Barn 312 (Suchkind 312)

Någongång under femtiotalet gick Hans Ulrich Horsters Barn 312 (Suchkind 312) som följetong i Allers. Det känns föga överraskande. Såväl stilistiskt som strukturmässigt lämpar sig boken nämligen mer än väl för ett sådant syfte. Någon litterär höjdare är det inte frågan om, men om man betraktar boken i sin genre blir man tvungen att ställa sig en viktig fråga. Vad är det som gör att just denna bok, som på många sätt känns både konstruerad och sentimental, överlever ett halvsekel? Barn 312 utkom första gången på
svenska på B. Wahlströms Bokförlag 1955, översatt av Victoria Bokblad, och har i år kommit i nytryck på samma förlag.

I berättelsens centrum står Ursula Gothe, sedan ett antal år gift med en man som hon tror sig älska. I hennes förflutna döljer sig ändå en ödesdiger hemlighet; under kriget var hon förlovad med en soldat – den ståtlige Achim Lenau- och födde en dotter. I krigets virvlar tappade Ursula och Achim emellertid bort varandra, och Ursula tappade dessutom bort dottern. Efter kriget vet Ursula och Achim inte om att den andra lever och deras lilla flickan Marina är sedan åtta år placerad i en familj som betraktar henne som sitt eget barn. På Röda Korset blir det plötsligt aktuellt att efterlysa flickans biologiska föräldrar. Och här tar berättelsen sin början.

Även om man egentligen redan på sidan trettio vet hur det hela kommer att sluta, och vem som är ond och vem som är god, fortsätter berättelsen med sina oändliga förvecklingar i mer än 200 sidor. Bland annat börjar en rad falska mammor göra anspråk på barnet, den mest påstridiga av dem den lömska modedrottningen Nana Krawinke, en karaktär som kunnat stiga ur vilken Disneyfilm som helst. Hennes uppsåt är naturligtvis onda och egoistiska, och hon gör sitt yttersta för att boken inte skall sluta för tidigt.

Karaktärerna är endimensionella, och fungerar nästan som i folksagan antingen som hjälpare eller fiender. Läsaren kan mycket snabbt identifiera deras funktion, och vet hela tiden innerst inne att slutet blir lyckligt, och dessutom hur det kommer att se ut. Själva läsandet blir alltså en process där läsaren ges en illusion av övertag, medan författaren i själva verket uppskjuter det väntade lyckliga slutet för att få belöningen att verka större. Så att då man äntligen når slutet tänker man ”precis vad jag visste hela tiden”.

Men det är ingalunda detta grepp att förklara succén bakom boken. Den står nog snarare att finna i de myter som boken spinner kring. Passionen segrar över borgerligheten, ungdomens drömvärld över nuets gråhet. Kärleken segrar över tiden, lidandet och kriget. Och mitt i allt detta har vi ett sött litet flickebarn, och mängder av moderskärlek och faderskärlek. Liksom för att bortom alla uppbrott och skandaler ändå upprätthålla det borgerliga familjeidealet.

Vad som kanske mest irriterar i boken är dess totala avsaknad av psykologi. När Martina efter åtta år lämnar de föräldrar som hon älskat och betraktat som sina, rymmer hon för att hon fått höra i skolan att hon är ett hittebarn. Men hennes fosterföräldrar söker henne aldrig och hon nämner dem aldrig senare med ett ord. De försvinner fullständigt ur berättelsen. Sina biologiska föräldrar – sin mamma skildes hon från som baby och sin pappa har hon aldrig träffat – älskar Martina däremot genast, och längtar aldrig tillbaka till vad som varit hennes hem.

Boken är alltså en sorts jakt på lätta lösningar där alla för intrigen oönskade konflikter och svåra känslor utelämnas. Och det är väl just detta som förklarar bokens popularitet; den behandlar andra världskrigets trauman, men tangerar bara tillsynes det smärtsamma. Den förenklar och förtränger, och befäster samtidigt grundläggande borgerliga värden, med ett stänk av romantik. Den gör världen precis så drömskt enkel och hanterlig som den upprepade gånger visat sig inte vara.