Dikter. Utgivna av Per Stam

Genom ett jättelikt arbete lyckas Svenska litteratursällskapet i år med att i tre band ge ut så gott som alla texter som har bevarats av Henry Parland (1908–1930). Band ett som här recenseras innehåller dikter, band två prosa och band tre, som utkommer under hösten, artiklar och kritik.

Genrerna var för Parland något töjbart. Bland det som här kallas dikter ingår bland annat några texter på prosa, som är som noveller eller kåserier, och en essä om reklam vars visuella form är diktens.

Genrerna var för Parland något töjbart

En volym som denna är en önskedröm för alla som tycker om att läsa olika versioner av samma dikt och se hur författarskapet har formats. Skillnaderna kan vara så små som att en version har ”då de börjat tjuta” där en annan har ”när de börjat tjuta”. Barn och poeter vet att det ljud- och associationsmässigt är en enorm skillnad mellan ”då” och ”när”.

En annan dikt finns här att läsa i två identiska versioner, med motiveringen att de(n) publicerades i skilda sammanhang. Ett intressant ställe, i en dikt i de efterlämnade anteckningarna (se sid 253-4), är när de sista raderna i den första versionen i den andra har strukits, men strecken finns kvar. Detta är troligen ett tecken på att diktaren inte var nöjd med raderna han tog bort, men inte heller tyckte att dikten blev fullständig bara genom att han tog bort dem. Hur den kunde ha blivit får vi aldrig veta. 

Parlands grepp liknar ingen annans

Henry Parland föddes i Viborg, växte upp bland annat i Kiev och Sankt Petersburg tills familjen efter ryska revolutionen flyttade till Finland och småningom bosatte sig i Grankulla. Den halvvuxne Henry levde ett krogliv där han ofta mådde dåligt, men lärde också känna Gunnar Björling som han tog intryck av i sitt skrivande.

Parlands grepp liknar dock inte någon annans; dikterna kan göra ett torrt intryck, de är reflektioner eller konstateranden vars innehåll är så trivialt att det ibland är svårt att definiera vad som gör dem till dikter. Men av någon orsak stannar de kvar hos läsaren. Den här älskar jag utan att kunna förklara varför:

I själva verket
gick vi tillbaka
därifrån vi kommit:
d.v.s. jag
gick till Gambrini
och du
lekte vidare
med din hund.

Att han inte blev äldre än så är ibland svårt att förstå när man läser hans dikter, som kan kännas underligt medelålders

År 1929 skickade föräldrarna sonen till Kaunas i Litauen för att han skulle komma bort från bohemlivet. Där arbetade han på svenska konsulatet, skrev, översatte sina texter till ryska och fick dem översatta till litauiska, ända tills han som bara 22-åring dog i scharlakansfeber. Att han inte blev äldre än så är ibland svårt att förstå när man läser hans dikter, som kan kännas underligt medelålders:

Det var en tid
då jag vågade säga:
jag
kan inte
jag
vill inte
(det var väl därför
att jag ännu inte visste
att det verkligen
är så)

Andra gånger är han som ett barn som skriver sitt livs första dagboksnovell:

Under min säng
ligger en hund
den skall sova
– jag skall också sova
men varje gång den fnyser
knarrar sängen
och varje gång sängen knarrar
fnyser den.

”Livet måste njutas, njutas”

Det finns modernistiska dikter av det slag som är fyllda av färger och metaforer:

Någonting var –
aprilsnö vid vägen,
aprilsol i ett leende,
och ett blått sorl över marken.

Om delar av avantgardet var militant, är Parlands dikter som slagfält där han själv och han själv möts

Och däremellan talar diktaren om att han vill förgöra just det slags känslor läsaren här möter. Om delar av avantgardet var militant, är Parlands dikter som slagfält där han själv och han själv möts.

Per Stam som har redigerat materialet och skrivit ett långt förord upplyser läsaren om mycket som är intressant, bland annat bakgrunden till jazzdikterna. Det är inte amerikansk jazz vi hör i Finland på den här tiden, utan tysk, av ett bullrigt slag. Man använde sig bland annat av koskällor. Hur det lät kan man ana genom den tidiga dikten Jazzmusik:

Högre, högre må det trummas,
högre må det visslas, tutas.
Vi vill glömma och berusas,
Livet måste njutas, njutas

Här väcker de säregna rimmen mitt intresse. Det är emellanåt konsonanterna som bär upp dem, mer än vokalerna, som på rad 2 och 4. På rad 1 och tre är det endast slutkonsonanten. Trumrim:

Ty vi äro dekadenter,
brottsliga till döden dömda
ifrån himlen fallna änglar
vilka syndat, ännu synda.

Vad är ”ytlighet” och vad är ”allvar”?

Parlands ofta omtalade ”ytlighet”, ett ord han själv för fram, har av kritiken emellanåt använts som en stämpel som på ett orättvist sätt har lett till att han har blivit mindre tagen på allvar än de övriga finlandssvenska modernisterna. Å andra sidan är ”allvar” knappast ett särskilt positivt ord i Parlands vokabulär.

