Den blinda fläcken

Vi har ett område i ögat som är blint. Det område i ögats näthinna där syncellernas nervtrådar går ihop till synnerven som endast är sensorisk kallas ”den blinda fläcken”. Ett fysiologiskt faktum alltså, som vi normalt inte ens märker. Eller lider av.

Men som vi vet, vi har också blinda fläckar eller punkter när det gäller till exempel vår självbild, eller i mötet med andra mänskor. Vad ser vi och vad ser vi inte? Hur kan vi mötas utan skygglappar? Vad händer till exempel när människor byter land och språk och ska anpassa sig till en annan kultur, hur blir de sedda – av oss som redan finns här? Vilka glasögon sätter jag på mig i mötet med den andra, vad vägrar jag själv se i min egen kultur och dess normer? Vad osynliggörs på vägen? Vad blir kvar av invandrarnas identitet?

Brännande frågor i takt med de flykting- och flyttningsrörelser vi alla på något sätt blir berörda av. Nu är det inte en aktuell flyktingproblematik Henrietta Clayhills beskriver i sin debutroman Den blinda fläcken. Handlingen utspelar sig under en tio års period från mitten av åttiotalet in på nittiotalet. Det blir en tänkvärd berättelse om ett kärleksförhållande som tycks ha alla förutsättningar att lyckas men inte gör det. Där kärleken stöter mot samhälleliga normer och de kämpande jagen tampas med strukturella svårigheter som till sist blir dem övermäktiga. Visserligen i ett Finland som på den tiden var mera instängt och ovant med inflyttare, men problemen har inte försvunnit någonstans.

Vi talar om kärlek över kulturgränser som inte borde vara oöverstigliga, och om jämlika, välutbildade personer

Här talar vi om kärlek över kulturgränser som egentligen inte borde vara oöverstigliga, och om resursstarka, jämlika, välutbildade personer. Och om en frivillig flytt till Finland, inte flykt undan något sämre. Derek, en vithyad engelsktalande kanadensare med konstnärlig utbildning, och Erika, finlandssvensk YLE-journalist, frånskild och tvåbarnsmamma. Det borde väl inte vara något problem, eller hur? Inte i alla fall i jämförelse med andra s.k. blandäktenskap där den ena parten kommer från en mera fjärran kultur och dessutom skiljs ur mängden på grund av hudfärg. Om sådana kulturmöten och -krockar har vi tidigare fått läsa bland annat i Marianne Backléns författarskap, inte minst i romanen Karma. Där skildras möten mellan afrikanska män och finländska kvinnor, hur svårt bägge parter har att förstå varandra, hur det mesta sker på männens villkor, hur barnen lätt kommer i kläm.

Den till synes assimilerade invandrarens problem

Det nya och intressanta med Henrietta Clayhills bok är att den tar upp det vi inte ser, den till synes assimilerade invandraren. De som smälter in, blir osynliga. Men som ändå kan tampas med svårigheter att anpassa sig, bli en del av gemenskapen. Främlingskapet blir en del av jagets självbild, äter sig in i takt med yttre svårigheter att erövra sig en plats i språket och i det nya samhället. Och det blir ju lite pinsamt, i synnerhet om man befinner sig mitt i den gosiga finlandssvenska medelklassen, känd för sin vidsynthet och fördomsfrihet … när någon sticker ut, inte mår bra, ifrågasätter systemen i den bästa av världar.

”   – Varför är det så jävla svårt att få ett jobb i det här landet? Varför är det så svårt att komma in i någon sorts gemenskap när man är utlänning?
 Seismograferna börjar pipa och lysa rött. Det blir tyst kring bordet. Alla tittar på varandra. Det dröjer ett ögonblick innan de har hunnit kalkylera i sina huvuden hur de ska tackla en så direkt fråga. Erika förstår dem. Hon kan ana sig till deras tankar:
– Ska jag säga vad jag verkligen tänker?
 – Tror han att jag vet orsaken?
 – Kanske det inte är det här landet det är fel på utan honom?
Erika känner hur hon blir alldeles stel och svettig av Dereks utbrott. Det är som att bevittna hur hennes älskade tappar kontrollen över bilen och i slow motion styr ner i diket /… / över den streckade linjen.”

