Sönder

Den här sommaren har jag läst Henry Parlands skrifter. Det har inte varit något tidskrävande projekt. Få författare har kommit in i litteraturhistorien med en så liten produktion som Henry Parland. Då han dog som 22-åring, hade han endast publicerat en diktsamling, Idealrealisation(1929). Han är ändå en av den finlandssvenska modernismens förgrundsgestalter. En del av intresset för Henry Parland kan säkert bero på en romantisk fascination inför unga, döda konstnärer. Men, man kan inte förneka att Henry Parland förde in någonting nytt och friskt i den finlandssvenska litteraturen. Eller skall man säga den svenskspråkiga litteraturen i Finland? Henry Parland var inte finlandssvensk, eller ens svenskspråkig. Hans första språk var ryska och tyska. Också finska lärde han sig innan han kom in i en finlandssvensk språkmiljö. Det är ändå inom den finlandssvenska modernismen och Quosego-kretsen han utvecklades till författare, med Gunnar Björling som mentor.

Det dubbla förhållningssättet

Denna outsiderposition gjorde att han samtidigt hade ett ben utanför dessa kretsar och var väl hemmastadd i rysk formalism och andra ryska och kontinentala strömningar. Henry Parlands variant av modernism skiljer sig därför från de andra modernisternas. Trots att det låter fånigt, skulle jag vilja kalla hans litteratur pre-postmodernistisk. Det förvånar mig inte alls, att han återupptäcktes på 80-talet. Allt stämde så väl. Redan titeln Idealrealisation var ju en direkt kommentar till tidsklimatet. I Henry Parlands texter finner man ett dubbelt förhållningssätt till det moderna, acceptans och kritisk ironi. Typiskt för Henry Parlands författarskap är en dragning till ytan, det ytliga. Han beskriver gärna schablonartat beteende och mekaniska handlingsmönster. Samtidigt kan man se en ångest och skam inför denna cynism och brist på känslomässigt engagemang.

Trots att Henry Parland endast hann ge ut ett verk under sin livstid, har också det ofullbordade romanprojektet Sönder kommit in i den finlandssvenska litteraturens kanon. Romanen har postumt utkommit i fyra varianter. Den senaste, som kom denna sommar, är utgiven och kommenterad av Per Stam, som också skrivit sin doktorsavhandling Krapula om romanen. De olika versionerna skiljer sig genom att olika redaktörer försökt restaurera romanen, genom urval och tolkning av olika manuskriptversioner, men också genom varierande språkideologi. Henry Parland behärskade inte svenskan fullständigt och manuskriptet innehåller språkfel, finlandismer och påverkan också från tyskan. Per Stam har valt att i huvudsak låta Parlands språk bibehålla dessa personliga drag. Ett val som passar väl i dagens litterära språkklimat. Utgåvan är textkritisk och innehåller ett appendix med textsnuttar som Parland strukit ur manuskriptet.

Romanens fullständiga titel är Sönder (om framkallning av Veloxpapper) och den inleds med ett motto: ”Motto: denna bok är kanske ett plagiat av Marcel Proust”. På så vis avväpnar Parland redan från början ambitiösa kritikers vurm att nedvärdera texten och visa sin egen bildning. Nej, det är inte ett plagiat. Visserligen har handlingen i boken tydliga drag av Swanns värld, men det är snarare fråga om att plocka upp ett tema och göra en egen tolkning och kanske en mottext. Det är inte heller handlingen i sig som är det viktiga i Sönder, utan romanen som konstruktion och metaberättelse. Kort sagt: Henry Parlands roman Sönder är en berättelse om Henry Parland, som försöker skriva en roman om Henry Parlands döda älskarinna Ami. Som läsare gäller det alltså att särskilja tre olika Henry Parland.

