Novellerna

”Nu bestämmer vi åter att just detta är verkligheten.” Så tänker en mor inför relationen till sin tonårsdotter i novellen ”Den förunderliga kameleonten”. Hon formulerar det som ett slags lösning, åtminstone temporär, på en konflikt som tagit dem från varandra och blottat deras respektive individuationsprocesser, bara för att fläta dem samman än hårdare i rädsla för livets mörker och kanske också ljus. Det är ett försök att besvärja föränderlighetens risker, att välja en viss verklighet framom de andra möjliga som skymtar fram i novellen: i en röd festklännings löftesrika omfamning, i en droppe Tjernobylregn mot ett barns aningslösa pupill, i en dröm om en kameleonts ständigt skiftande skepnader.

Mytstoff, sagofigurer, djur, drömmar, minnen, drifter, fantasier repar upp handlingens ytskikt och spränger idén om enhetlighet

Men för att kunna bestämma sig för en verklighet måste man först inse att det finns många. Den insikten, eller tanken, är genomgående i Inger Edelfeldts Novellerna. Mytstoff, sagofigurer, djur, fiktion, drömmar, minnen, drifter, fantasier repar upp handlingens ytskikt och spränger gång på gång idén om enhetlighet. Kanske kunde man säga att berättelserna i samlingen alla i någon mån handlar om hur vi hanterar detta. Om vi klamrar oss fast vid en gängse föreställning, öppnar oss för andra möjligheter, flyr in i alternativa tolkningar, skriver oss nya verkligheter eller lever det vi läst. Edelfeldt undersöker hela registret, inte sällan i en och samma novell.

Novellerna är en samlingsvolym bestående av merparten av hennes novellkonst ur hennes fem novellsamlingar I fiskens mage (1984), Rit (1991), Den förunderliga kameleonten (1995), Riktig kärlek (2001) och Kläderna (2017) samt en text ur sagosamlingen Namnbrunnen (2008). Samlingen är inte komplett. Någon information om hur urvalet gjorts ges inte, men förordet är Edelfeldts eget. Där bjuder hon in till ”Edelfeldtland”, som ett slags löfte om att volymen uttrycker hennes uppfattning om vad det är för en plats.

De tematiska hjärtpunkterna är de som går igen i produktionen i stort: identitetens skiftningar, förvandlingens lockelse, kärlekens asymmetri och symbiosen mellan barn och föräldrar

Från debuten med ungdomsromanen Duktig pojke (1978) har Edelfeldt varit produktiv i en mängd genrer. Förutom romaner, noveller och ungdomsböcker har hon gett ut bilderböcker, seriealbum och en fackbok. Titlarna närmar sig ett fyrtiotal. Ansatsen att teckna en sammanfattande bild genom just novellerna kan spontant verka förringande i förhållande till denna mångfald, men visar sig vara allt annat. Novellernas spridning i tid ger nedslag i författarskapets olika åldrar, och deras tematiska hjärt- och smärtpunkter är de som går igen i Edelfeldts produktion i stort: identitetens skiftningar, förvandlingens lockelse, kärlekens asymmetri och symbiosen mellan barn och föräldrar.

”Identitet” och ”komma-ut” – deras fräscha versioner

Identitet är ordet Edelfeldt själv använder när hon pekar ut det egna skrivandets tematiska centrum i förordet. Få begrepp är lika nötta och trötta som identitet. Samtidigt är identiteten – vem jag, du, vi är inför oss själva och andra – förstås ett oundvikligt tema för en författare som ger sig i kast med skrivandet i hela dess existentiella vidd och bråddjup. Och det gör Edelfeldt. Hon tar det till den punkt där identiteten övergår från faktum till fråga och återfår sin relevans.

Inger Edelfeldt har bidragit till att vidga det möjliga inom litteraturen, till den process som förflyttar det outsägliga in i det gängse

En annan suck av mättnad infinner sig när jag läser samlingens två variationer på komma ut-motivet: ”För Marie Claire” och ”Spöken”. Den förra handlar om en mans misslyckade försök att ge sig till känna som transperson, den senare om en kvinna vars partner efter år av samboende tvekar inför att upplysa sin mamma om arten av relationen hon har till sin ”rumskompis”. Den mättnadssucken hade dock knappast infunnit sig 1991, då novellerna gavs ut för första gången. Här är det också värt att påpeka att själva förutsättningen för att vi ska kunna känna mättnad inför komma ut-narrativet är att det alls har formulerats. Inom den svenska litteraturen brukar just Edelfeldts debut Duktig pojke (1977) lyftas fram som en av de första i genren. Ett konkret prov på att hon bidragit till att vidga det möjliga inom litteraturen, till den process som förflyttar det outsägliga in i det gängse.

