Walden

På 1840-talet byggde författaren Henry David Thoreau sig som ett slags experiment en anspråkslös stuga i närheten av sjön Walden i Massachusetts. Under två år levde han mer eller mindre utanför civilisationen och fördrev sin tid i skogen med läsning, fiske, bönodling och promenader. Sina iakttagelser och reflektioner samlade han i den digra volymen Walden, or Life in the Woods (1854), nu utgiven under namnet Walden i nyöversättning av Peter Handberg.

Vid första anblicken tycks boken bestå främst av objektiva anteckningar; kapitlen har rubriker som ”Bönodlingen”, ”Skogssjöarna”,”Djuren till grannar”, ”Uppvärmning av huset”. Så fort man börjar läsa märker man emellertid att boken – precis som sin namne sjön – döljer både det ena och det andra under sin blanka yta. Eller som Steven Hartman och Henrik Otterberg uttrycker det i efterordet: ”Här smids naturlyrik, lokalhistoria, estetik, filosofi och mytologi samman med politik, ekonomi och mystik till en säregen legering”.

De många skikten i Walden har naturligtvis gett upphov till en liknande mångfald av läsarter. Hartman och Otterberg räknar upp bl.a. episk hjältedikt, didaktisk bondepraktika och pastoral lättjeskildring, handbok i ett meningsfyllt ungkarlsliv, transcendentalistiskt evangelium, en bohems självbiografiska bekännelser… I själva verket kan man säkert läsa den på närmast diametralt motsatta sätt med betoningen lagd på antingen naturskildringen och den 1800-talstypiska elitistiska retoriken med högt och lågt som koordinater (högre- och lägrestående varelser, verksamheter osv.) eller det politiskt radikala eller postmodernt hala.

”Njut av landet – äg det inte”

Vår läsargeneration har i motsats till Thoreaus samtida inga svårigheter att få syn på, eller instämma i, den i våra dagar skriande aktuella civilisationskritiken (och Walden har också använts för att argumentera mot bl.a. miljöförstöring, kommersialisering, kärnkraft, och avfolkning av landsbygden). Thoreau pläderar för en enklare livsföring och menar att den moderna människan slösar bort sin tid på oväsentligheter. I synnerhet fixeringen vid förvärvsarbete, och i förlängningen massproduktion, finner han absurd.

”Vi har blivit våra redskaps redskap”, är en ofta citerad mening ur Walden. Eller: ”Låt inte förtjänsten av levebrödet bli ditt företag, utan din bisyssla. Njut av landet, men äg det inte.”

Också våra dagars informationssamhälle med allt vad det för med sig av medieberoende och -konsumtion har i Walden en tidig kritiker. Thoreau avfärdar t.ex. nyheter som lättsmält junk som man kan undvara helt och hållet. ”Vilka nyheter!” utropar han, ”så mycket viktigare då att veta vad det är som aldrig blir gammalt!”

Sanning, och enkelhet på alla plan – gällande kost, ekonomi, vanor – är någonting Thoreau återkommer till. ”Enkelhet, enkelhet, framför allt enkelhet!” mässar han. ”Låt dina angelägenheter vara två eller tre till antalet, inte hundratals och tusentals”. Varje morgon är för hans berättarjag ”en munter inbjudan att göra mitt liv lika enkelt, och jag kan också säga oskyldigt, som Naturen själv”, och han beskriver bl.a. hur han ibland kan sitta ”i den soliga dörröppningen från morgon till kväll, försjunken i drömmar, bland fur och hickory och färgareträd [–] tills jag påmindes om tidens gång av solen som föll in genom mitt västliga fönster [–]”.

Det här är naturligtvis inte bara koketteri. Liksom dansken Kumbel menar att ”vårt liv är en flod/som bör rinna i ro/för att avsätta fruktbart slam” är Thoreaus vägran att låta sin tid upptas av s.k. oväsentligheter helt enkelt ett sätt att skapa utrymme för författarskapet.

Berättarrösten är den stora behållningen

För mig är den stora behållningen med Walden emellertid varken naturskildringen eller civilisationskritiken utan människan och berättarrösten, sådan den avtecknar sig i texten (Handbergs översättning är också en njutning!). Att jag över huvudtaget orkar igenom 400 sidor av naturskildring, vardagssysslor och ställvis ganska kompakt självförhärligande svada har att göra med det här nyckfullt blanka tonfallet – lika gäckande genomskinligt som gryningsljuset eller det klara vattnet i Waldensjön – som säger sig vilja ”skrävla lika energiskt som morgontuppen uppflugen på sin pinne, om inte annat för att väcka mina grannar”.

Leendet ligger ständigt och lurar i mungipan. Som när han skriver: ”Jag gläder mig åt att det finns ugglor. Låt dem sköta det idiotiska och maniska hoandet åt människan” eller, på tal om de välbärgade gårdarna i trakten: ”Vem vill väl leva där tankarna aldrig får någon ro för Fidos skällande? Och alla hushållsbestyr! Att putsa djävulens dörrvred och skura hans krukor rena en sådan vacker dag som denna!”

De naturlyriska partierna som varvas med upprymd agitation och lugna beskrivningar av en vardag präglad av bönodling och läsning – allt detta formar sig till ett porträtt av en omutlig intellektuell, som hellre lever fattig och på egna villkor än ger avkall på sin dyrbara frihet. Det finns en storslagenhet i det hela som för tankarna till Karen Blixen och hennes kaffefarm. Thoreau propagerar för mod och originalitet, samtidigt som hans frustration över medelmåttigheten och likformigheten är enorm: ”egentligen tror vi på det vanliga och medelmåttiga. Vi tror att det räcker med att byta kläder”.

Sökare – inte eremit

Thoreau har kritiserats bl.a. för sin motsägelsefullhet och jag har stött på smålustiga kommentarer om det att han t.ex. inte bodde längre bort från civilisationen än att hans mamma kunde ta hand om hans tvätt. Men strängt taget är Thoreau ingen riktig skogseremit utan en kompromisslös sökare alltid på väg bortom det utstakades gränser. Språkligt söker han överbrygga gränsen mellan högt och lågt, konkret och abstrakt: ”Jag är mest rädd för att mina uttryck inte skall vara tillräckligt extra-vaganta – att de inte vandrar tillräckligt långt bortom mina dagliga erfarenheters trånga gränser för att på så vis vara vuxna den sanning jag övertygats om.” Och skogen, skriver han i sitt avslutande kapitel, lämnade han efter två års experiment ”av samma goda skäl som jag begav mig dit”, för att han hade ”känslan av att jag hade åtskilliga andra liv att leva och inte kunde lägga mer tid på detta”.

Hans credo ligger nog inte så mycket i den enskilda utsagan som i driven att söka sig vidare: ”Jordytan är mjuk och mottaglig för människans fotavtryck; på samma sätt förhåller det sig med de stigar som tankarna beträder. Hur slitna och dammiga måste då inte världens landsvägar vara – hur djupa spåren där traditionens och konformitetens vägar löper fram!” Det är till den oupptrampade stigen hans längtan står; till det jungfruliga, inte redan kartlagda.