Bara lite till

Jag betraktar Johans sovande ansikte och försöker förstå vad som är fel med det. De inledande orden i Heidi Hakalas debutroman Bara lite till grabbar tag i en, och överlag är de första sidorna väldigt lockande, litet farliga. Det förflutna målas skickligt upp som glansbildsaktigt och ljuvt, medan nutiden är tvångsmässig och uppgiven. Jag förs tillbaka till den osäkerhet som präglade tiden då jag själv växte upp som ung kvinna, då det var meningen att allt skulle vara hoppfullt och fullständigt möjligt, samtidigt som man gick omkring med en känsla av att ständigt vara kuvad och lurad.

Jag förs tillbaka till den osäkerhet som präglade tiden då jag själv växte upp som ung kvinna

Hakala behärskar konsten att hålla en läsares uppmärksamhet. Hela tiden vill jag vända blad och när jag lägger undan boken så undrar jag vad som kommer att hända härnäst. Ska Sandra ta mod till sig och lämna den där odågan till pojkvän? Kommer hon slutligen att ha sex med sin bästa vän?

 Coolhetseffekten

Boken ger mig en massa åsikter som är högljudda och inte vill ge sig, jag får tampas med tankar på att jag dessvärre inte tycker att boken är speciellt intressant eller berörande, samtidigt som jag slukar boken nästan litet som en studie i vad som rör sig i unga, kulturella människors huvuden nuförtiden. Får påminna mig själv om att böcker som man gärna läser, och som man dessutom läser snabbt, är välskrivna, så enkelt är det.

Människor, som på ett märkvärdigt vis också ter sig som nåt slags kläder och inredning

Ett problem är att mycket av texten känns aningen effektsökande. Det är inredning, det är kläder, det är coola ställen. Bara för att inredningen är alternativ, kläderna intressanta och ställena coola, så är det ändå inte något mer utöver just inredning, kläder och coola ställen. Människorna i boken beskrivs som alternativa på det sätt som jag minns att folk i min egen ungdom var när de ville utmärka sig som att de går mot strömmen, samtidigt som de inte gör det tillräckligt mycket för att det ska vara intressant. Jag kommer ihåg att jag själv var likadan så därför har jag ingen rätt att hacka ner på det. Det är bara något som stretar emot när jag läser beskrivningar om kläder, inredning och människor, som på ett märkvärdigt vis också ter sig som nåt slags kläder och inredning.

 Självtvivlets alla infallsvinklar

Huvudpersonen Sandras självförtroende är dåligt, samtidigt som hon beskrivs som attraktiv, som en sådan som drar uppmärksamhet till sig. Jag stör mig på att denna enformiga, kvinnliga osäkerhet ska belysas ur så många olika synvinklar. Förstår att det är så och att det måste uttryckas och skrivas om för att det är traumatiskt – självtvivel hör till en ung kvinnas vardag och alla har sin egen upplevelse.

Samtidigt längtar jag efter någon som slår näven i bordet och säger att nu får det vara nog

Samtidigt längtar jag efter nya infallsvinklar: Någon som slår näven i bordet och säger att nu får det vara nog. Någon som genomskådar lögnerna inte bara på ett teoretiskt plan utan som också lever ut sina egna läror. Nu blir det mest Sandra som går till jobbet och där tar på sig all världens uppgifter och bränner ut sig. Hon låter sig också hunsas av en pojkvän som jag uppfattar som rätt vidrig och som jag inte riktigt har klart för mig om ska uppfattas som en alldeles vanlig man eller som någon som beter sig illa. Hur som helst, huvudpersonen verkar rätt kritiklöst acceptera hans barnsliga surpupperi och icke-kommunikation, vilket gör mig misstänksam och osäker på vad som anses vara rätt och fel i den här boken.

 Och vad händer sen?

Jag lämnas med en känsla av att jag vill veta vartåt det barkar härnäst. Jag vill se sådana som Sandras liv drypa av meningsfullhet, riktiga möten och upplevelser som också läcker ut i texten. Vill se mindre dialoger och textavsnitt som helt tydligt är utformade så att 1. läsaren ska utbildas om det här med feminism ifall det är så att sådant här inte är bekant på förhand, och 2. Hakala ska briljera med hur insatt hon verkligen är.

Trots allt var detta en väldigt välskriven debut som präglades av nåt slags rensning.

Naturligtvis är det positivt att raderna bågnar av feminism och jämlikhetssträvan, men det måste synas i texten på ett annat sätt. Jag efterlyser alltså mindre föreläsningar och mer upproriskhet och överraskande vändningar. Är rimligt säker på att Hakala härnäst kommer att skriva en roman som ruskar om en litet mer. Trots att den orsakade ett visst huvudbry var detta alltså en väldigt välskriven debut som präglades av nåt slags rensning. Vem vet – kanske Hakala redan har skrivit inledningen till vad som jag hoppas på att kommer härnäst: Upproret?