Om berättandets bedräglighet

Då Prousts På spaning … är en roman om minnen och minnet, är Sönder en roman om minnets och berättandets bedräglighet. Då Prousts minnen spontant träder fram ur en smak eller doft, försöker Parland medvetet locka fram dem. Framkallning av Veloxpapper är ett mörkrumsarbete. Henry Parland framkallar fotografier, minnesbilder, och försöker fixera dessa på papper (fotopapper, manuskriptpapper). Minnena strömmar inte fram som i Prousts ordflödande vårflod. De kommer stötvis och opålitligt. Parland jämför denna minnesprocess med djuphavsfiske. Han agnar kroken med fotografier, för att fånga minnet av en annan människa, Ami. Men, då han drar upp minnesfångsten och tror sig ha fångat henne är han lika tomhänt som tidigare:

”Det är en tålamodsprövande sport att fånga fisk på metspö. Och jag har ofta fått vänta i timtal, stirrande på mitt medvetandes nu och då av en skälvning genomilade yta, utan att flötet gjort andra rörelser än rent tillfälliga, vänt sig för vinden, eller gungat för en vågrörelse, som kommit obekant varifrån. Man sitter där och ser skuggor och ilningar glida över vattnet, ibland tycker man t.o.m. att flötet ryckt till och väntar andlöst på att se det dyka ner och försvinna. Men det är vanligtvis endast en synvilla, eller har någon obetydlig småtanke börjat gnaga på associationen, som man kastat ut, och när man sedan drar opp reven, är masken borta och krokens hårda glans har förjagat de skygga djupvattensfiskarna.”

Kanske det är som i Ralf Andtbackas senaste diktsamling, där man utropar: ”Äntligen en fisk man kan se!” Problemet är att det inte är en fisk, utan en delfin. Då Henry Parland (vilken Henry Parland?) tror sig se den andra, är det ändå bara sig själv, eller en bild av sig själv, han fångat. Kanske man aldrig kan minnas någonting annat än sina egna minnen, illusioner och konstruktioner?

Kärleksaffären som offert

Den berättelse Henrys minnen konstruerar är en kärleksaffär i skuggan av andra affärer. Redan i romanens början, då berättaren Parland närmar sig den döda Ami i ett ”kärleksbrev”, är det fråga om ett ”affärsförslag”, en ”offert” Författaren spelar skickligt på olika innebörder av begreppen ”äga” och ”affär”, vilket ger en ironisk bild av denna kärlekshistoria. Om man som sommarläsning vill ha någonting romantiskt, bör man nog undvika att läsa Sönder. Det är en tragisk skildring av oförmågan att älska och se en annan människa. Henry vill fatta, definiera och konstruera Ami. I alla dessa strävanden finns behovet att äga henne.

Det är fråga om makt, pengar och status.Hans kärlek är som störst, då han ännu inte känner henne och hon är en total konstruktion av hans fantasi. Hans försök att återuppliva Ami i sitt minne och skriva en bok om henne, är en del av samma mönster. Det är ett paradoxalt projekt. Han är medveten om att en fullständig bild av henne, en total konstruktion utan överraskningar, snart skulle bli tråkig och likgiltig. Romanen igenom växlar dessa känslor med varandra. Han konstruerar föreställningar, fantasier om Ami. Bilder, som hon inte ryms inom. Samtidigt som Henry irriteras av att hon inte nöjer sig med att vara den egendom han tycker sig ha äganderätt till, är det också denna vägran, som håller hans intresse uppe. Det är svartsjukan, som håller kärleksaffären vid liv.

Det narcissistiska spegeljaget

Då Henry tror sig framkalla fotografier av den verkliga Ami, är det snarare en bild av sig själv han fixerar på veloxpappret. Och ingen vacker bild. I inledningen till Sönder iakttar författaren sin spegelbild och det är detta spegeljag, som boken för fram. Sönder är en roman om narcissism. Henrys narcissism, hans själsliga impotens, gör att han inte kan se den andra, Ami, och därför inte heller sig själv. Hans upprepade försök att konstruera henne, blir tragiska livslögner, som läsaren ser, men inte berättaren. Här har författaren Henry Parland lyckats väl i romanens konstruktion och spel med de olika Henry-rollerna. I de scener, ”skandaler”, där Ami träder ur konstruktionen och överraskar och generar Henry, visar han sin oförmåga att se henne som människa. Han förmår inte möta hennes blick. Då hon ställer krav på honom som medmänniska, plockar han fram plånboken, eller funderar på sina ekonomiska affärer.

