De omättliga. En midsommarnattsdröm

Alexander Kavaleffs De omättliga gör skäl för sitt namn. En grupp finlandssvenskar från ”söder om Bulevarden” i Helsingfors rumlar i en lyxvilla en midsommar. En levande dialog spränger ramarna för romanen.

En av de första lärdomarna när jag började studera litteratur på det glada 80-talet, var att författaren inte behöver ha samma moraliska uppfattning som sina romanpersoner. Det är således onödigt att som läsare bli upprörd över de fiktiva personernas beteende och åsikter. Den här frågan dök upp när vi diskuterade Christer Kihlmans Dyre prins (1975). Scenen som i dåtida press upprört en recensent var en våldtäkt som skedde när den unge Donald Bladh hemförlovades efter kriget och rumlade i Helsingfors.

Att Kavaleff är en pseudonym och De omättliga kan tänkas vara en skildring inifrån gör det svårt att skilja författaren från romanpersonerna. Är de alter egon? Kanske, men det är inte säkert. Det här bidrar till att skapa spänning i läsningen. Det triggar nyfikenheten.

Evangelister firar midsommar

Föreläsningen steg upp i mitt minne när jag läste Alexander Kavaleffs De omättliga. Romanen om en midsommar i Hangö, återberättad av en grupp unga vuxna uppkallade efter evangelisterna Johan(nes), Lucas, Mattias och Marcus kan väcka känslor – motstånd – hos läsaren. De unga herrarna, man kan frestas kalla dem spolingar, representerar en attityd som förskräcker. Namnen verkar inte förplikta, personerna i boken har lite gemensamt med personerna i Bibeln.

Den något virriga handlingen med förvecklingar påminner om kaoset (något mindre om munterheten) i Shakespeares midsommarnattsdröm.

De är alla personer i 20-årsåldern bosatta ”söder om Bulevarden”.

Gestaltningen av männen och de unga kvinnorna som alla har mer eller mindre biroller, är däremot trovärdig. De är alla personer i 20-årsåldern bosatta ”söder om Bulevarden”. De är inte likadana, men Kavaleff skildrar en snäv krets som gör ganska stora ansträngningar för att inte släppa in någon som inte tillhör dem från födseln. Kännetecknande för gruppen är att de kommer från liknande hemförhållanden, har ganska liknande förväntningar på framtiden och står i beråd att välja en partner som de känner sig hemmastadda med.

Familjerna har gott om pengar. De lever flott och föräldrarna betalar för livsstilen som omfattar dyra märkeskläder, resor, rikligt med alkohol och droger. De ser framför sig ett liv som så småningom kommer att betyda att männen arbetar överlånga arbetsveckor och sällan är hemma. Kvinnorna tar hand om barn och hushåll med hjälp av betalt arbete utifrån. Ingen i sällskapet vill bryta med föräldrarnas livsstil – och varför skulle de?

Ingen verkar heller vara orolig för att falla i klass.

Också nu när de ännu är bara i början av vuxenlivet är det flickorna som står för maten och en rad besynnerliga sällskapslekar med utmaningar av de mest skiftande slag.

Levande dialog

Romanen De omättliga har obestridliga kvaliteter.

Den främsta kvaliteten är dialogen. Det är allmänt känt att dialogen är den finlandssvenska litteraturens akilleshäl. När det svenska utrymmet krymper, blir språket trängt och det syns förstås i den skönlitterära gestaltningen.

Men Kavaleff har en språkglädje och ger utrymme för ett språk som kanske inte skulle ge så många poäng i språkprov, men som trovärdigt återger den här generationens sätt att uttrycka sig muntligt.

För att citera Sebbe som anslutit sig till sällskapet: ”Joo hej inget fel med det”, svarade Sebbe. ”Känns väl lite fittigt kefft att betala för tjejer man inte ligger med. Eller ni fattar vad jag menar. Strippklubb som value prop är ganska värdelöst när det också finns horhus liksom. Det är inte fan wörtti att pröjsa femtio för en striptease om det kostar tvåhundra för att ligga med nån smutsig östeuropeisk mirmeli på andra sidan gatan – ni vet, som Nikolai brukar säga.”

En annan förtjänst är att romanen lyfter fram ett dubbelt perspektiv på Me too. Det kommer fram i en våldtäktsscen i början och i slutet av boken.

En annan förtjänst är att romanen lyfter fram ett dubbelt perspektiv på Me too.

Kvinnans röst hörs – också hennes inre tvivel och självförakt, som är en följd av den sociala sfär hon lever i. Det är mannen som talar genom kvinnan. Mannens agerande och de tolkningsfel han gör sig skyldig till kommer också fram. Och, när allt är för sent, hans skräck inför omvärldens dom – om inte i rätten så i den krets han lever i och är beroende av. Läsaren förstår hur han tänker och känner, men man håller inte med honom.

Sen är det en annan sak att det kan kännas tjatigt att följa med den tre dagar långa festen på drygt 400 sidor. Det är lite som att vara nykter på en fest där alla andra är berusade.

För ett år sen kom Julia Wickholms ungdomsbok Kom hit. Också den utspelar sig i huvudsak under en midsommarhelg – och fortsättningen på Livs (märk namnet) sommar. Hon bor och är uppvuxen på landet. Värden Oliver (maskulin form av samma namn), firar sommarlov på sitt sommarställe. Här finns en skillnad.

Spänningen i romanen är romantisk, beror på konflikter och på klasskillnader.

Liv sommarjobbar på en glassfabrik, det gör inte han. Wickholm är helt klart en vuxen författare som tar sina unga protagonisters parti och lever sig in i deras situation och känslor, deras trevare i vuxenlivet.

Kom hit är en luftig sak, lätt att läsa. En blädderbok om de existentiella frågor som är aktuella sommaren efter studentexamen. En ikonisk tid i ungdomslitteraturen – samma som i De omättliga.

Alexander Kavaleff tar inga hänsyn. Det är kanske en av anledningarna till att han skriver under pseudonym?