Andjakten

Den flamländske författaren Hugo Claus inledde med sin debutroman Andjakten från 1950, en modern klassiker som först nu översatts till svenska, ett författarskap som gång på gång återkommit till de trauman som andra världskriget lämnat efter sig.

Så är det alltså också i debutboken Andjakten där Hugo Claus (f. 1929) förlagt handlingen till den flamländska landsbygden, familjen Metsiers sociala utstötthet och de brutala, groteska som drabbar den. På liknande sätt har Hugo Claus i senare romaner, bland dem De Geruchten (Rykten) som fick Aristeionpriset 1998 och Belgiens sorg, hanterat den efterkrigstida generationens ångest- och skuldkänslor.

Hugo Claus har en stark relation till Flandern, den flamländska delen av Belgien, som är en central del av hans ofta lätt surrealistiska litterära landskap, bakgrund och scen för de både groteska och absurda händelserna i hans romaner, samhällssatiren och den kritik som riktas mot skenheligheterna inom den katolska tron.

I Andjakten (på flamländska De Metsiers) låter Hugo Claus romanens olika personer i jagform komma till tals i respektive kapitel. På detta subjektiva sätt uppnås synvinkelskiften som samtidigt också skapar en objektiverande dimension i romanen, blottar xenofobier och trauman.

En var jag-berättare i romanen, vare sig det är fråga om den dominanta modern, den förståndshandikappade Bennie, hans halvsyster Ana, drängen Jules, Mon, en äldre man eller den amerikanske soldaten Jim Braddok, serverar sin ’sanning’, sin version av det som händer inom människorelationerna på gården och leder fram till Bennies brutala död.

Den faktiska andjakten, under vilken alltså Bennie dör, är samtidigt en metafor för den gemensamma skuld för de våldsdåd som kriget åstadkom.