Skriver i dagarnas bok

I Inga-Britt Wiks (1930-2008) sista diktsamling, Skriver i dagarnas bok talar en författare som både tycks veta att hon snart ska lämna livet, samtidigt som hon har alla sina krafter kvar att ännu tala om det. Det här skapar en spännande text.

Jaget går ställvis ”utan en rynka i pannan.” Ställvis är tröttheten så stor att jag anar livsviljan bara som några nästan osynliga färger på en grå rya, eller på en målning av någon finländsk 1950-talskonstnär:

Det är ljus natt där ute, sjukhuset är tyst,
sömn för en villsam hjärna, cerebrum

Den gamla jämställdhetskämpen tycks få en dröm uppfylld när hon hör en man, rytmiskt och bestämt, piska mattor på pingstsöndagen. Det får vårens vilda hjärta att slå.

Mellan sopran och alt

Wik kallade sig en gång i ett samtal ”metaformänniska”, vad hennes dikter än har gått ut på har det alltid i en jämn ström genom dem dykt upp bilder, som har visat upp världen som både mjuk och taggig på samma gång. Eller för att säga det på annat sätt, den blir som rösten i en av dikterna som knagglar mellan sopran och alt. Så lät författarinnans egen röst också.

En av mina favoritbilder den här gången är Mozarts morrhår som jaget längtar efter att känna mot bröstet, när hon sitter hemma och inte vet var hon ska placera sina klor.

Inga-Britt Wik identifierade sig hela sitt liv med modernismen. Det är kanske ofrånkomligt att hon också har en del av modernisternas maner, som att i dikter med båda marginalerna trasiga samtidigt använda sig av det klassiska men slitna tilltalsordet ”O”, och att speciellt göra det här i samband med att tala om naturen.

I den här boken, som så ofta tidigare, hittar man invävda citat av olika föregångare. Med Edith Södergran och Solveig von Schoultz har hon ofta samtalat i sina dikter, den här gången fastnar jag speciellt för anspelningen på Gunnar Björlings Du går de ord:

Jag går de ord jag inte har,
jag går de ord i sjukhusparken,
våldsamma rosor i brandrött och
flammande gult.
/… /

Det ord man söker – och inte finner

Många människor har genom böcker levt ett liv de av olika orsaker inte kan leva på annat sätt. Författarinnan för ändå det här levandet genom orden ett långt stycke längre. Trots att man är ”gamlig” (som Wik själv sa, uttrycket var visst Eva Wichmans) och kan känna förtvivlan när man inte hittar ett ord man söker, till exempel namnet på någon man en gång älskade, är det som om en annan djupare del av en vet vad den skriver. En del som kommer att förbli sig själv även när den går över gränsen till döden. Bilder för tillståndet som hänger ihop med den vissheten är musiken och havet. Gud är också självklar i Wiks värld, och en vän.

Raden, den gåtfulla raden som lever
i mig, den som jag inte kan lämna
och som inte lämnar mig
Allt har jag fått till skänks,
allt jag har började hos någon
annan
Omkring mig kvällsljuset, Takácskvartetten
spelar Beethoven
Och raden, den som jag åtrår
öppnar plötsligt
det som inte har varit
men ändå är,
att du väntar mig under en givmild sol

Jag tycker mycket om att ordet ”åtrå” finns med också i den här fasen. Hos den älskade förebilden Edith Södergran tar önskningarna småningom slut, i de sista dikterna når hon Hades och verkar nöjd. För Wik är det sista ordet i den sista boken istället ”sol”.

Du, döden och grammatiken

”Du” kan för mig vara en kombination av både Gud, av modern som i en dikt finns där havet vaknar, någon av de anonyma männen jaget har älskat som bara finns med som en frånvaro, på sin höjd i form av en ring, eller barnet man kanske på nytt blir när man dör, vars grammatik påminner om den i den allt gamligare hjärnan.

Intresserad som Inga-Britt Wik alltid var av grammatik, är det inte konstigt att även hennes tankar om döden följer logiken i en satsanalys. Man går över en gräns, men meningen fortsätter, för att det är en normal menings sätt att uppföra sig. Ska den bryta mot reglerna ska det vara inom ramarna för vad som är god poesi. Hur kan det då i slutändan finnas annat än harmoni?