På vems sida vill hon ställa sig själv, hans eller deras? Den gemytliga stämningen kring middagsbordet bryts för ett ögonblick innan man snabbt tar en klunk vin och går vidare till andra ämnen att konversera om, sådant som intresserar de infödda, i deras bubbla. Alla kan ju engelska, det är inte det, men intresset för att inlemma Derek är ändå begränsat. Ett ointresse eller kanske rädsla för det obekanta: hit men inte längre. Det är enklast och skönast att kommunicera med dem som delar samma språk och kultur, har samma referensramar. Erika vet att hon och Derek ”aldrig kan vara i samma rum på det sätt som de som delar språk och kultur”.

Författaren förmedlar en trovärdig bild av hur jobbigt det kan vara för bägge parter, den invandrade och den infödda, att upprätthålla relationen och orka tro på framtiden

Svenskan och engelskan är ju så nära varann, det borde inte vara svårt för Derek att hitta jobb, menar värdinnan. Derek har gått på språkkurser, både i svenska och finska, men han har ännu inte lärt sig någotdera språket tillräckligt bra, allra minst finska.

Den här middagsscenen inleder berättelsen om Erika och Derek, en scen där vi kommer rakt in i smärtpunkten. Det är inte minst på det psykologiska planet som författaren lyckas förmedla en trovärdig bild av hur jobbigt det kan vara för bägge parter, den invandrade och den infödda, att upprätthålla relationen och orka tro på framtiden. Vid det här laget har Derek sökt det ena jobbet efter det andra, haft ett vikariat som konstlärare med stor framgång, men ändå inte fått fortsätta. Förhoppningar som inte infriats, tvivel som gnager och självförtroendet som smulas sönder. Och fasaden som måste upprätthållas. Ansvaret som tynger Erika. Hur blev det så här?

Individuell frihet, kulturellt främlingskap

Sedan rullas Erikas och Dereks historia upp, bit för bit. Vi går fem år bakåt i tiden då Erika tillsammans med sina två barn lämnar Finland och flyttar till Dublin och sitt älskade Irland. För att prova på något nytt, försörja sig som frilansande journalist efter att maken Jukka lämnat familjen och flyttat tillbaka till norra Finland och sitt eget landskap. Han kände sig aldrig hemma i det urbana södra Finland, också det en aspekt av främlingskap och kulturkrock.

På Irland bygger Erika upp sitt självförtroende och njuter av sin nyvunna frihet, möter också fördomar i det konservativa landet och tampas med osäkerhet och ekonomi. Ändå är detta ett slags parentetisk lyxtillvaro, livet känns enklare här. Och hon har vågat ta steget, hon har förverkligat en dröm. Som blir ännu bättre sedan hon på en buss träffat kanadensaren Derek och småningom flyttar ihop med honom. Irlandskapitlen tar ganska mycket plats i boken, där vardagliga rutiner, olika livsstilar och skiljelinjer i det nya landet skildras utförligt. Men de fungerar sedan som kontrast till det som ska komma: flytten tillbaka till Finland framför alltför för barnens skull.

Skillnaderna blir allt mer tydliga och berättelsens intensitet trappas upp

Det är här skillnaderna blir allt mer tydliga och berättelsens intensitet trappas upp. På Irland var bägge utlänningar och jämbördiga, nu kommer han till Erikas hemland, där hon framstår som den starkare. Inte för att hon vill det utan för att hon har så mycket gratis, ingår i ett sammanhang hon fått med modersmjölken även om hon inte alltid gillar det. Hon har jobb, hon har nätverk, hon har sin givna roll. Derek har bara sig själv och ett kunnande som han vill använda för att bli en fullvärdig samhällsmedlem. Trots initiativ och försök lyckas det inte att få ett stadigvarande jobb. Och egna vänner visar det sig också svårt att få i det nya landet. Obalansen sliter på familjerelationerna och gör också förhållandet till de växande barnen ansträngt och Dereks roll i familjen knepig. Hur långt räcker kärleken, hur mycket är vi beredda att offra om vi samtidigt förlorar oss själva, gång på gång stöter pannan mot muren?

