delta

När jag läser första och speciellt andra sidan i Heidi von Wrights nya diktsamling delta är jag otålig. Plötsligt har jag ingen lust med räckor av imperativer, som jag i dikter ofta tycker att skapar en krystad dynamik:

bekanta dig
kartlägg terrängen
ta reda på väderstrecken i förhållande till dig själv

och som emellanåt är förmanande:

låt inte radion störa dina grannar (9)

Reflexiva verb som i sin konstruktion kräver ett objekt efter sig blir problematiska i dikter. Hur mycket man än tar den poetiska friheten till hjälp och säger att man måste få göra om grammatiken om det behövs för intentionen, får ”bekanta dig” ingen tyngd. Det är kanske för att betydelsen hamnar någonstans mitt emellan transitiv (bekanta dig med det som finns här) och reflexiv (bekanta dig med dig själv). ”Dig” blir hängande löst.

Jag är mycket förtjust i detaljer och kan fastna länge i dem. Men när jag nu vill bort från den här irriterande sidan kommer jag snart in i en diktbok som jag älskar. Som det har varit med von Wrights tidigare. När jag har följt med rytmen en stund känner jag att alla element är på sin självklara plats. Diktaren använder det byråkratiska eller halvvetenskapliga språket på ett eget sätt som är utan maner. Det är också komiskt, genom att det skickligt flätas in i ett lekfullt barnidiom.

Vardagligt, magiskt

Miljön kring det skrivande och mumlande jaget är vardaglig, den utgörs framförallt av en lantlig, och förorenad, skärgårdsmiljö. Fiskarna strax under vattenytan har fått vita fläckar och har slutat röra sig. Magin saknas ändå inte; man kan tills vidare ha ett spännande liv i det som finns kvar. En rolig bild med ett omvänt perspektiv belyser den här magin:

—
klippan vid båthuset är en val en vattenpelare
stiger med jämna mellanrum vid storm
blåser liv i lågorna brasan tar sig (39)

Metaforer och realistiskt konstaterade detaljer glider på ett underfundigt sätt över i varandra. De hotfulla svanarna beskrivs som ”de vita (som) närmar sig dag för dag” (43), och påminner om fiskarnas fläckar. De framstår på det här sättet indirekt som något frånstötande, som inte har något av den fluffighet man brukar förknippa med dem.

Läsarens våglängd

Diktjaget och den som läser dikterna upplever nästan hela tiden ensamhet. Oberoende av om den är självvald eller inte, är den ett villkor för att kunna göra de noggranna observationer det på många ställen talas om, och därmed för att dikterna ska bli till.

På ett par ställen får man glimtar från parrelationer, som framstår som små parenteser i en ensamhet som är så kompakt att dikterna inte hinner börja fundera så mycket på vad längtan är eller om den alls finns, och vart den i så fall ska leda. Jag är charmerad av de två dikterna på uppslaget 30-31, som heter ”erbjudandet” respektive ”uppmaningen”, och som motsäger eller tjafsar med varandra utan att någondera sidan får övertaget. I den på vänstra sidan vill jaget bli hittad:

—
letar de efter mig
letar du efter mig
leta efter mig nu

Det kan handla om en vuxen som söker en partner, lika väl som om ett barn som leker kurragömma, eller som gömmer sig för att bli hittad och få uppleva sig som älskad. von Wright är överhuvudtaget så skicklig när det gäller att lämna bort element som kunde ta bort mångtydigheten, att man ofta kan placera in dikterna i helt olika situationer och ge dem olika betydelse, beroende på vilken våglängd man som läsare för tillfället är på.

Det kan handla om en som söker en partner, lika väl som om ett barn som leker kurragömma

I dikten på högra sidan av uppslaget handlar det mer entydigt om ett vuxet liv, som jaget har en distans till:

—
passar det att komma förbi i morgon
sätta upp balkonglådor
plantera kommande egendom

allt på mina villkor

På den vänstra sidan fanns raden ”planerar kommande egendom”, och här har det omvandlats till ”plantera”. Ord som på det här sättet nästan upprepar varandra får mig att tänka på hur man som barn på en gång leker med språket och övar sig i det.

