Prosa. Henry Parlands skrifter 2. Utgiven av Elisa Veit

I band två av Henry Parlands samlade skrifter, Prosa, kan jag konstatera att hans prosatexter känns dystrare än hans dikter. Det kanske beror på skillnaden i stil; sättet att kasta fram dikterna är sprittande på ett sätt som gör att det som är sorgligt verkar mindre sorgligt. Om bilar i dikterna är glada och kreativa personligheter, ser vi dem här utifrån, som vanliga maskiner människan använder, oftast på ett sätt som leder till att någon dör. En novell om en man som misslyckas med allt, även med att hänga sig, följer ett humoristiskt koncept, men stämningen i den är enbart sorglig. Även många andra texter handlar om dragning till att t.ex. hoppa ner i djupa raviner.

En annan text som på ytan verkar fantasifull och skolpojksaktigt rolig är den som utspelar sig någon gång i framtiden och där Marsinvånarna ivrigt betraktar jordens undergång.

Prosatexterna är också i högre grad ofullbordade än dikterna, men i denna författares fall brukar det vara så att ingenting är helt ointressant.

Prosatexterna är också i mycket högre grad ofullbordade än dikterna, vilket gör att det här bandet också i högre grad riktar sig till riktigt stora beundrare av Henry Parland, eller till litteraturforskare. I denna författares fall brukar det ändå vara så att ingenting är helt ointressant. Än en gång är jag glad att Svenska Litteratursällskapet tycker det är värt att ge ut en heltäckande och kommenterad upplaga, istället för att läsarna skulle få nöja sig med en lättsmält antologi.

Skisser, understatements, sorg

En del av texterna är kanske inte skrivna för att publiceras, som de dagbokslikande anteckningar som utgör en skild avdelning. Emellanåt under läsningen tänker jag att författaren säkert skulle ha skrattat om han vetat att någon en dag kommer att publicera dessa rader och presentera dem i ett stringent och högtidligt förord. Men samtidigt som Parland skulle ha skrattat skulle han kanske ha tänkt att det var logiskt att göra så. En text kan se ut som om den är skriven för en abiturienttidning, men nästan i smyg innehålla element som mainstreamtexter i det sammanhanget inte innehåller. Orsaken kanske vi hittar i beskrivningen av Haralds själ i ”Harald Bangs dubbelliv”: ”tusenårig och dödstrött”. Parland var i 18-årsåldern när han skrev novellen, och hade alldeles säkert själv den här typen av själ.

Vissa texter får en att ana en ännu yngre Parland bakom den sorgrolige cynikern, en som var en moralist

Vissa sagoliknande texter får en att någonstans ana en ännu yngre Parland bakom den sorgrolige cynikern, en som var en moralist. I de tidiga dikterna fanns också en del tal om synd och skuld, av vagt beskriven typ. Den här mässande rösten försvann ur textvärlden, och varför den hade så dåligt samvete blev inte klart. Det närmast besläktade element vi senare hittar hos Parland är en bisarr personlig teologi, där man längtar bort från himlen för att där är outhärdligt att vara.

Dagboksskisserna får mig emellanåt att tänka på vissa tidiga texter av Ernest Hemingway, och de blir inte sämre av att de aldrig nådde någon helt fullbordad form. Det gör ju inte livet heller, särskilt inte ett kaotiskt ungdomsliv. Slutet på novellen ”Jag och min fars glasögon” påminner med sin understatement om det tonfall med vilket amerikanen kan avluta en berättelse om krigstrauman:

Skyltfönstren le utan urskillning mot gatan och mot mig. Jag kommer ihåg, att Anita bett mig köpa ett par grå sämskskinnshandskar.

Mångspråkig, talspråklig

Parland var mångspråkig och hans svenska stavning är av det personliga slaget. Jag undrar om han här skriver ”urskillning” så att det ska få en att tänka på. ”skilling”. Pengar, att skrapa ihop dem, är ett genomgående tema i texterna och var det också i författarens eget liv.

Jag uppskattar redaktörens seriösa intresse för vad man oftast viftar bort som finlandismer, men som inte är något annat än medel för svenspråkiga finländare att uttrycka nyanser, både i tal och, som här, i litteraturen. (Det här säger jag väl medveten om att alla inte delar den åsikten.) Det är första gången jag kommer ihåg att någon har uppmärksammat varianten ”toma” av ”tomma”. Stavningen, som speglar ett uttal jag som helsingforsare (född i Parlands omtalade Grankulla) är mycket van vid att höra men sällan har sett skrivet.

Jag uppskattar redaktörens seriösa intresse för vad man oftast viftar bort som finlandismer

Att kalla Parland finlandssvensk är förenklat, och helt onödigt. I hans svenska kan man ofta fundera på var som är regionalismer, vad som är (ibland ytligt sett slarvigt återgivet) talspråk, och vad som är egna stilmedel. När Elisa Veit i sitt förord jämför uttryck i originalpappren och i utgåvorna som har getts ut under olika perioder efter Parlands död, får man själv ta ställning till huruvida friserandet gjorde nytta eller skada. Personligen håller jag på det motstridiga ”en underbar hätsk antipati”, mot det normaliserade ”en underlig hätsk antipati”.

Dikterna slår prosan

Sedan studieåren har jag gång på gång läst om Henry Parlands dikter. Å andra sidan minns jag att jag för en kurs läste romanen Sönder, som inte ingår i det här urvalet utan har utkommit skilt, och har inget som helst minne av den. Om jag inte minns någon enda detalj brukar det betyda att boken inte gjorde något intryck, vilket ju inte betyder att den kanske inte kunde göra det om jag läste om den 30 år senare. Efter att nu ha läst Parlands övriga samlade prosa är det ändå poesin jag tycker mest om. Finurligheten i de oftast korta dikterna blir utspädd i de mer mångordiga prosatexterna. Det kommer en punkt när jag tröttnar på författarens projekt att visa fram ytligheten, och så gott det går osynliggöra den känslomässiga desperation som kunde finnas som motpol till den. För det gör den här författaren, som blev bara 22, alldeles tydligt med flit.

I de sista texterna, där han promenerar i Kaunas, finns en ny mera mångbottnad stämning som man kan föreställa sig att Parland om han fått leva skulle ha utvecklat

I de sista texterna, där han promenerar i Kaunas, finns en ny mera mångbottnad stämning som man kan föreställa sig att Parland under årens lopp om han fått leva skulle ha utvecklat och gett ofattbara dimensioner. Det finns ändå i texter från alla perioder ställen där han på ett genialiskt sätt låter känslorna bryta fram, som i ”Jag och min fars glasögon”, där faderns förväntningar och problematiska tillit till sonen uttrycks just genom det nämna hjälpmedlet, som blir både en mask och något som uttrycker och synliggör ansiktet.