Ensam i Berlin

Walter Benjamin ansåg en gång i tiden att det var barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz. Detta påstående tog han senare  avstånd från och de kommande årtiondena visade också hur fel han hade. Den litteratur som skrevs i skuggan av de nazistiska dödslägren har varit omfattande och relevant, om det så har varit skildringar skrivna av överlevande från dessa läger eller av författare som på annat vis drabbats av att en sådan ondska kan växa fram mitt bland oss i en modern tid och ett modernt samhälle.

Om skildringarna av nazismens folkmord och koncentrationsläger inte varit så ovanliga i litteraturen, har berättelser om den nazistiska vardagen varit det. Kanhända beroende på att de flesta betydande författare lyckades fly ur landet och inte hade erfarenheter av denna vardagsfascism, eller för att det inte har varit politiskt korrekt att göra nazismen vardaglig i stället för något totalt främmande. Därför är Hans Falladas roman Ensam i Berlin (Jeder stirbt für sich allein, 1947) en viktig bok.

Författarskapet som balansakt

Då man läser om Hans Falladas liv förvånas man över att han överlevde nazismen. Han var på inget vis någon som påminde om de germanska idealen.  Fallada, eller Rudolf Ditzen som han föddes som 1893, var psykiskt obalanserad och självmordsbenägen. I sin desperata ungdom dödade han en vän under ett gemensamt självmordsförsök. Ynglingen undvek fängelsestraff men spärrades in på ett mentalsjukhus. Depressioner och medicinering gjorde honom snart till narkoman och halvkriminell. Trots att han upprepade gånger satt inne för vård lyckades han ändå skapa sig en karriär som författare i mellankrigstidens Tyskland och lyckades också med balansakten att fortsätta sitt författarskap under nazitiden och därefter.

Romanen är en intressant bok om nazitiden för att den skrevs så nära inpå händelserna, innan det hunnit uppkomma hollywoodklichéer och tillrättalagda ideologiska raster

För mig var Fallada en okänd författare innan jag läste Ensam i Berlin, och romanen tycks också länge ha varit relativt okänd, för att sedan plötsligt dyka upp och ges ut i nya utgåvor och översättningar. I Sture Packaléns monografi om nazism, krig, förföljelser och folkmord i tyskspråkig efterkrigslittarur, Tyska minnesgemenskaper, nämns inte ens Fallada. Ändå har romanen mycket att ge för en förståelse av vardagsnazismen.  Romanen är också en intressant bok om nazitiden genom att den skrevs så nära inpå händelserna, innan det hunnit uppkomma hollywoodklichéer och tillrättalagda ideologiska raster. Då den dessutom till en viss grad bygger på verkliga händelser utifrån rättegångshandlingar stärks känsan av autenticitet än mer. Fallada ger i dag läsarna en ovanlig inblick i den nazistiska vardagen och jag tror vi som läsare härur kan dra en hel del insikter.

Banala egenskaper i en extrem situation

Personerna i Falladas roman är enkla och oromantiskt alldagliga. De står varken för en monstruös ondska eller för ett monumentalt hjältemod. De är ”vanliga” människor som får sina, i andra lägen , helt banala egenskaper realiserade i en extrem situation.

Berättelsen, som snart skall utveckla sig till en bladvändartegelsten, får sin början då brevbärerskan Eva Kluge levererar ett omskakande brev till makarna Quangel. Deras son har stupat i kriget och hustrun brister ut  i de vredgade orden ”du och din Hitler” till sin man. Herr Quangel har egentligen inte brytt sig så mycket om vare sig Hitler eller sin son. Herr Quangel har egentligen inte brytt sig om så mycket annat än sitt arbete. Därför  har han och hustrun också varit med om att rösta Führern till makten och genom sina arbeten hålla systemet levande. Hustruns ord blir i herr Quangels medvetande en  uppmaning till självrannsakan, en existentiell och etisk strålkastare. Han kan inte längre tränga bort sitt ansvar och fortsätta sitt liv som tidigare.

Huvudpersonerna drivs inte av någon politisk eller religiös övertygelse, inte heller är de helt på det klara med vart deras motstånd skall leda

Makarna Quangel tar snart sina första stapplande steg på motståndets väg. De drivs inte av någon politisk eller religiös övertygelse, inte heller är de helt på det klara med vart deras motstånd skall leda. De är enkla medborgare som nått insikten att de inte längre kan vara en del av det nazistiska systemet. De skriver och lägger ut brevkort  med korta texter som proteterar mot nazismen i trappuppgångar runt om i staden. Små meddelanden knappt någon läser utom polismyndigheterna som är fast beslutna att stoppa deras verksamhet. Det är alltså fråga om ett ganska hopplöst företag, ett sisyfosprojekt. Det är makarna Quangel som verkar i romanens brännpunkt, men cirkulerande kring dem agerar en mängd andra romanfigurer, grannar, poliser, fängelsepersonal…

