Galanterna

Historisk roman kallas Mia Francks roman Galanterna i förlagets presentation. Till sin kärna är den ändå framför allt en skröna. Staden är Helsingfors och året 1912. Idén författaren har fått är underbar. Den bygger på verkliga personer, Francks mormorsmor och tre väninnor till henne. De fyra får nog av att kvinnors liv är så begränsat och besluter sig för att klä ut sig till män; till en början framför allt för att kunna gå på restaurang.

Struktur i collage

Hur mycket av det som händer i boken som har hänt i verkligheten är omöjligt att veta, och det spelar heller ingen roll. Berättelsen är hisnande. kapitlen dyker då och då upp foton bland annat av personerna historien bygger på. Det finns rikligt med samtida tidningsnotiser och även längre artiklar; allt från kåserier till nyheter om Titanic och om farliga hattnålar. De senare är ett viktigt tema i boken. Det här ger en känsla av kollage, hur många läsares ögon som klarar den lilla och ställvis suddiga texten vet jag inte, och jag har en känsla av att urklippen med sin retrolayout mest är med för att skapa stämning. Romanen blir på ett visst plan som en utställning, vilket är en ganska rolig idé. Det här speglar bildkonsten i den tid det handlar om.

Den person genom vilken historien berättas är Dagmar, modist med en medfödd begåvning och passion för hattar.

Den person genom vilken historien berättas är Dagmar, modist med en medfödd begåvning och passion för hattar. Hon är uppvuxen på en lantgård i Ingå, och känner ständigt på avstånd sin mors kritik över att hon flyttat till staden. De andra är Dagmars bästa vän Hilma, Ebba som kommer ur en högborgerlig miljö vars värderingar hon är trött på, och den militanta kvinnosakskvinnan Klara. De fyra bor tillsammans i en lägenhet i ett hus som heter Hoppet (huset lär ha funnits och hetat så). Beskrivningarna är charmerande i sin motsägelsefullhet: Hon känner den bekanta värmen i bröstet när hon betraktar den surmulna, raraste väninnan.

Kvinnor klär ut sig till män

I närmiljön finns också Dagmars två konstnärsbröder som ständigt vill ha pengar av henne. De försörjer sig dåligt, vilket inte gör att deras mor är särskilt arg på dem eftersom de är pojkar (män). Dagmar försörjer sig utmärkt. På ett tidigt stadium flyttar en annan kvinna vid namn Magda in i Hoppet. Hon genomskådar lika lite som någon annan Hoppets flickor, men Hilma inviger henne i hemligheten. Magda är lesbisk, ett ord som inte förekommer i boken. Dagmars trevande definitioner av vad Magda är, är skickligt genomförda. Författaren har inte heller gått i fällan att på något modernt sätt reda ut huruvida någon är en ”hen”. ”Vill vara man” betyder för alla fyra kvinnorna i det långa loppet olika saker, som läsaren själv får definiera.

Vi ser aldrig Hilma inifrån, och det gör inte heller Dagmar. Hon förblir gåtfull.

Klä ut sig är det bara fråga om i början; kvinnorna blir män, i så hög grad att författaren tidvis talar om dem som ”han”. Småningom går de över en gräns där ”man” rentav börjar innebära att ”han” tafsar på kvinnor som inte vet att ”han” är en kvinna. ”Han” vet det knappt själv. Framför allt gäller det här Hilma, för vilken dragningen till att bli man är intimt förknippad med en dragning till gängkriminalitet.

Vi ser aldrig Hilma inifrån, och det gör inte heller Dagmar. Hon förblir gåtfull. Författaren har valt klokt när hon valt att inte psykologisera särskilt mycket, den här romanen bärs upp av sin handling och sina finurliga skickligt skrivna dialoger. En medvetandeström som alternerar mellan de olika personerna kunde lätt ha förtagit känslan av att ett så här osannolikt skeende kan vara trovärdigt.

Underlag för film

Vad Franck har skrivit är till sin natur framför allt ett filmmanus. Det kanske till och med blir en film, och med en regissör som är lika finurlig som Franck kommer det att bli en bra film. Dialogerna finns färdigt i en form som fungerar talspråkligt.

