dörren öppnar rummet

Heidi von Wrights tredje diktsamling liknar en lägenhet vars invånare just packat ner alla sina minnen och rest bort, utan att några nya ännu hunnit flytta in: som ett korsord utan ledtrådar öppnar den sig åt alla håll. De tidigare samlingarnas sparsamma men ändå klart antydda bakgrundsmöblemang av konkreta familjescener och spår av urspårande kärlekssamtal är nu så gott som bortskurade. Det som återstår är en naken, grundrenoverad verklighet: ”ett rum i rummets rum”. Här kan den som är nyfiken på hur världen egentligen är funtad se vardagslivets revben sticka ut, innan de anonyma utrymmena igen övergöds med privat innebörd och personsammanhangens trygga tapetmönster.

Hos von Wright handlar dikt om att komma till rätta i en färdig värld – en värld som i grund och botten redan tagit sin slutgiltiga form, innan någon av oss flyttat in i den och börjat möblera. Alltså är det inte bara bostaden som är främmande, diktjaget är lamslaget av att vara nyinflyttad också i sin egen kropp. Det är som att stiga in i en fast iscensatt pjäs, där det enda som går att rubba är berättelserna – eller lögnerna – som fäster tingen vid andra.

Jaget finner sina gränser genom att pressas mot olika föremål och kanter. Försiktigt och mycket trevande förses hon med en allt precisare plats i rummet – i soffan ”mellan filten och kudden./ mellan kudden och kläderna.” Här måste man helt enkelt ha tid att känna efter exakt hur det känns att ha ”fötterna mot golvet.” eller ”tappa balansen.” Och tid att studera, hur ens kropp förhåller sig till andra och varandra genom vågräta linjer av vila: ”ligger i sängen./ middagen ligger i magen.”

Pyttelitet jäser till jättelikt

Med språket som sprättare tränger sig von Wright vardagen tätt inpå livet och river upp sömmarna mellan saker. Tålmodigt radar hon upp alla klossar och små labyrintlika askar som bygger upp den stora världen. Det handlar om ett korsordsaktigt rutmönster av rum, soffor, stolar och bord. Inte bara människobostäder utan hela städer, naturfenomen och tidevarv består av en flämtande och hopträngd kakelbeläggning av ”takplåt intill takplåt./ tegelsten under tegelsten.” och ”sten vid sten./ steg vid steg.”

I von Wrights diktkosmos har allt sin strikt bestämda ordning, men ingen tycks ha bestämt ordningen. Det är varken trivsamt eller tryggt att leva i en värld som varje stund rivs upp av osäkerhet. Där man aldrig i förväg kan räkna sig fram till vad som finns bakom följande hörn. Då händelseförloppens kausalitet lämnas öppen, får även de minsta vardagsbesluten hisnande konsekvenser. Nyckeln till det pyttelilla och det ofantligt stora, det som får jorden att skälva, hittas hos von Wright i samma till synes banala handlingar. Samtidigt blir varje människa ett jordklot, med ”för mycket järn i centrum” för att våga göra eller röra något på riktigt.

Redan diktsamlingens öppningsdikt rymmer skikt som kan öppnas både inåt och långt, långt utåt: ”människor. människor. världen runt./ än har vi inte träffats.” Dikten utmynnar i gränslösa möjligheter och förhoppningar men samtidigt också mot det oändligt introverta, osäkra och hopplöst slumpmässiga i allt liv.

I sitt dockhusperspektiv av precision och detaljrikedom behöver von Wrights diktlandskap inte ett stort ordförråd för att rymma allt. I en bild av ”grå himmel över rutor” ryms allt från barndomslekar och betongförorter till det mänskliga ödets gränsvärden och villkor. Just mot bakgrunden av det grådaskigt alldagliga ter sig de plötsliga undantagen och infallen i ordlistan – slängarna av vetenskapliga formler eller ”supernovaexplosioner” och ”polarfisk” med ”antifrysenzym” – ännu tydligare och precisare.

Känslornas kemi

I motsats till de exakta vetenskapliga begreppen bär känslorna i von Wrights poesi inga namn. Världen verkar ändå få sin distinkta färg och tyngd just genom ihärdiga strängar av rädsla, längtan och kanske också försiktigt sjudande hopp. Det är ändå mest det som gör ont som tycks gräva in sig i hela verklighetens grovkorniga grundstruktur. I allt nutidens sorl kan den djupa sorgen anas, både personlig och allmänmänsklig: ”tiden nu är sorlig./ oljud i alla färger.”

