Äldre män

När Johan Bargum (f. 1943) ger ut en bok som heter Äldre män, tänker jag att den här världen vore otänkbar om han inte förr eller senare gjorde det.

Känslan kommer sig av att jag inte kommer på någon annan finlandssvensk författare som i lika hög grad känner till vardagslivet, med alla dess detaljer. Och kanske framför allt, detaljerna som finns kring människans livsfaser och de olika typerna av åldrande som sammanhänger med dem.

En del av bokens texter är omarbetningar av sådana som finns i Noveller 1965–2015 (2015). Jag har i skrivande stund inte den boken bredvid mig, men om mitt minne stämmer hade till exempel Villa till salu en lösare struktur än den har i den nyutkomna boken. Det är roligt i en tid när (digitala) manus småningom brukar försvinna för gott, att ett förlag tycker det är värt att ge ut skilda versioner av en text för läsare som älskar att jämföra.

Bargum är vår Anton Tjechov

Om man har läst många böcker av författaren blir man sällan överraskad av skeendet. Om man som jag tycker mycket om dem behövs det inte heller. Bargum är vår Anton Tjechov, men med alla berättelser som skrivits efter den sistnämndes tid (och visats i TV-serier) är det svårt att länge komma med en vändning som läsarna inte har gissat sig till. Överraskningarna finns dock hela tiden hos Bargum, på språkets och detaljernas nivå.

Två förlorade landskap

Barndomen är ett förlorat landskap, sägs det på ett ställe. Och lite senare att för barn är de vuxnas värld ett förlorat landskap. Inom samma noveller rör vi oss i båda landskapen, vi anar hur det kanske kan ha varit i barndomen, hur livet efter den eventuellt kunde ha blivit för personerna, och hur det blev. Orsakssambanden förblir ändå så gåtfulla som de måste vara. Jag tänker på något chilenaren José Donoso har sagt. I hans fall handlade det om romaner: man gör ingenting med nycklar till dem. Det enda de gör är öppnar en dörr som tar en ut ur romanen.

Slutar i bästa fall vemodigt

En Bargumnovell slutar mycket sällan lyckligt; i bästa fall vemodigt. Ett undantag är titelnovellen i boken Charlie Boy (1995), där det förekommer en sorts ängel som fungerar utmärkt som figur. Urscenen som ständigt dyker upp är föräldrarnas skilsmässa som inträffade då pojken/mannen (kvinnor är mer sällan huvudpersoner i böckerna) var i den sena barndomen eller de tidiga tonåren.

De äldre männen har långvariga parförhållanden där de förr eller senare blir (be)svikna. Kvinnorna är inte särskilt sympatiskt beskrivna, vilket inte ger någon känsla av att det är så författaren allmänt ser på kvinnor. Det är bara så att männen i novellerna, vars grundtillit aldrig har återhämtat sig, söker sig till kvinnor som bekräftar deras själv- och världsbild. Dessa kvinnor (det inkluderar döttrar) är bossiga, aggressiva när de inte får som de vill, och ständigt beredda på att söka sig någon annanstans. Till någon mer glamorös äldre man.

Med kvinnor blir det lätt så att det med ens står en kappsäck i tamburen. Hanna satt i vardagsrummet och väntade på mig med en halsduk om halsen och pampuscherna på

fötterna.

-Jag måste få distans till dig, sa hon.

-Tänker du lämna mig?

-Kanske.

Författarens vemodigt finurliga humor är det som räddar den mörkgrå stämningen från att bli svart. Som i Den knallgula koftan, vars huvudperson är en skådespelare som fortfarande får roller snarast på grund av sin chefs empati.

En pratsam pojke med grön skärmmössa bakfram på huvudet och en fotboll i famnen satte sig bredvid mig på bänken. Varför är du inte på jobbet, vad jobbar du med, sa han. Jag är skådespelare, sa jag. Vad gör en sån, sa han, den låtsas att den är någon annan, sa jag, varför sitter du här, då, sa han, jag är pensionerad, sa jag, så nu får du låtsas att du är dig själv, sa han med ett flin och gick sin väg.

Groteska figurer i minnet

Villa till salu gestaltar en 1950-talsvärld som filtreras genom ett minne som i det här fallet verkar skickligt förvrängt. De vuxna känns som groteska seriefigurer: en förvirrad och en elak, onkel August respektive faster Ester. Dessa två tillsammans med deras dotter Ingrid som är det Du berättelsen riktar sig till är de personer pojken i berättelsen är hänvisad till efter att hans mamma har förts till sjukhuset ”för att vila sig”. ”Skitungen” blir gång på gång förnedrad, lurad i fällor och slagen. Den här berättelsen är så smärtsam, skenheligheten ligger så tjock över dess miljö att råttorna som metafor känns överflödig. Det är min enda invändning.

I Den tyska damen får vi ur en liten pojkes perspektiv å andra sidan uppleva en trevlig kvinna, en barnflicka. Som plötsligt blir ivägskickad av oförklarliga skäl av pojkens far.

Men när det gäller Johan Bargum behärskar han novelltekniken så till fullo att den virtuositet han också har inte har behov av att synas.

När jag sa att handlingen inte kan överraska, var det inte riktigt sant. Den gör det med besked i Sylvias jul. Novellen är kort ett mästerverk av det slag där varje ord är betydelsefullt.

Virtuoser har alltid irriterat mig. Men när det gäller Johan Bargum behärskar han novelltekniken så till fullo att den virtuositet han också har inte har behov av att synas. Den bara finns som en av författarens hemliga motorer vare sig han försöker eller inte. Det är kanske vad han säger med lite andra ord:

Att det slår blixtar ur någons ögon är kanske ett slitet uttryck, men ibland kan sådana metaforer vara lika bestickande som gamla schlagertexter.