Båda novellerna har dessutom bibehållit sin relevans, främst som studier av svekets väsen och följdverkningar, men också som komma ut-historier. I ”Spöken” är det Finlandsbilden som tecknas genom den intet ont anande svärmoderns hembygd, kryddad med bastu och kalakukko och bibehållen ovisshet om att homosexualitet existerar, som känns som en förlegad schablon, inte de psykologiska förvecklingarna i novellen. ”För Marie Claire”, i sin tur, är imponerande både som intrigbygge och i sin förmåga att engagera emotionellt.

Överlag är novellerna föga anfrätta av tid

Överlag är novellerna föga anfrätta av tid. Det säger givetvis något om deras litterära kvalitet, men också om motivvalen, om vilka sfärer som belyses och vilka som hamnar i skuggan. Här och där skymtar tidsmarkörer som en freestyle, att par manchesterbyxor eller ett omnämnande om AIDS-epidemin. I novellerna från 2000-talet har mobilen gjort intåg och i de nyaste texterna också Facebook. Författarskapets tidsmässiga utveckling kan skönjas som en vag kronologisk kurva där tonvikten skiftar från barndoms- och uppväxtskildringar mot betraktelser av vuxenhet och familjeliv och slutligen åldrande. Också Edelfeldts uttryck förändras över tid: från en något trevande början, över en imponerande förmåga att låta flödet härska och mot ett mer tuktat behärskande av flödet.

Framför allt framstår dock hela samlingen som påfallande tidlös. Novellerna utspelar sig antingen i en modern stadskärna, i naturens fristad eller i ett förgånget allmogelandskap som kunde vara tecknat av Lagerlöf. Gator, portgångar, parker, rännstenar, bergshällar, stjärnhimlar, grusvägar, åkrar, stränder – Edelfeldts blick för den konkreta omgivningen är både vaken och målande, men beträffande mer abstrakta dimensioner av miljön, som samhällsstrukturer, klass och makt är hon mer sparsmakad. Hon riktar sitt intresse mot det lilla, privata. I den mån stora samhälleliga strukturer och dramer skymtar är det genom människan. Hur hon upplever sig, för sig, förvekligar sig, förlorar sig, finner sig, förvandlas och förblir.

Kvinnans givna subjektsposition

Hos Edelfeldt är människan uttryckligen en hon. Endast i två av volymens 31 texter är huvudpersonen en man, och en av dessa två män är i färd med att bejaka kvinnan i sig. Lika givet som att blicken, tolkningsföreträdet och upplevelsernas nav ligger hos kvinnan är att kvinnovarat förblir öppet: en fråga, en möjlighet, en övergång, en kontaktyta, en sfär att utforska och vidga på djupet, bredden och höjden.

I den konsekventa placeringen av kvinnan i subjektsposition, och i den oavlåtliga, öppna utforskningen av denna subjektivitet är Edelfeldt långt ifrån ensam i dagens litteratur. Särskilt den skriven av kvinnor. Men frågan är om dagens litteratur skulle se ut som den gjorde om inte en Edelfeldt funnits. Om hon inte öppnat upp gränslandet mellan kvinna och varg, som i romanen Kamalas bok (1986), och om hon inte, som i flera av samlingsvolymens noveller, hade tagit sagornas och myternas rödluvor, alver och bergatroll till sina och återuppväckt dem i en vardag som aldrig är vardaglig, i en verklighet som aldrig bara är en.

Skoningslöst blottlägger hon förringande och förgörande mönster vi inte bara dras till utan aktivt upprätthåller

Edelfeldts psykologiska öga firar inte bara triumfer i blicken för öppningarna och övergångarna. Hon är lika skarp i förhållande till våra begränsningar. Skoningslöst blottlägger hon förringande och förgörande mönster och konstellationer vi inte bara dras till utan aktivt upprätthåller. Hon kan konsten att skildra kvinnokarlars oemotståndliga lockelse, jakten efter en frånvarande faders blick, rädslan för mamman som begärande människa, stunderna av klarsyn som ingenting förändrar, viktens korrelation med människovärdet, åldrandets tragedi, självförverkligandets åga och det olevda livets svek.

Hela det spektrum av teman vi hittar i damtidningarnas nätt paketerade reportage öppnar sig hos Edelfeldt i sitt spretande och avgrundsdjupa existentiella allvar. Det är inte i första hand kameleonterna som hemsöker mig när jag lägger ifrån mig boken. Det är alla hennes brända kvinnor som genomskådat elden men med berått mod söker sig till lågan igen.