Den vita vinthunden. Dikter

Henrika Ringboms fjärde diktbok har ett namn som är mer bestämt och konkret än titlarna på hennes tidigare. Som författare har hon sedan Det finns ingen annanstans (1994) också etablerat sig som prosaist och översättare. Hon har också själv berättat att t.ex. den finske poeten Jouni Inkalas dikter, som hon nyligen översatt för en antologi, har inspirerat henne formellt.

Avdelningen ’La Strada’ består nästan enbart av dikter ordnade i de tvåradiga strofer som är Inkalas kännemärke. På svenska gör ett sådant arrangemang ett betydligt lättare intryck än på finska som akustiskt har en tyngre och ruffigare rytm. Dikten färdas framåt i en egen bekväm takt, man kan nästan säga att den vandrar, ganska ofta omtalas också gående, fötter och väg. Poeten har själv sagt att hon vill att läsaren skall vaggas in i språket, ett avsnitt som särskilt arbetar med akustiska svängningar heter ’Vaggvisan och ringduvans rop’.

Ringduvan känner vi igen som fågeltecknet i Henrika Ringboms hittills enda roman, Martina Dagers längtan. Duvan kuttrar fram sekvenser där man urskiljer stickord som ’krossad’, ’sot’, ’vinge’, ’vit’, ’fisk’, ’solen’. Deras exakta betydelse behöver man antagligen inte få veta, vill man vara spårhund kan man jämföra med en annan dikt med framträdande fågel (det finns flera), där en ännu inte sjungande koltrastunge får diktjaget att bli varse ’rädsla’, ’bön’ och ’längtan’.

Den som ser detta i den lilla fågeln längtar också efter att få vara ’osedd’, så som koltrastungen borde få vara osedd och leva sitt koltrastliv. Ögon och seende har också kunnat manifestera sig som hot i Ringboms dikter, men i den här samlingen som helhet finns en kanske inte harmonisk, men en tryggare och säkrare grundstämning. Det beror antagligen på att det skrivna hittat sin form, mer avslappnad än i de ofta litet högstämda och anspända dikterna i början av författarskapet.

Det är inte bara landskapet – skogen, viken, vägen – som är viktigare och mer konkret är i Henrika Ringboms tidigare diktning. I den nya samlingen finns också tre namngivna kvinnogestalter: Gelsomina (från filmen ’La Strada’), Marilyn Monroe och Frida Kahlo. De kan avläsas som mytologiserade kvinnogestalter (en av dem är ju helt och hållet fiktiv) men de representerar var och en i sin markanta sårbarhet och bundenhet (de blev ju också alla sedda på ett visst sätt) en egen sorts frihet, någonting som existerar i mystiken, så som Henrika Ringbom tagit den till sig i ett citat av Gunnar Ekelöf: ’Det är allt du har av frihet även om denna frihet skulle vara ett beroende. Det är att ge fan, att desertera. Det är att bero, att taga vara på någonting, ett barn, om det så vore din byzantinske herres.’

I förra diktsamlingen citerade Ringbom också gärna: Almqvist, psaltaren eller Marina Tsvetajeva. Det var känslor och stora ord, nu möter ekelöfcitatet Ringboms dikter i ett slags lyrisk flyktpunkt där den kunniga poeten inte längre behöver anstränga sig för att tygla sitt stoff, på sin höjd ’ta vara’ på det.

Bokens sista dikt är den som gett samlingen dess titel, en lång sekvens som tar avstamp i en dröm med vackra eller bisarra, lite skrämmande detaljer. En jättelik larv slickar i sig jagets anletsdrag: ’…/jag känner kraften i tungan,/ hur den slickar i sig/ mina drag, hur de/ löser upp sig, suddas ut och/ försvinner, och i min/ mage glittrar ljust/ ett leende, ett leende/ som ett hav av månsken’. I min läsning är det dikten som finner sin form i detta leende, osedd och obesudlad.

Dikter ur Henrika Ringboms förra diktsamling, Det finns ingen annanstans, kan läsas på Internet på sajten Sähköiset säkeet/Elektrisk vers.