Brev från bar Aurora

I en tid då ordet solidaritet blivit obskyrt och normal medmänsklighet ses som något oförsvarligt naivt och då nyliberalismen tagit nykonservatismen i hand är det uppfriskande att läsa Henrik Jansson. Han har sin bakgrund i 70-talets ”stalinistiska” studentvänster och ville med sin förra roman Protokoll från subversiva möten upprätta den ära man tagit från denna generation. Det var kanske inte i så hög grad den politiska ideologin han ville återupprätta, utan snarare de allmänt humana värderingar, som fick honom och hans kamrater att gå med i den socialistiska rörelsen. Samtidigt var romanen en anklagelseskrift mot den rådande högerhegemonin.

Det här gäller också hans nya roman Brev från bar Aurora. Boken är ännu en bitter uppgörelse med tidsandan. Det är ingen ideologisk bok och Jansson försöker inte heller desto djupare analysera samhällsutvecklingen. I likhet med Protokoll från subversiva möten ligger det ändå en aning 70-talsnostalgi i bakgrunden. Visserligen tar det politiska motståndet här också uttryck i en mera tidsmedveten skildring av en våldsam gatuockupation.

Snarare än som en politisk roman ser jag ändå romanen som en existentiell utvecklingsroman, med teman som ansvar, försoning och förlåtelse som mera framträdande än det politiska. Det är också teman som finns med i hans tidigare böcker. Språkligt och kompositionsmässigt lyckas Jansson bra och texten flyter smidigt mellan olika tidsplan.

Inbesparingarnas ideologi

Det är ingen ljus bild av samhället Jansson ger läsaren. Romanen börjar med att Sam Sunde besöker sin far på ålderdomshemmet, där inbesparingar och vårdideologi fullständigt tagit all dignitet från den gamle predikanten. Fadern som en gång varit en mäktig och potent man, nästan en gud, är nu knappt skuggan av en människa. Skildringen av förhållandena på hemmet är omskakande och tyvärr säkert också realistisk. Det enda de äldre har att se fram emot, där de ibland lämnas att ligga i sin egen avföring, är i bästa fall ett besök, kanske helst ett besök av liemannen.

Handlingen växlar sedan mellan besök på anstalten Seniora och olika barer och pubar, speciellt bar Aurora DN (som väl läsare med en viss kännedom om Åbo, kan känna igen som baren Daily News). I den kalla värld, där människovärdet räknas i euron, står bar Aurora som en slags gemenskapens oas. Här möts de som inte lyckats anpassa sig till de nya tiderna, föraktade losers och ensamma själar. På baren försöker man ta hand om varandra och lyssnar på varandras berättelser. Det är hos dessa Sam Sundes sympatier finns och det är väl också där Henrik Janssons sympatier finns. Sam Sundes val att hellre vistas bland dessa utstötta än i de akademiska kretsarna kan ses som ett medvetet, existentiellt val. ”Min pappa lyckades få sitt knullande att framstå som en frälsargärning. Och min bror gör supande och förfall till ett ideologiskt ställningstagande”, utbrister Sams syster vid ett tillfälle.

Manlighet och ansvar

Brev från bar Aurora handlar mycket om ansvar. Jag skulle kanske också våga kalla den en bok om manlighet. En av romanens huvudlinjer går ut på att Sam tar över auktoritetens stafettpinne efter sin far. Det är nu, då fadern ligger förnedrad, Sam måste ta sitt ansvar, i förhållande till fadern och till en dotter han tidigare inte ens träffat.

Det är ett intressant val författaren gör, då han väljer att plocka in bruk av våld i bägge dessa relationer. En traditionell auktoritär manlighet handlar i grunden om makt och våld och det är en företeelse, som med rätta ofta kritiserats. Kritiken av manligheten är ett i litteraturen uttjatat tema. Jag har svårt att säga i hur hög grad Henrik Jansson medvetet vill provocera, då han sätter in våldet i ett positivt sammanhang. I förhållandet till dottern genom att misshandla några mobbare – en händelse som får henne att se honom som ”pappa” och i förhållande till fadern genom att smuggla in en pistol till honom, så att han skall kunna skjuta sig ut ur eländet.

Då pistolen överräcks tar de båda männen makt över sina liv och erövrar en ”maskulin” stolthet. Man behöver ändå inte se våldet ur ett genusperspektiv, utan som ett uttryck för en känsla av att ”enough is enough”. Mobbarna, förtryckarna och högerkrafterna har gått för långt och det är nu tid att säga ifrån, Basta!

Våldets två poler

Spännigen i romanen finns mellan maktens och våldets två poler – mellan att mobba och bli mobbad, mellan barn och vuxna, mellan att utnyttja och att utnyttjas, mellan att ha vapnet och att inte ha det. Det är denna motsättning Jansson undersöker. Det är genom att äga ”pistolen” männen i boken har makt och dignitet. Ändå verkar vapnet, då Sam överräcker det åt fadern, så malplacerat i romanens verklighetsillusion. På ett realistiskt plan skulle piller, eller en spruta fungera bättre som dödshjälp – men revolvern fungerar bättre som symbol.

Romanens frågeställningar kring det manliga är ganska provokativa och tankarna går till en annan författare i Åbo, Peter Sandström, som i sina böcker kliver ned i maskulinitetens mysterier och då man sedan läser att Sam Sunde på bar Aurora DN upptäcker Port Arthur-författaren Peter S, så vet man att man är på rätt spår i tolkningen. Brev från bar Aurora är en roman om manlighetens utveckling från son till fader. Det är en roman om att ta sitt ansvar och en roman om förlåtelse och försoning. Det är alltså inte heller förvånande att Stig Dagerman dyker upp.

Trots att det finns vissa detaljer jag inte helt imponeras av, tycker jag Att Henrik Jansson har lyckats skriva en stark roman, som inte räds att ta upp svåra och tunga frågor. Här finns en ärlighet och en vilja att använda romankonsten som, om inte annat än som ett symboliskt, motstånd, som ett försök att i texten skapa en bar Aurora, en soluppgångens gemenskap, då allt ser som mörkast ut. Vad är viktare än det just nu?