Maktens opportunistiska strebrar

Om makarna Quangel inte styrs av ideologiska eller religiösa ideal gör inte heller redskapen för den nazistiska makten det. Bland dem finner vi trasproletärerna som enbart tänker på ett mål mat och en fylla, och som håller sig till mottot ”Först kommer maten, sedan moralen”, och de opportunistiska strebrarna, stolta över sina uniformer och den minimala makten att kunna förverkliga sin mest simpla brutalitet. De visar inga spår av arisk eller germansk överlägsenhet, eller av någon nationalsocialistisk övertygele.  De är små människor vars svagheter och ömklighet utnyttjas av makten och som nazismen aldrig hade klarat sig utan.

Kanske det också är därför högerpopulistiska rörelser i dag har framgång, då de smeker folks fördomar och simpelhet istället för att kräva solidaritet och medmänsklighet. Då grannarna i huset där Quangels bor driver en gammal judinna i döden beror det inte på deras antisemitism, utan på att de fegt kan utnyttja det antisemitiska systemet för att kunna stjäla och sparka nedåt. För några ynka mark är de villiga att bli provokatörer, angivare och bödlar. Falladas bild av dessa vinddrivna och halvt eller helt alkoholiserade existenser liknar den som Brecht skildrar i Tolvskillingsoperan och Döblin i Berlin Alexanderplatz. Brutal och fjärran från insmickrande populism.

Falladas bild av dessa vinddrivna och halvt eller helt alkoholiserade existenser liknar den som Brecht skildrar i Tolvskillingsoperan och Döblin i Berlin Alexanderplatz

Inte heller poliserna som utreder vem som utför det skandalösa brottet att kritisera Hitler och statens krigspolitik och förtryck vägleds av någon djupare nazistisk ideologi. De utför endast sina uppgifter att skydda staten. Det är ju det polisen alltid gör. Deras uppgift är inte att reflektera och ifrågasätta eller att skydda människors liv. Inte då och inte nu. Alla gör sina arbeten och de flesta har röstat på Hitler för att han har lovat fixa arbetsplatser.  Att skapa arbetstillfällen och frånta människorna deras etiska ansvar tycks alltid vara ett säljande koncept. Så i det tusenåriga riket, så också idag. Nu, då man nästan utan protester kan offra etiska och ekologiska värden i utbyte mot billig energi, ekonomisk tillväxt och arbete. Arbeit macht frei.

Vardagen i det nazistiska Tyskland

Det mest fascinerande i Ensam i Berlin är den realistiska inblicken i miljöer man inte läst så mycket om i skildringar av det nazistiska Tyskland. Här visas vardagen på fabriker och krogar. Här finns rena köksrealismen och inträngande bilder av smånassar och kommissariesjälar.

Trots att man som läsare är helt medveten om att romanen är en tragedi och att det inte finns en möjlighet till ett lyckligt slut och den hotfulla stämningen blir allt mer gastkramande vill man ändå hoppas. Fallada erbjuder oss också några fladdrande ljus av godhet i det annars rätt så kompakta mörkret. Naturligtvis makarna Quangel och deras absurda motstånd, men också ett fåtal andra personer som låter sin medmänsklighet glimma. Det är dessa Fallada vill föra fram som exempel, rollmodeller som man säger i dag. De handlar inte för att de tror att de får en belöning i detta eller kommande liv. De gör som de gör och trotsar makten och döden för att de anser det vara ett bättre alternativ än att fortsätta leva ett liv utan motstånd. De vill hellre dö som människor än att leva som hundar. På så vis gör Fallada i och med sin roman litteraturen till ett moraliskt imperativ.

Personerna trotsar makten och döden för att det är ett bättre alternativ än att fortsätta leva ett liv utan motstånd

Det är en mörk bok, en grym bok och romanen kan inte sluta lyckligt, men Fallada vill ändå inte lämna sina läsare i en känsla av hopplöshet, så han bryter egentligen mot logiken i sitt epos och tvingar fram en dos optimism som avslutning.  Trots att jag anser att romanen skulle ha vunnit på att skippa slutet, inser jag att vi ändå har behov av en (kanhända förljugen) optimism i all hopplöshet.

Ensam i Berlin blev Hans Falladas avsked. Han dog innan romanen gavs ut och då den publicerades var det i en politiskt tillrättalagd version. Den  svenska utgåvan bygger lyckligtvis på det maskinskrivna manuskriptet och har i den nya utgåvan kompletterats med de tidigare strukna avsnitten och står därför närmare det Fallada ville uttrycka med sin text.