Råa bönor inatt

Författaren och litteraturkritikern Henrik Jansson, som debuterade 1981 med novellsamlingen Lit de parade, har sedan dess gett ut ett antal novellsamlingar, flera romaner, kortprosa samt prosalyrik. I sin senaste bok, novellsamlingen med den finurliga titeln Råa bönor i natt, berör Jansson olika former av mänskligt lidande, utanförskap och samhällelig utstötthet. Henrik Jansson har en utmärkt, inlevelsefull psykologisk blick för de människoöden han skildrar och förmedlar väldigt konkret de sociala, existentiella och psykiska problem hans novellpersoner drabbats av.

Henrik Jansson har en utmärkt psykologisk blick för de människoöden han skildrar

Överlag handlar de tolv novellerna om olika former av problematiska relationer mellan föräldrar och barn, jobbiga förhållanden samt allmänna kontaktsvårigheter. Här ingår tunga möten med en döende far, en alkoholiserad syster, en dement farfar som tappar bort barnbarnen. Dödens närhet skapar hjälplöshet liksom situationen då barnen kommer i kläm efter att föräldrarna skilt sig eller då de grälar.

Dubbla handlingsplan

I titelnovellen Råa bönor inatt är det fråga om två handlingsplan, å ena sidan den manliga huvudpersonens disputationsångest i samband med konfrontationen med den kritiska opponenten Marttinen, å andra sidan det trassliga vardagslivet.

Titeln syftar på de bruna bönor som huvudpersonen lagt i blöt natten innan disputationen men inte brytt sig om att koka och sedan slevar i sig:

”Tack vare att vattnet mjukat upp dem är de möjliga att tugga och svälja, men känslan av förlust växer för varje nytt intag, så då Marttinen ställer frågor är det för mig viktigare att svara på varför jag ätit råa bönor inatt.”

Titeln syftar på de bönor som huvudpersonen lagt i blöt natten innan men inte brytt sig om att koka

Huvudpersonen disputerar på Klas Östergrens romaner och resonemanget rör sig kring Walter Benjamins och Althussers teorier som tillämpas på doktorsavhandlingen. Han är så nervös inför disputationen att han slänger i sig de råa bönorna, får magbesvär och har svårt att koncentrera sig på disputationen följande dag.

Klass – berättarperspektiv

Klasskillnaderna kommer fram in novellen ”Kaffe med pappa”, där ”fina flickan” blir trakasserad av sin make som inte gillar att porträttet av hennes far finns i hemmet: ”Och din satans farsa sen som måste störa utsikten här, att var är min farsa då, inte tillräckligt fin för att stå där bredvid va?”

Ibland är det en jagperson som är berättare i novellerna eller så växlar författaren om till tredje person varvid berättandet blir mera distanserat. Det gäller till exempel för novellen ”Timmarna med Paul”. I novellen ”En dålig tisdag” handlar det om att försöka överleva efter att partnern dött.

Ordvalet är emellanåt fyndigt, skämtsamt eller ironiskt

Också ordvalet är emellanåt fyndigt, skämtsamt eller ironiskt. Så kan man till exempel i novellen ”Helan och halvan”, där Sakke och Eetu sitter på krog följa med hur Eetu får jätteskyndsamt till pisseriet och där en gråhårig, ensam dam på samma krog ser ut som en ”övervintrad häxa”.

Mera ordlekar blir det i novellen ”Kaffe med pappa” där hon, överklassflickan ”hatar naiva babymorsor som tror de äger världen bara för att de har ungar som suger på deras silikontuttar och barnvagnar som skördetröskor”. Eller så är dessa morsor ”ballongmorsor som går omkring i sina moderiktiga kläder och dräller av mjölk”.

Miljö – att ströva i

Miljöerna och stämningarna i samtliga noveller är mycket insiktsfullt återgivna. Handlingarna äger rum i Åbo och läsaren får framför allt besöka olika barer där ensamma människor, samhällets utstötta, håller till. Också i novellen ”Timmarna med Paul”, där Nina går på skrivarkurs, blir det barbesök. Och plötsligt upptäcker Nina att Jansson och Sandström (tydligen författaren själv och kompisen Peter Sandström) sitter där och då drar hon till med en kommentar: ”Författare, fast man undrar när de skriver då de alltid sitter på Daily’s.”

Läsaren får besöka olika barer där ensamma människor, samhällets utstötta, håller till

Som läsare upplever man själv en stark närvaro i novellerna. Det känns nästan som att man, tack vare Henrik Janssons konkreta, socialkritiska berättande, befinner sig i Åbo, strövar längs med åstranden, sitter på barerna och möter de olika människoödena.