Franck har gjort grundligt med research, men det historiska känns som kulisser. År 1912 sjunker inte bara Titanic, utan då byggs också Långa bron i Helsingfors färdig. Det och det året besökte Kejsaren Helsingfors. De fakta man får ta del av finns i så riklig mängd, strategiskt utplacerade som i en lärobok, i sammanhang där de inte behövs, att de känns som självändamål i en berättelse som är som att läsa om Jönsson-Ligan i bokform.

Sättet på vilket Hoppets flickor lurar inte bara alla männen utan också kvinnorna i Helsingfors att de är män, utan att ta på sig så mycket som en lösmustasch, bara genom kläder och genom att klippa håret kort, har bara trovärdighet om man placerar berättelsen i Jönsson-genren.

Hoppets flickor stjäl

Gång på gång går de fyra ut och sitter i främmande sällskap och umgås i timmar. En kvinna kunde jag tänka mig att klarar detta, om hon har en ovanligt låg röst, men inte fyra tillsammans. De stjäl på öppen gata, i grupp, utan att bli fast eller igenkända senare. De bär vid ett tillfälle en stulen divan längs Helsingfors gator utan att någon märker det. Trots allt det här är den här läsaren med, för att jag tycker om personerna. Sympatiserar med deras projekt att leva, det vill säga göra det männen självklart får göra. I en värld där kvinnor på nåder får gå på restaurang, men inte ha en bordduk där de sitter.

I Jönsson-genren går det förr eller senare alltid bra för huvudpersonerna.

Jönsson-genren är amoralisk, eller snarare låtsat och parodiskt moralisk; man stjäl av tjuvar, som är dumma och stjäl. Eller så stjäl man för att skatterna är för höga. Hoppets flickor stjäl för att de inte får göra det männen får (utan att behöva stjäla).

I Jönsson-genren går det förr eller senare alltid bra för huvudpersonerna. En viktig orsak till att tittaren-läsaren tycker om dessa småskurkar, är att deras omgivning är så allmänt osympatiskt beskriven. Förutom att den är kompakt tråkig. Genren har alltid tilltalat mig.

Galanterna som insprängd dikt

Men mot slutet av Galanterna börjar det gå annorlunda än man genom berättarperspektivet kanske har trott att det kommer att gå. Ganska tvärt börjar stämningen bli isande kall. Det vore oförskämt att avslöja hur det går. Men bland annat en språklig detalj som är så minimal det någonsin går, en bokstav blir en annan, får mig att inse hur skicklig Franck är. ”Sötaste” är det adjektiv Dagmar och Hilma genomgående har använt om varandra, ”sötaste väninna!” är både bekräftande, tröstande, uppmuntrande och ibland tillrättavisande. Mest ömt. På ett ställe i slutet är de plötsligt ”såtaste” vänner. Såta brukar höra ihop med ordet bröder. Men i den stunden de två kvinnorna känner sig som bröder har världen börjat jobba på att ta ifrån dem fotfästet.

I vissa skimrande ögonblick verkar författaren gå rakt in i den tid det handlar om.

Jag tycker över huvud taget mycket om Francks språk. Det är något valpigt men aldrig fånigt i konstateranden som: ”Så många hattar det finns i Paris, ett hattparadis.” Det här är snarast en insprängd dikt. Vissa av meningarna snubblar grammatikaliskt, vilket inte stör utan snarare markerar att de speglar den 19-åriga Dagmars iver över livet och hattarna.

I vissa skimrande ögonblick verkar författaren gå rakt in i den tid det handlar om. Det tänker jag trots att jag naturligtvis inte heller har upplevt den. Utan att moralisera åt något håll beskriver hon den handikappande beundran för överklassen som antagligen fanns djupt inom folket vare sig de ville det eller inte:

Några timmar senare kommer en av stamkunderna in. I vanliga fall en mycket trevlig händelse, för hon är en dam som är fin på ett sätt som gör att Dagmar alltid betraktar henne som om hon var behandskad, också när hon råkar ta av sig handskarna.

Med alla sina motsägelser är det här en bok jag tycker om. När jag läst slut den tänker jag att författaren har följt samma recept Dagmar har för hattarna: ”Att skissa är att ge sig själv ett förslag men inte fastna i det, skapandet är poesin.” Skissen är Mia Francks research, resten gör hennes fantasi.