Jag kan inte skriva om nånting som inte är sant

Henrik Jansson, poet, författare, kolumnist, litteraturrecensent, filosofie doktor, sedan länge boende i Åbo men hemma från Österbotten, har skrivit en riktigt läsvärd och tänkvärd bok, Jag kan inte skriva om nånting som inte är sant, som han själv placerat in i kategorin prosalyrik.

Hur ska man definiera prosalyrik och vad för slags estetik är denna genre egentligen, funderar författaren här och där i den djupa men lättlästa boken. En sammanfattning finns i slutet: ”man kan kalla det poesi / man kan kalla det poetik / man kan kalla det oartikulerade skrik / från mörka trånga rum.”

En självkritisk och en självbejakande ton

Jansson skriver nog sina viskningar och skrik allt annat än oartikulerat. Det finns en tystnad, en lugn andning, en reflexion och en både självkritisk och självbejakande ton i den här boken som kanske kan karaktäriseras som en slags personlig bekännelse, en intim öppning, en lagom mycket självbiografisk text där författaren öppnar sig ganska mycket. Mina tankar går vagt till Michel Ekmans senaste bok, även om det är fråga om två mycket olika författare, med olika livserfarenheter och bakgrund.

Det blir djupa sår, sår på sår kan man säga, eftersom förhållandet till föräldrarna inte varit lätt

Ett av de finaste stråken i Henrik Jansson senare produktion är den sparsmakade men fina ömheten för och kärleken till sin före detta sambo, numera fru, som han oftast kallar K. Också i den nya boken finns hon där, som en god fé nästan, en självständig men nästan självklar partner, som liksom skulpterats fram i HJ:s liv, medan han blickar tillbaka på HIV-tester, ex-flickvänner, sonen som föddes av nån som författaren lämnade, supandet med olika kompisar, de smärtsamma upplevelserna av kombinationen av smärta och ömhet gällande de bortgångna föräldrarna. Om pappans förtvivlade försök att få Henrik att hjälpa honom att gå bort från sina plågar har HJ skrivit även tidigare.

Det är sådant som inte lämnar en människa, att ens förälder velat få dödshjälp av sitt barn. Det blir djupa sår, sår på sår kan man säga, eftersom förhållandet till föräldrarna inte varit lätt, allt annat. Ändå gråter sonen Henrik spontant och häftigt när den yngre brodern ger honom beskedet om mammans bortgång. Vilket är helt naturligt, egentligen. 

Anslag med Knausgård

Det är nog ingen tillfälligt, i det stora hela, att boken börjar med ett Knausgård-citat: ”Även om allt jag skriver nu för tiden är självbiografiskt är livet i sig ändå något helt annat. Det äger rum någon helt annanstans, liksom bakom skriften, ett mörkt berg som den bara ser i korta och avgränsade glimtar.”

Det är fint skrivet, och fint skriver också Jansson i sin bok om sitt liv, som också är så många andras liv, i ljusa och mörka dagar, i sjukdom och alkoholism, i spännande möten liksom i obehagliga sådana, till exempel när man är nära att bli misshandlad av ett gäng tonårspojkar i en gränd mitt i stan om natten.

Människorna ses i det stora hela i ett försoningens ljus

Epilepsin, som visat sig vara medfödd, har spelat en stor roll, och om den skriver HJ med alldeles lämpligt avstånd. Han har accepterat den, hur jobbig den än är, och lärt sig leva med dess skugga. Tillsammans med den har han rört sig i många städer, landskap, suttit på många tåg, strövat i många landskap. Människorna i HJ:s ganska självbiografiska bok som egentligen handlar om livet i allmänhet och om smärtan i synnerhet, ses genom, i det stora hela, ett försoningens ljus. Avrättningar och gliringar får man nog leta förgäves efter.

Främlingskap och nostalgi

För en österbottnisk läsare är den blandning av främlingskap och nostalgi som författaren förknippar med föräldrarnas hemorter och författarens egna tidiga boenden i landskapen, fascinerande att läsa om den egna miljön som den skildras i ögonblick, glimtar och bakgrund. Åtminstone undertecknad som också har bott helt annanstans, kan förstå avståndet, reflexionen, ambivalensen och minnena.

Han är inte en skribent som döljer och omskriver mycket, tvärtom

Jag kan inte skriva om nånting som inte är sant. Det är säkert ett segertecken för Henrik Jansson när det gäller hela hans produktion. Han är inte en skribent som döljer och omskriver mycket, tvärtom. Det är just detta som läsaren i bästa fall ganska mycket kan identifiera sig med även om en del upplevelser kan kännas främmande, vilket också är naturligt.

Livet är sant, men bakom det vi gör, ser och vid sidan av hur vi agerar och upplever saker, finns en annan värld, den värld som får oss att skriva och berätta. I den finns gömt så mycket, men också så mycket som småningom letar sig fram till ytan och får tillvaron att te sig både mycket mörkare, men också mera förklarad, på sitt sätt.