Underlandet

Alla är vi bedragare. Vi räds inte för att luras och ta oss andra identiteter; ibland för att vi vill, ibland för att vi måste. Det här utforskar Hanna Nordenhök i sin senaste roman Underlandet, där läsaren får följa tre olika människoöden med oärligheten som den enda gemensamma nämnaren.

För kvinnan som bor i ett stort hus på den vidsträckta skånska slätten handlar det om självbedrägeri. Trots att hon är medveten om att hon är gift med en pedofil förmår hon inte konfrontera eller ange honom, inte ens då hon i smyg tvingas vakta honom medan han leker med deras gemensamma barn. För det är samtidigt på grund av honom och tack vare honom som hon kan leva sitt dåsiga, fängelseliknande liv inmurad mellan vidsträckta åkrar.

Den hemlösa kvinnan på den amerikanska västkusten för människor bakom ljuset för att själv inte dö. Hon tar sig regelbundet olika identiteter och iklär sig ofta barnets roll för att få tak över huvudet, varm mat och skydd från våldsamma män. Det är något som brukar fungera rätt bra ända tills de oundvikliga varningsklockorna börjar ringa hos värdarna, då gäller det att fly så fort som möjligt. Men för henne är fallet inte lika hårt, för hon har inget att förlora.

En tematik som ligger i tiden

Romanens titel kan tolkas som en anspelning på Lewis Carrolls Alice i Underlandet (1865), där Alice förflyttas från den tråkiga vardagen till en rad olika fantasivärldar. Verkligheten och fantasin, eller fakta och fiktion, spelar också en viktig roll i bedrägeriet, som är en ständig balansgång mellan att upprätthålla och övergöda lögnen.

Nordenhök placerar sig precis rätt i tiden med den tematik som hon utforskar i Underlandet. Vi lever i en tid som är fixerad vid förhållandet mellan autenticitet och lögn, men där båda begreppen samtidigt placerats i subjektets skugga och gjort dem irrelevanta, något som brukar kallas postsanning.

Intressant nog har litteraturen och populärkulturen rört sig åt det motsatta hållet…

Det här har blivit tydligt bland annat i politik, marknadsföring och på sociala medier, där det alltid finns en möjlighet att välja vem vi ska framstå som. Intressant nog har litteraturen och populärkulturen rört sig åt det motsatta hållet; det finns en stor efterfrågan på autenticitet i form av autofiktion, biografier och true crime, för att nämna några genrer. Karl Ove Knausgård identifierade detta redan då han skrev Min kamp (2009–2011), där han hävdade att han ville skriva sanningen om hans eget liv som en motvikt till all fiktion vi ständigt överöses av.

Bedrägerier i vardagen

Fiktionen i Underlandet relaterar till en slags modern mytbildning kring bedrägeriet, vilket också kan skönjas i dess beröringar till historier både från verkliga livet och populärkulturen. Tidigare i år skrev medierna om ett fall i Vasa där en 40-årig kvinna utgett sig för att var 13 år gammal medan hon deltog i församlingens klubbverksamhet för barn.

Ett annat exempel är den sista säsongen av David Simons tv-serie The Wire (2002–2008) som delvis utspelar sig på en tidningsredaktion i Baltimore där en journalist bestämmer sig för att ta några genvägar på karriärstigen genom att fabricera mord på hemlösa.

Fall som de här intresserar och fångar människor, och de har onekligen något kittlande över sig. Men varför fastnar de i vårt kollektiva medvetande? Kanske är det på grund av sensationslystnad, att vi går i gång på historier där vardagen vänds upp och ned, där något som utmanar det vanliga flödet samtidigt följer en viss dramaturgi.

Det jag vill säga med det här är att Underlandets allmänmänskliga och samtidsenliga tematik tyvärr inte lyckas nå utöver det allmänna och samtida. Bedrägeriet blir främst en schablon som pressas på individerna som befolkar romanen, vilket gör att det för mig aldrig riktigt bränner till under läsningens gång.

Kreativt bedrägeri

Exemplet från The Wire liknar upplägget för det tredje huvudspåret i Underlandet, som följer journalisten Rodri på jakt efter bevis på att hans kollega diktar ihop sina exceptionella reportage om utsatta människor. Medan de två andra huvudpersonerna förkroppsligar det oundvikliga bedrägeriet – det som man tar till för att överleva helt enkelt – sätter Rodris historia fingret på ett annat slags bedrägeri. Det är ett slags existentiellt och kulturellt bedrägeri där det finns ett mått av suggestion i den kreativitet det kräver av gärningsmannen.

Rodri ger också ett annat liknande exempel då han i förbifarten nämner en litteraturkritiker som aldrig läser de böcker hon recenserar…

Rodri ger också ett annat liknande exempel då han i förbifarten nämner en litteraturkritiker som aldrig läser de böcker hon recenserar, men som genom att likt ChatGPT använda sig av andras formuleringar ändå lyckas bli en av landets främsta kritiker. Det här tack vare sin oöverträffliga förmåga att avläsa retoriska strukturer och bygga upp en intressant persona.

