Det målade rummet. En berättelse från Mantua.

Som att öppna kinesiska askar, den ena innanför den andra, och samtidigt stiga in i dem, och ständigt överraskas,  så är det att läsa  Det målade rummet. Det är en vidunderlig bok, och vad jag kan se har ingenting av originalets (Det malede værelse, 1976) skönhet och tydlighet förlorats i Marie Silkebergs översättning. Det är en bok som både handlar om och demonstrerar konstens förvandlande kraft.

Mellan den tunna bokens pärmar har Inger Christensen lagt in tre olika berättelser, och tre bilder som korresponderar med dem. De visar delar av renässanskonstnären Andrea Mantegnas vägg- och takfresker i ett rum i furstepalatset i Mantua. Detta rum är det hemlighetsfulla och noggrant belysta nav kring vilket romanen och dess huvudpersoner kretsar, och de olika berättelserna belyser personernas gestalter, landskapet och rummet självt från olika håll.

Den första berättelsen, ”Marsilio Andreasis dagböcker (valda delar)”, och den andra, ”Påfågelns hemlighet”, är nästan exakt lika långa och upptar tillsammans 80 av bokens 92 sidor. Temat som varieras i båda berättelserna är klassiskt, en kärlek med förhinder som slutar med den älskades död, men till skillnad från de höviska kärleksmyterna fortsätter historien att utveckla sig, att ändra riktning.

Mystik – matematik

Dagböckerna är daterade mellan 1454 och 1506. De börjar abrupt med furstens skrivare Marsilios bittra utgjutelser över att hans Nicolosia är på väg att giftas bort med målaren Andrea Mantegna. Förutom dagböcker skriver Marsilio också på en avhandling, ”Om förhållandet mellan intuitionen och räknekonsten”, och som alltid hos Inger Christensen finns inslag av siffermystik: de valda anteckningarna läggs fram först med tre års mellanrum, sedan fyra, sedan ett, sedan fjorton. Som i ett musikstycke antyder den hetsigare rytmen dramatiska vändpunkter; mellan 1472 och 1474, där varje år representeras med åtskilliga anteckningar, sker både Nicolosias död och Det målade rummets färdigställande.

De båda rivalerna närmar sig varandra, bitterheten fördunstar

Här sker också vridningen i berättelsen: de båda rivalerna närmar sig varandra, bitterheten fördunstar, och i slutet av 1974 har Marsilio blivit Mantegnas förtrogna och vän, och ett slags reservpappa för hans och Nicolosias barn Bernardino och Gentilia. En förvandling har också skett med det sura påvliga vinet som Marsilio klagar över i de tidigare dagböckerna:

Mantegna säger att just för att vi så troget druckit av det sura vinet, belönar det oss nu med sin sötma.

Och i slutet, efter Andrea Mantegnas död, i sista stycket av den sista anteckningen, funderar Marsilio:

Marsilio och Nicolosia, Nicolosia och Andrea, Andrea och Marsilio, och alla de sju gånger sjutton påfågelsögon som bildar den fullkomliga sorgen.

Resan in i bilden

Den andra berättelsen, ”Påfågelns hemlighet” utspelas vid Mantuas hov under ungefär samma tid, men tonläget är mjukare, mer ornamentalt, och berättaren (som förblir anonym ända fram till avsnittets sista, belysande stycke) har en helt annan blick, en rent ut sagt kvinnlig blick för iscensättningar och relationsmönster.

Huvudperson är dvärginnan Nana, furstedottern som gifts bort med trädgårdsmästarens yngsta och vackraste son och får hand om påfåglarna. Hon får nio söner (hur?) efter att hennes man försvunnit (vart? Svaren ges, men sent), och växer efterhand till en formidabel gestalt trots sitt lilla format. I bakgrunden figurerar fursten och hans hustru, en turkisk prinsessa förvandlad till fjäril, påven och alla hans barn i en salig förvillelse. Historien får mig att tänka på både Boccaccio och Marquez i sin lekfullhet, grymhet, skönhet och komplexitet.

Myternas skepnader får liv och fullföljer sina uppdrag

Den sista, korta berättelsen heter ”Mitt sommarlov”. Mantegnas tioåriga son (som också kan vara Marsilios son) berättar om sitt möte med Det målade rummet, och gör en drömlik resa in i bilden tillsammans med den lilla systern. Här handlar den omöjliga kärleken inte som i de tidigare berättelserna om passion, svartsjuka och hämnd, utan om barnens saknad och längtan till sin döda mor, som finns med i bilden. Och där de tidigare berättelserna har övergått till att handla om ett slags mänskoblivande, vrider sig den här historien till en lösning där myternas skepnader får liv och fullföljer sina uppdrag, och där det blir möjligt att spela den döda upp ur dödsriket, såhär:

De har knappt hunnit fram till huset innan jublet bryter ut. Orfeus, Orfeus! Och vi ser hur Orfeus sjunker ihop i sin älskades armar, och alla strömmar till för att bära det återförenade paret till festens mitt.

Då märker jag att Gentilia klappar mig på armen.

”Det är pappa”, säger hon. Han har hämtat vår mamma hem igen.”

”Ja”, säger jag, ”jag visste att det var möjligt. Har först Herkules och alla andra hjältar påbörjat sitt återtåg, så kan vi påbörja de nya historierna.”

”Jag älskar historier”, säger Gentilia. ”Kom, vi går till mamma och ber henne berätta allt om hur pappa fick med henne tillbaka till världen.”

Vilken värld, tänker jag. Men jag säger det inte.