I dag hade jag helst inte velat träffa mig själv

Herta Müller, född i Rumänien i en liten by utanför Timisoara 1953, tvingades 1987 fly till Västtyskland för att hennes familj tillhörde den tyskspråkiga minoriteten i landet och på grund av de förföljelser hon utsattes för som student av säkerhetspolisen Securitate. Herta Müllers första bok Niederungen (1982) utkom i censurerad form i Rumänien.

Den nu aktuella romanen I dag hade jag helst inte velat träffa mig själv (Heute wär ich mir lieber nicht begegnet), översatt till svenska av Karin Löfdahl, utkom redan 1997 på tyska. Här återger Herta Müller på en lakonisk prosa, ibland torrt konstaterande, ibland smått emotionellt vibrerande, den förnedring hon utsattes för i diktaturens Rumänen under sin uppväxttid. Herta Müller i sina böcker på olika sätt tematiserat diktaturen i Ceausescus Rumänien.

Skriva ”mellan raderna”

Redan de två första satserna som inleder boken markerar det monotona tonfall som också resten av romanen byggs upp med: ”Jag är kallad till förhör. Torsdag prick klockan tio.” Samtidigt antyder detta på ytan behärskade tonfall en inbyggd vrede och en sammanbiten ilska. Det signalerar genom sina lakonismer den ”inre censur” som rådde bland oliktänkande i de numera postsocialistiska länderna. Samma ”mellan raderna”-skrivande finner man nämligen till exempel hos författare som Jaan Kross och Viivi Luik i Estland. Det är således ett medvetet tonfall som Herta Müller utnyttjar och det får en medvetet monoton verkan.

Romanen ger en inblick i karga miljöer där berättarjaget anklagas för ofosterländsk verksamhet och förhörs av Securitate. Orsaken till anklagelsen är att jagpersonen placerat lappar med sin adress i de italienska designkläderna som sys på export till västländerna. På det här sättet försöker romanens berättare uppnå drömmen om att komma ut ur fattigdomen och förtrycket i Rumänien genom ett möjligt äktenskap med en italiensk man. Förhören fortsätter med jämna mellanrum och skapar ett starkt psykiskt och fysiskt illamående. Hur länge står en människa ut med detta slags våld, frågar sig romanens förföljda offer.

Människan som maktens leksak

Utgående från förtrycksmekanismerna i Ceausescu-diktaturen beskriver Herta Müller noggrant detaljerat hur den lilla människan drabbas av de förnedrande processerna i sin vardag, i hemmet, på arbetsplatsen och på vilket sätt människan själv förändras på grund av den inre och yttre förföljelse hon utsätts för. Det handlar om att kämpa emot eller ge upp, att resignera – eller låtsas resignera – för att överleva.

De ibland absurt surrealistiskt uppfattade förhören skapar starka ångestkänslor hos offret, som ändå på något sätt distanseras av den enkla vardagens konkreta detaljer, av det liv som på något sätt ändå måste levas mitt i eländet. Här hjälper kontakterna till medmänniskorna – även om misstänksamheten också finns med. Via äckelrealism och kylig inregistrering förmedlar Herta Müller en hotfull bild av ett totalitärt samhälle där individen behandlas som en mekanisk leksak. Samtidigt påminner romanen effektivt om de perverterade metoder som all slags politisk fundamentalism och diktatur innehåller.