Det är en dystopisk (men kanske träffande?) bild av dagens kultur- och mediebransch som målas upp, där själva verket inte längre är i fokus, utan allt handlar om subjektet.

För Rodri blir jakten på sanningen en mardrömslik resa, ungefär som att famla genom spegelsalen i lustiga huset, och han skjuter ständigt upp det avgörande ögonblicket i något som snarare blir en hopsmältning av bluffmakaren och den som avslöjar.

Han är uppspelt över att själv vara en pusselbit i fallet, men samtidigt besviken över att avslöjandet avslutar den vackra och förtrollande bluffen. Till slut – i någon slags metaversion av avslöjandet, då Rodri upptäcker att bedragaren upptäcker att han är avslöjad – känner han sig lika genomskådad själv. Det här hör till romanens starkaste partier och påvisar också dess mer existentiella beröringar, att vi alla i någon mån är bedragare i vår ständiga längtan efter något annat.

Smutsigt och svettigt

Situationerna som karaktärerna befinner sig i kunde närmast beskrivas som klaustrofobiska; det mesta är smutsigt, svettigt och motbjudande. Denna råa och kraftfulla stämning i samhällets marginal för mina tankar till en annan samtida svensk författare, nämligen Sara Stridsberg. Både Stridsberg och Nordenhök använder sig – utöver den klaustrofobiska stämningen – av en fragmentarisk struktur i sina romaner, men medan Stridsberg använder den fragmentariska berättartekniken för att gräva sig djupt in i karaktärernas inre, förblir den en utsmyckning i Nordenhöks Underlandet.

Både Stridsberg och Nordenhök använder sig – utöver den klaustrofobiska stämningen – av en fragmentarisk struktur i sina romaner…

Utöver de tre huvudspåren finns också en handfull ”fallbeskrivningar” insprängda i Underlandet – det handlar om kortare personporträtt av olika bedragare som kan ses som ett slags pendang till de längre partierna. Att benämna dessa partier som ”beskrivningar” är passande, för de når aldrig utöver den beskrivande nivån och blir utforskande.

Även om Nordenhök sammantaget skapar ett imponerande persongalleri och ett lexikon över olika former av bedrägeri blir det till sist spretigt. Detta förstärks både av att personerna inte har något att göra med varandra och av de stora tidshoppen där det kan gå flera år från en sida till en annan.

Välpolerat och slipat

En djuplodande karaktärsskildring har alltså fått ge plats åt utforskandet av den tematiska frågan om bedrägeriet. Detta kan jämföras med Nordenhöks senaste roman, Caesaria (2020), där författaren lyckades närma sig tematiken – ett idéhistoriskt perspektiv på kvinnohälsa – genom att djupdyka i en enskild liten flickas inre liv.

Då fångade hon den stora frågan i det lilla livet, men i Underlandet sprids tematiken ut över en mängd olika personer, där ingen går in på djupet och där den spretiga fragmentariska strukturen mest stör läsupplevelsen.

Nordenhök innehar en doktorsgrad i litterär gestaltning – hon disputerade med en avhandling om relationen mellan läsning av poesi och skrivande av poesi – och är därmed väl införstådd i litterär stilistik. Det märks framför allt i hur välpolerad Underlandet är; dels med den fragmentariska strukturen, som är ett av de mest tongivande litterära uttrycken i samtidslitteraturen, dels det väl sammanhållna språket som samtidigt är poetiskt och traditionellt realistiskt.

Obehagligt kittlande

En stor del av romanen utgörs av stämningsskapande miljöskildringar. Något som återkommer genom hela romanen är korta, men ofta träffande, beskrivningar av ljus: eftermiddagsljuset är apelsinfärgat, solljuset är oljigt, skymningsljuset är korallfärgat. Ibland är beskrivningarna av enklare art, såsom eldgult, blodrött eller dovblått, och då blir det mer upprepande än suggestivt.

Det glödande klotet mot den dova bakgrunden, solnedgången över jorden…

Som helhet ger Nordenhöks miljöbeskrivningar upphov till en särskild febrigt drömlik, eller snarare mardrömslik, stämning av en sakta men säkert annalkande domedag. Denna stämning avspeglas i Sara R. Acedos vackra omslag, som också tar fasta på romanens beskrivningar av ljus. Det glödande klotet mot den dova bakgrunden, solnedgången över jorden, det vackras sista anhalt innan mörkret tar över.

Romanens välputsade, och samtidigt stela, tematik och form gör det svårt att stimuleras på det sätt som den bjuder in till – en nyanserad reflektion över bedrägeriet och lögnen – men läsaren får samtidigt njuta av stämningsmättade miljöskildringar och obehagligt kittlande scener.