oro” och de gotiska mörkermiljöerna ger här eko i en stämning som är utpräglat taivassalosk. Den stämningen finns inte minst i hennes skickligt glidande språk, som är en stor del av behållningen. Prosa som rinner och väller, som brister sönder, trasas till prosalyriska stickspår. Som om romanen olydigt vill vara poesi.

”Med armarna omkring varandra i den skakande vagnen, i tystnad. När vi läste Stockholms-Posten tillsammans, men i så olika takt. Skrattande av trötthet efter regnet, kläderna tunga och kalla. Medan vi berättade för varandra om våra enformiga förmiddagar. Hans mun mot min nacke: Jorunn, min Jorunnvän. Då, den tiden och där, var jag hemma.

Vad annat som än fallit i glömska, och hur jag än försöker det// motsatta:// detta// kommer jag aldrig att glömma.”

Klass och kärlek – glöm aldrig!

Allt får sin början i att skräddardottern Jorunn Larsdotter har en kärleksaffär med en högreståndsman under gustaviansk tid i Stockholm, blir offer för klasskillnaden samt dömd att flacka mellan decennierna. Lekfullt talas det om ett lustslott, en plats där längtan och begär sammanstrålar. Det handlar mindre om mord och död, mer om dödlighet, hunger och mest om begär och eftertraktad glömska. ”Nunquam obliviscere”, glöm aldrig, fordrar romanen.  Också Jorunn har alltså en gång varit människa, men blivit offer för sin kärlekslängtan.

Romanen kan också, bland många möjliga läsningar, läsas som ett porträtt av en både stark och sårbar tonårsflicka

Taivassalo har skrivit för både barn och vuxna och vampyrberättelsen i sig lämpar sig bra som crossover-läsning. Hos Taivassalo har tonårsflickan Senja en bärande roll som den som vågar bjuda motstånd åt vampyren. Svulten kan därmed också, bland många möjliga läsningar, läsas som ett porträtt av en både stark och sårbar tonårsflicka. Jorunn är ung då hon blir vampyr. Hon dras till tonårsflickan Senja, granne, som med sin orädda, likgiltiga attityd konfronterar Jorunn. Taivassalo gör ett återbesök hos Christiane F på Bahnhof Zoo och hennes flickskildring är skär(r)ande: ”Den trettonåriga flickan hade sett ut som en ängel. Det ljusa håret, det rena ansiktet, ringen i den ännu inte färdigvuxna, lilla näsan, den svarta kajalgränsen mot det mjuka barnskinnet, och ändå det där krossade, det där svikna i de stora, ljusblå ögonen”. För vampyren handlar allt om behärskning, men också om en lysten blick och om spegling.

Vampyren rymmer allt

Vampyren, denna slitstarka metafor, denna lockande behållare för föreställningar om begär, kroppslighet, konsumtion, kultur och mänsklighet, så tänjbar, så lockande i sin bestialitet, sin olikhet. Introducerad i skönlitteraturen av Pollidori 1819 i dikten Vampyren, återanvänd genom århundradena. Nyligen genomlyst av Anna Höglund i en reviderad utgåva av hennes avhandling Vampyrer (2011/2009). Taivassalo gör, som traditionen bjuder, vampyren till en bild av människans längtan och tillkortakommanden. I 1600-talets Europa väckte vampyren uppmärksamhet, men då som ruttnande lik.

Under sekelskiftet 1800 transformeras vampyren till degenererad adelsman, på 2000-talet är vampyren vacker tonårspojke, metrosexuell man eller ett utsatt barn med grumlad könstillhörighet. Hos Taivassalo är vampyren kvinna. Men hon beskrivs också som tvetydig:  ”Det är som om han alldeles för klart skulle minnas vad han nyss såg, det som plötsligt var borta: En Kvinna. Möjligen en pojke. Lång och gänglig. Men muskulös. Och liksom, slank, på ett kvinnligt sätt slank” Nu tar dessa annorlunda plats i finlandssvensk litteratur, som i Matilda Södergrans diktsamling Maror (ett sätt åt dej) (2012 ) och Mia Francks Martrådar (2012) där besläktade kvinnomonster förekommer.