När jag i förordet läser referaten av vad kritiker tyckte under den tid Parland levde (sedan blev de mer positiva), tänker jag att det var otur för denna flerkulturella person i vars hem man talade tyska och ryska, att det var just i en finlandssvensk litterär värld han hamnade. Det är inte överallt i världen som orden ”komisk” och ”nonsens” betraktas som något som förstör en text.

Det är inte överallt i världen som orden ”komisk” och ”nonsens” betraktas som något som förstör en text

När jag jämför de riktigt tidiga dikterna, som talar direkt om känslor, på ett ibland nästan kletigt sätt, med de senare som talar om dem via maskiner, förstår jag att det här greppet var ett sätt för diktaren att hitta en konkretion. Så fort han börjar skriva så blir dikten mycket mer läsvärd.

De tidiga dikterna talar vagt om en skuld, om en bekännelse jaget aldrig vill ut med. Det är ofta konventionell poesi, som tar till krystade omvända ordföljder för att åstadkomma rim. Det är först när teknologin kommer med i bilden som även dikter om det problematiska inre får sprittande liv. Den här dikten heter Samvetet.:

I går
då jag gick hem
längs en mattmörk väg,
lyste från himlen
ord,
som jag bränt för länge sedan
—-
Måste jag nu bränna opp även himlen?

Lögnerna strålar mera

Människan Henry Parland får man bara på ett kubistiskt sätt syn på, vilket är i linje med hans estetik och kanske passade honom som människa. Han var antagligen den sortens författare vars skrivlust känner sig besvärad av frågor som ”handlar det här stället om dig själv, var det den gången du …?”, och ”syftar det här stället på mig?”.

I de tidigare dikterna anar man en religiös oro som en motpol till behovet att leva ut, en bottensats av fromhet författaren senare eliminerar, kanske för att han (med rätta) ansåg att greppet i hans fall bara ledde till en känsla av tristess hos läsaren. Parland var ingen (modernistisk) Stagnelius. Vad han var bra på var att skruva till det, visa vilket spektakel ett liv här och nu kan vara. Sanningarna är, enligt vad han på ett ställe säger, ”otympligt gråa”. Lögnerna strålar mera.Det finns alltså ingen orsak till att, här på konstens område, inte välja lögnerna.

Sanningarna är, enligt vad han på ett ställe säger, ”otympligt gråa”

En konkret känsla som återkommer är den av att någon förälder är för nära och för ägande. Det behövs ”svalkande likgiltighet” och på ett annat ställe ”ytlighet”:

Men moderskärleken?
Också nyfikenhet, tyvärr
mindre ytlig.

I motsats till de besvärande mänskliga känslorna, sentimentaliteten som diktaren erkänner att han en gång i tiden också led av, står sakerna (kläderna, särskilt strumporna, och fordonen) som han älskar, deras ”ytlighetshymn (som) för mot djupare sammanhang”.

Jag tänker när jag läser avsnitten i förordet om mottagandet av Parlands böcker att han säkert har haft roligt åt kritiker som har förfasat sig över hans ytlighet, och som förklarar hur han borde befrias från den. De kritikerna missar att han ofta gestaltar saker och människor så att de byter plats. En sminkgrann bakelse som blir kvar på bordet och ut i natten ropar ”jag blir sur” är ett roligare sätt att beskriva en primadonna.

Den oemotståndliga lekfullheten

Det slår mig många gånger under läsningen hur mycket Henry Parlands grepp påminner mig om hans brorsondotter Stella Parlands, som föddes över 40 år efter att han dog. Hon skrev också bäst när hon lämnade gravallvaret utanför. På ett liknande sätt kan hennes texter emellanåt verka skenbart ytliga eller övervirtuosa, för dem som inte förstår att allvaret här är något som måste sökas på sina egna villkor.

Lekfullheten är oemotståndlig, hos både Henry och Stella. Hos Henry kan en bil ha många känslor, bland annat vara mörkrädd. Och ännu roligare blir motiveringen till att en av bilarna i en grupp på tre inte är mörkrädd: den är en Ford. På bakpärmen av Dikter om öden och döden (Stella Parland & Annika Sandelin) finns en lista över böcker författarna tänker skriva, en av Stellas heter En bils död.

När Henry Parland på ett ställe talar om ”bildiktaturen” vore det intressant att veta om han även här lägger in något positivt i ordet. Och det vore intressant att veta vad han nu nästan hundra år senare skulle anse om bilarna, när de känns som en ohyra som täcker hela jorden och som har fått ett våldsmonopol. Tillsammans med cyklarna som tar efter dem, och med sitt nyfödda syskon elsparkcykeln.

När Henry Parland på talar om ”bildiktaturen” vore det intressant att veta om han även här lägger in något positivt i ordet

I den intressanta texten ”Reklambluff” har jag en känsla av att Henry Parland ser rakt in i vår tid:

– – – att reklamen har med konst att göra, men konsten i vårt land med reklam att göra?

Kommenterande utgåvor av det här generösa slaget, som inte underskattar läsarens analyseringslust och nyfikenhet på små detaljer, är alldeles för ovanliga hos oss. Det här projektet gör mig glad.

Något jag slutligen saknar, i listan över utgivna böcker, är Emilio Quintana Parejas utmärkta översättning till spanska av Idealrealisation. Den finns i en tvåspråkig volym Liquidación de ideales/Idealrealisation, utgiven på Granada-förlaget El genio maligno 2014.