”Det finns ingenting obehagligare för en man – jag tror mig ha rätt att generalisera i dethär fallet – än att sitta på en stol med en flicka snyftande mot sin axel. Man känner sig då som någotslags möbelföremål, en stolkarm eller något liknande och man blir faktiskt redan efter några minuter träaktigt stel och likgiltig; man sitter där och spänner sina ryggmuskler för att inte ge efter för tyngden som snyftar emot en och tänker på vadsomhelst, bara inte på dendär lilla olyckshögen bredvid en, som ju fullt och fast är övertygad om att man hyser medkänsla och försöker trösta. Man stryker henne tanklöst och mekanisktvarsamt över håret, mumlar någonting banalt och inlärt och tänker gudvet vadför avlägsna tankar. Också nu, när Ami efter sitt för mig fullständigt obegripliga hysteriska utbrott med ens sökte stöd hos mig, åstadkom hon i själva verket en känsloriktning av fullkomligt motsatt natur. Ty medan hon låg där mot min axel och jag till synes varsamt och uppmuntrande strök henne över halsen, sysselsatte sig mina tankar ingalunda med gissningar angående orsaken till hennes förtvivlan, utan jag tänkte rätt och slätt på ett brev som jag erhållit på morgonen och som inte hade någonting annat med Ami att göra än att det antydde utsikterna till en rätt lönande affär.”

En ny genusläsning

Här öppnar Parland för en intressant tolkningsmöjlighet, genom att skifta om från att enbart tala om sig själv, till att tala om alla män, om manligheten. Det skulle alltså också vara möjligt att läsa romanen ur en genusynvinkel, som en roman om det manliga, om konstruktionen av mannen och maktrelationerna mellan könen.

Då man i kärlekssammanhang talar om att äga varandra är man ute på farligt område. Den borgerliga äganderätten är kanske aldrig mera förödande än i kärleksaffärerna. Henry vill äga, men samtidigt blir det ägda, som vara, likgiltigt för honom. Det är endast svartsjukan som visar att deras förhållande har något med kärlek (eller vad man skall kalla det) att göra. Kärleken har ett bytesvärde, men inget bruksvärde för honom. Han kan inte slita sig loss och förlora sin egendom, trots att de endast har tråkigt i varandras sällskap. Henry irrar kring mellan en kärlekslös kärleksaffär och svartsjukans helvetiska kval. Då man tar bort kärleken ur en kärleksaffär blir endast affären kvar och en dålig affär kan leda till konkurs och det är väl också det som sker i Henrys liv.

Den fiktive författaren Henry Parland misslyckas med sitt projekt att återuppliva Ami. Den andra är en oändlighet och kan aldrig fattas eller sammanfattas i en text. Däremot lyckas den faktiske författaren Henry Parland i sin romankonstruktion påvisa dessa förhållanden. Litteraturen kan aldrig vara sanning. Den är konstruktion och detta gäller naturligtvis också den biografiska litteraturen och memoarerna. Därför är det meningslöst att söka någon självbiografisk bakgrund till Sönder och fundera på vem som är vem i romanen. Det lönar sig att tvivla på minnet och på minnen. Ofta är det svårt att se skillnaden på vad man minns och vad man minns att man har minnats, eller trott, eller hoppats …

Henry Parlands roman lyckas ”söndra” förtroendet för minnet och man kommer in i samma nihilistiska tvivel på medvetandet och förnuftet, som brukar höra hemma inom postmodernismen. Så varför inte kalla honom för pre-postmodernist.