Blodfläckad huvudstad

Vampyrromanen erbjuder i Taivassalos händer en distanseringseffekt. Genom vampyren talar den andras röst, nära oss. Helsingfors är blodfläckat. Det sipprar, rinner och väller. Liksom hos en Annika Luther som låter Helsingfors översvämmas eller en Maria Turtschaninoff som visar en stad under staden frammanar Taivassalo stadens skuggsida. Romanen kan läsas som en översättning av ett historiskt tillstånd, som dyker upp i olika städer i olika tider – London, Paris, Berlin, St Petersburg – ett tillstånd av mörker, utanförskap och misär. Uteliggarna, de prostituerade, marginalexistenserna är de lättaste villebråden. Jorunn har starka drag av dekadent flanör, renons på livsvilja, tvingad vidare av sin hunger.

Taivassalo frammanar Helsingfors skuggsida

Taivassalos miljöbeskrivningar har sug. Hon får läsaren att uppleva staden genom Jorunn: dofter, mörker, monotoni. De obehärskade attackerna, den ständiga pendlingen mellan behärskning och att ge efter, dominerar och är djuriska. Jorunn förhåller sig nonchalant till sin bestialiska sida, de lik hon lämnar efter sig får ruttna i ett angränsande rum, medan hon brer ut sig på divanen, drar händerna genom björnskinnsfällen och läser.

Osäkrad läsarposition

Hannele Mikaela Taivassalo leker med berättarperspektivet, ömsom berättar vampyren själv sin historia, som i Ann Rice klassiska Intervju med en vampyr (1976), ömsom betraktas hon av en allvetande berättare, som inte drar sig för att involvera läsaren med ett påträngande och uppfordrande du-tilltal. De metafiktiva trådarna tvinnas täta i romanen och påminner ständigt läsaren om att det är fiktion, men antyder samtidigt att det här är på riktigt genom ledmotivet ”Blod rinner mellan raderna”. Taivassalo hör till den generation författare som jobbar med en osäkrad läsarposition, som Monika Fagerholm eller Sara Stridsberg.  Omslaget till Svulten är kongenialt med ärendet. Bilden anspelar på Edward Munchs kända målning Vampyren (1893) där en kvinnlig vampyr lustfyllt närmar sig den bleka halsen på en man. På Taivassalos roman stirrar den kvinnliga vampyren oseende rakt på läsaren och det art deco-inspirerade omslaget går naturligtvis i blodrött.

Dessutom är Jorunn en läsande vampyr. Det är en betagande sida hos henne, för litteraturälskaren. Det första hon läser är Edgar Allan Poe. Nedsjunken i en engelsk läsfåtölj suger hon i sig orden om att allt är en dröm i drömmen. Skildringarna av läsandet är betagande, innerligt nonchalanta, måleriska, begärsalstrande. Den läsande vampyren har ett sinnligt förhållande till ord, bokens materialitet är viktig. Som då hon läser Baudelaire:

”Hon läser orden, som om hon långsamt sög in bläcket från pappret, kände det på tungan, på huden, inuti. Den beska smaken, den onda svärtan på ovansidan av tungan, en metallisk efterklang långt bak i gommen. Les Fleurs du Mal./…/Med nageln drar hon över boksidan, det blir ett ärr i pappret, repor som suddar ut en del av bokstäverna, men lämnar andra orörda. And I wake up alone. Som små hål i orden, små glömskor mellan bokstäverna, och ingenting hålls längre samman.”

En hunger som inte kan stillas

Jorunn läser Hamsuns Sult/Svält (1899) och Strindbergs Spöksonaten (1907), böcker som återkommer som intertexter i berättelsen i form av Strindbergs ledmotiv, ”Det är synd om människorna”, och Hamsuns hungriga flanör som tar sig genom dagarna på sin monotona vandring. I slutet av sin vampyrroman levererar Hannele Mikaela Taivassalo en räcka ledtrådar till läsaren om dessa intertexter, från klassiska verk till popmusik. Hon gäckar också läsaren: ”Alla medverkande fåglar hästar, djur och människor – historiska eller nulevande – har på riktigt sårats och skadats och förolyckats i arbetet med denna bok”.

Att konsekvent involvera läsaren  manar fram en jämförelse mellan läsaren och vampyren

Greppet att konsekvent involvera läsaren ger romanen dess särprägel och manar fram en jämförelse mellan läsaren och vampyren. Var går gränsen för vår mänsklighet? tycks Taivassalo fråga. Vampyrskapet går oundvikligen ut på att stilla hunger som inte kan stillas. ”Den som längtar jagar oavbrutet”, skriver Taivassalo, och få skulle väl undgå parallellen till vår tids jakt på uppfyllelse. ”Hunger är som en skavande tristess, ständigt närvarande, ständigt drivande. Och det enda som finns är svälten eller frossandet, någonting däremellan finns det inte”.