Dialoger, skendialoger

Ensamhetens olika tillstånd är fascinerande. Jaget befinner sig på en plats som ”..är mer/ en dröm än en stad” (s 11). När bara man själv upplever sig dag efter dag kan man, på samma sätt som Beatles (tillsammans) blir valrossar, förvandlas till vad som lika bra kan vara en fladdermus som något annat:

kallnar nu
från kroppstemperatur
till rumstemperatur (28)

Dialogerna är för mig ofta bara skendialoger, det är jaget som resonerar med sig själv. I det här greppet upplever jag inget koketterande:

—
försäkra mig ännu en gång

godta inte
bortförklaringar
omständigheter (12)

Skräcken finns hela tiden på lur. Den kan visa sig i en mer vidsträckt och ogripbar bild, som uppstår kring någon annan mycket vardaglig, som den av tärnorna som ”navigerar knyckigt genom vindvågor/ vad har de att undvika”. (39) Det att det finns andra människor i närheten är inte någon garanti för att den kusliga stämningen ska försvinna:

—
gästen placeras bredvid glaset
fylls på efter hand
ingen aning om
hur mycket man
dricker
senare
natten igenom
övervakad
av fönstret (41)

Små finländska kryp framställs som något hotfullt från Tropikerna:

… knarrmyror lurviga
blåsvarta med vita band
knarrande ljud vid gnuggandet av kroppssegment
vi har ett kraftigt gift och sticker gärna
— (37)

Utan behov att förklara

Horatius försök att gripa dagen finns som en halvsovande process: ”försöker förgäves fånga fåglars färgskiftningar”. (36)

En av mina favoritdikter, av dem där andra människor förekommer, är tjuvlyssnar (s. 63), som jag kan vrida och vända på länge utan att känna något behov av att förklara den. Jag tänker på peruanen César Vallejo, som var helt likgiltig för om läsare kunde komma med tolkningar eller inte:

antalet möjliga utfall omdefinieras
för att förbättra mina chanser
låtsas jag ljuga

diskussionen vidgas
in mot staden via vägar
in mot gator mot en punkt

och ut åt andra håll

Det enda jag säkert tycker mig förstå är att ”ut åt andra håll” syftar på den punkt där den som tjuvlyssnar har hunnit glömma att den inte själv är en del av samtalet eller en av dem som ska höra det. Det man ville veta kommer plötsligt inte, och man kan inte fråga.

Den som tjuvlyssnar har hunnit glömma att den inte själv är en del av samtalet

När jag har läst samlingen en gång är jag inte ens irriterad på pärmen, illustrerad av Nina Albrecht, där det finns bland annat en teckning av en sur flicka som klipper sitt eget hår, och som för mina tankar till de svenska problembarnböckerna från mitten av 70-talet. Den passar väl ihop med dikternas speciella humor. (Det avklippta håret dyker upp i en dikt och meningen med det är att man ska göra bollar av det som man rullar in i strumpbyxor, för att skrämma bort rådjur.)

När jag på nytt läser i samlingen, här och där, inser jag att jag på sätt och vis hade fel när jag kom fram till att jaget nästan hela tiden är ensamt. Det förekommer i många dikter pronomina ”du” och ”vi”, men min känsla från första genomläsningen har fått mig att efteråt minnas dem som om de inte fanns där. ”Du” som annan person existerar i dikterna, men mera som en hägring:

drömmer
drömmar
om sådant
du drömt
jag trott är sant (27)

Ibland nästan som ett skämt, som i raderna:

vi har landat
här är det jag som bestämmer (32),

och

söker någon att skratta åt (31)

Nonsensdimensionen

Det finns en nonsensdimension i dikterna. Den får för mig gärna mala på, jag blir inte trött på den. Det är inte viktigt om ”vi” refererar till mig och någon annan eller till mig som talar med mig själv. Det gör ingenting om jag inte kan säga vad rader som ”inget att skryta över/inte tvärtom heller” (57) precis syftar på. I vilket fall som helst är det något som ”är lätt att betrakta/ på bekvämt avstånd”. Och det gör ingenting om jag inte kommer fram till om titeln delta är ett verb eller ett substantiv. Och att jag inte kommer fram till det heller när jag läser den dikt som heter så, där det finns tre personer som man kan se som formade som ett delta, och vars tema är att en av dem inte vill delta. Jag tycker om meningar som ”jag tänker på sådant att en dag fundera på”. (36) Jag bryr mig inte om huruvida den som kallar sig själv ”en fin dag” (s. 56) är en skata eller till exempel en författare.

Det gör ingenting om jag inte kommer fram till om titeln delta är ett verb eller ett substantiv

Jag vet inte hur jag inte första gången såg hur rolig den första dikten, i alla fall, bordet ser ut så här, är. Den där man ritar om ett bord till ett flygfält. Av alla ställen är det kanske just dessa som i vår tid har blivit symbolen för kontroll och vardagsförnedring. Den här dikten med sitt pedantiska språk är, som jag ser det, en satir över hur myndigheter i världen har förvandlat flygandet, för alla vanliga ivägen-människor, som inte åker business class, till en obehaglig upplevelse. Samtidigt finns i den här dikten en experimentglädje på fantasiplanet, som ger alla möjliga möjligheter tillfälle att flyga upp: ”varje minut är lyftande flygfarkoster fler än landande”.

Jag vill gärna tappa bort mig här.