Erika har försörjningsbördan och upplever ett ansvar för Derek som mår psykiskt allt sämre. Hon inser att klassresan neråt från en borgerlig medelklasstillvaro har börjat:

”Det som skrämmer henne är ödsligheten, det stora okända, det att hon och Derek egentligen börjat närma sig en form av utslagenhet. Relativ fattigdom talas det om. Utslagenhet på finlandssvenska. Erika ler åt tanken. Hon hör inte till de utslagna, det förstår hon, men tillsammans med Derek är hon hänvisad till ett liv utanför huvudpulsen.”

Priset man betalar för att höra till

Priset för att få höra till, vara inne i värmen ”med de lugna och lyckliga mänskorna”, det har hon inte längre råd att betala. Privatlivets utmaningar spiller över på jobbet. Erika börjar som journalist intervjua andra inflyttade och deras finländska makar, hur de klarat sig och hur bägge parter mår. I mötet med dessa mänskor inser Erika att hon inte är ensam om sina känslor. Parens liv kan vara olika men oberoende av om den inflyttade parten är kinesiska, ryska eller dansk finns kulturskillnaderna och obalansen där. Att kunna landets språk och få ett jobb är förstås förutsättningen. Men inte ens då är man skyddad, att inte kunna uttrycka sig fullt ut på sitt eget modersmål när man psykiskt och fysiskt brakar ihop gör en extra sårbar, det vet vi finlandssvenskar. ”Som invandrare måste du klara av också mentala problem på egen hand.”

Tillbaka till den blinda fläcken. För vad syftar titeln på egentligen? På biblioteket läser Erika om något som kallas kulturgrammatik och som i ett slag fångar Dereks olösliga dilemma: Ett fält uppdelat i fyra rutor: ”Mitt offentliga jag, Mitt privata jag, Min blinda fläck och Min potential”. I normala fall är alla fält lika stora, men i en främmande omgivning växer Mitt privata jag medan Mitt offentliga jag minskar, läser hon. ”Min blinda fläck” växer också eftersom omgivningen tolkar mitt beteende enligt andra principer än jag själv. Det invandrade jaget ”upphör att vara den jag är, jag måste förklara mig eftersom ingen känner igen mig. Det är väl där, på den blinda fläcken, som misstänksamhet mot främlingar, misstolkade koder och känslan av utanförskap kommer in?” Däremot krymper jagets potential då all energi går åt till att försöka upprätthålla balansen.

Mycket har ändå ändrats till det bättre i Finland, trots den inhumana flyktingpolitiken som gör att man själv som finländare kan känna sig som en främling i sitt eget land

Den bok som Erika läser med sådant intresse på biblioteket är troligen Gillis Herlitz klassiker Kulturgrammatik – hur du ökar din förmåga att umgås över gränserna (1989). Derek och hon har verkligen försökt umgås över sina gränser och hitta ett sätt att leva tillsammans. Det lyckades inte.

Idag umgås allt fler över nationsgränserna, ingår äktenskap och bosätter sig i den enas hemland. Mycket har ändå ändrats till det bättre i Finland trots den inhumana flyktingpolitiken som nu dominerar och som gör att man själv som finländare kan känna sig som en främling i sitt eget land. I skuggan av rasism och etnocentrism men också en ökande kamp för öppenhet och tolerans försöker tiotusentals par från olika kulturer hitta ett gott samliv och vardagsliv i det finländska samhället. En del lyckas, andra inte.

Henrietta Clayhills flyhänt skrivna roman är en läsvärd påminnelse om vilka strukturella svårigheter som nyankomna möter då de ska finna sin plats i vårt samhälle. Igår och idag. Att mötas över kulturgränser  berikar och befriar oss. Det svåra, bland mycket annat, är just att få syn på vår egen blinda fläck i mötet med den andra.