I stället för känslor talas här om temperaturväxlingar, ”svag elektrisk ström” och fysikaliska processer. Ämnen – och känslor – byter helt enkelt form ”från ett till ett annat”; alldeles som själva språket bygger på övergångar och definitioner som täcker över orden de definierar. Också tiden får sitt mörbultade och lättbrutna tempo just genom känslornas synapser. Bakom den avdomnande rytmen där ”årstider./ går./ kommer./ går.” hugger en bruten Morsekod av smärta: ”lärde mig./ helt enkelt./ söndrigt svårt./ glömde dig.”

Känslornas ämnesomsättning av grumliga ”röda ögon” finner sin nyckfulla motsvarighet i kemin: ”med blandningar vet man aldrig”. Och vips skymtar de undanskuffade känslomöblerna fram igen som för att påminna, att noga uträknat tal utgör ett hot mot det sanna samtalet: ”förvånande förvirrande./ ditt rationella tal”. Slumpen förblir lika slumpmässig fast den vetenskapligt skulle kallas för ”stokastisk process”.

En ser två

I dörren öppnar rummet möts läsaren av det omätbara och samtidigt omåttliga avståndet mellan ”här” och ”allt det där”, mellan ”dörren” och ”en dörr”. För att förstå sig själv måste man lära känna de egna konturernas likheter med andras. Det gäller att hitta sig själv bland alla saker, men också som en sak bland andra saker – att godkänna både sin bestämda och obestämda form. Relationen mellan jaget och världen gör ständiga kullerbyttor: ”jag minns allt./ allt minns jag.”

Till och med det egna ansiktet blir till en studie av ansiktsmuskulatur i allmänhet:

spenderar dagen
framför spegeln.
försöker förstå hur
ett ansikte fungerar.

Genom ansiktets minfält närmar sig von Wrights dikt verklighetens mittpunkt, där människan upphör att säga min–mitt–mina för att börja öppna sig utåt i stället. Själva skeendets färdriktning tycks ändras: ”funderar/ hur låter/ ord när/ ord når/ dig”. Till sist blir en otvingat mångfaldigt och odelbart flera: ”en tittar genom två ögon./ in i två ögon.”

Ettriga enrum av ord

Von Wright specialiserar sig på att undersöka tingens relationer genom och i språket. Saker faller samman, om de berör varandra eller radas upp av antingen ögon eller ordföljd: ”bordet stolen./ mattan golvet”. De språkliga bojorna mellan den som ser och det som ses gör det rent omöjligt att hålla tingen isär eller ens hålla sig själv skild från sina observationer: ”ser en spindel./ är en spindel.”

Men samtidigt uppstår det luckor i tandraden av ord, då t o m enskilda bokstäver tycks dra åt olika håll. Redan på bokpärmen slits orden upp av att rutas in, så att ”dörren öppnar rummet” via en lodrät lönngång öppnas av sina initialer till ”dör”. Språket frigörs till ett korsord av enrummare, vars relation till grannskapet aldrig är helt entydig eller självklar.

Genom att studera språkets inälvor hittar von Wright också de hemliga kontaktytorna mellan till synes vilt främmande ord. När man låter orden ”rum” och ”mur” spegla sig i varandra, syns rummet som en inhägnande mur och muren i sin tur som ett öppet rum som fritt kan fyllas. För att vara ett rum måste ett område muras in. Det räcker med att vrida lite på orden för att få dem att bli till sina motsatser eller gripa varandra om svansen och bli till ”rena kristaller” och molekylkedjor av upprepade, förenande ljud: ”vän./ vänta./ tala.”

Rutinernas rutmönster

Allt kaos till trots byggs den von wrightska diktytan upp av ”upprepning”, ”repetition”, ”regelbundenhet” och ”ramar. regler. riter.” Samtidigt gäller det att tappa bort sakernas sätt att ske igen och rutindelas i rutiner. För att kunna finnas till här och nu, måste konstaterandet ”sitter här igen.” skalas av till ”sitter här.” Ju monotonare vardagen verkar, desto livsviktigare blir det att ta fasta även på de minsta skillnaderna till punkt och pricka: ”den här dagen är inte som andra./ den här dagen är en annan.”

Som för att haka upp rutinerna är von Wrights lyrik ofta kantad med extra skiljetecken, punkter. Att den samtidigt undviker stora bokstäver leder till att världens minsta beståndsdelar blir till stora, tunga och sylvassa spikar i ändan på enstaka ord och versrader – spikar att fästa plakat och hela väggar med.

Samtidigt fäster von Wrights punktliga och exakta poesi läsarens uppmärksamhet vid de automatiserade processer som tvingar vardagsdiskussioner och resonemang att hänga ihop, även om det sker helt på måfå. Punkterna fungerar som utvidgande pupiller som öppnar nya utkikspunkter och lösgör språket från logikens hållhakar. Det är som om hela vardagslogiken plötsligt fått punktering:

det jag säger.
är det jag säger.
är det verkligen.
det jag säger.