Jag. En fiktion

Den här sommaren har jag då och då försjunkit i läsningen av min fars dagböcker.  Min far avled i februari och efterlämnade dagböcker skrivna under 70 år. Varje dag, förutom tre och den allra sista månaden i livet, skrev han sina dagliga anteckningar i svarta vaxdukshäften och senare i tjocka inbundna dagböcker. I början exakt en sida varje dag, senare breder texten ut sig på flera. 135 böcker är det. Innehållande ett liv från 14 till nästan 84 år. Jag har i skrivande stund kommit till bok nummer nio.

Är detta hans sanna liv och verklighet jag möter där i böckerna?  Vem är detta ”jag” som skriver, egentligen? Bondpojken som minutiöst redogör för ett pågående nu i en österbottnisk by i krigets Finland. Som noggrant protokollför det yttre livet som dag efter dag, året runt tycks bestå av hårt fysiskt arbete på faderns jordbruk från tidig morgon till sen kväll. Som ohierarkiskt och ostrukturerat noterar stort och smått; broderns och andra ynglingars död vid fronten, ryssarnas bombningar nere i Helsingfors, Mannerheim, Hitler och fredsslut nämns, i nästa mening handlar det om höbärgning, vädret, körslor och ”måkas” i fähuset. Livet är först och främst här och nu, i det påtagliga. I det oändliga upprepade arbetet.

Som litteraturvetare vet jag ju: all text, också dagbokens mest privata, är en konstruktion. Också av det jag som framträder.  I det ögonblick den unge dagboksskribenten tar till pennan upprättar han ett avstånd, konstruerar en bild av sin verklighet och sig själv. Väljer ut, fokuserar, vinklar.  Texten är aldrig ”ren”, oskyldig, hur naiv den än kan framstå. Och kanske finns där också någon mottagare, en tjuvläsare eller någon i eftervärlden som ska läsa och tolka texten? Ingen text uppstår i ett tomrum.

Som litteraturvetare vet jag: all text, också dagbokens mest privata, är en konstruktion

Tankar, reflektioner och känslor är sällsynta men blir fler i texten ju äldre skribenten blir. Dagboken är inte bara noteringar av yttre liv, den fungerar också som ventil för det inre, eller snarare som en spegel där jaget förhåller sig till de andra. Dagboken blir ett verktyg för att bygga upp ett jag, skapa sina konturer med hjälp av orden. Men också då, vad utelämnas? Är det i sprickorna, i det outskrivna, som ”sanningen” finns? Om nu en sådan alls är möjlig.

Och går man ett steg längre i jagberättandet: vad händer med detta jag när det skrivs fram i efterhand, med facit på hand, i form av självbiografi eller memoarer till exempel? Är det då mera konstruerat än dagbokens anteckningar, eller kanske mera ”sant” och genomtänkt än dagbokens spontana uttryck?

Dubbelkontraktet med läsaren

När gestaltningen kommer in som medveten strategi, när jaget fiktionaliseras och uppträder i romanform uppstår nya lager och nya distanseringar. Hur väljer jag som läsare att tolka jagromanen, där jaget kan ha samma namn som författaren och boken utges för att berätta författarens liv och historia. Frestelsen att sätta likhetstecken mellan författare och berättarjaget i texten, att läsa självbiografiskt, är stor – till och med för sofistikerade läsare – och har inte blivit mindre i den personfixerade medieverklighet vi lever. Samtidigt som allt fler moderna romaner och noveller upprättar ett dubbelkontrakt med läsaren och gränsen mellan fakta och fiktion har luckrats upp genom olika berättargrepp och nya medier, där gränsen mellan privat och publikt allt mera suddas ut. Kommersiellt lever förlagen högt på den naiva, identifikatoriska läsningen och på skandaler kring författarnas person och böckernas ”avslöjande” sidor av privatlivet.

Version möter version i ett ständigt flöde. Verkligheten blir fiktion. Och vi leker med

Bild på bild, version möter version i ett ständigt flöde. Verkligheten blir fiktion. Och vi leker med. Den postmoderna förvirringen tycks ha lagt sig och vi konsumerar och producerar glatt texter där jaget är i förgrunden och allt förefaller lika viktigt eller oviktigt i det flödande nuet.

All konst värd namnet söker sig ändå envetet bortom bilderna av verkligheten för att hitta en sanning. Eller som Ingrid Elam uttrycker det i sin bok Jag. En fiktion: ”Romanförfattaren måste hantera det faktum att varje fiktiv berättelse kan komma att tolkas som självbiografisk just för att jaget så ofta framträder tillskuret i och för media. Det finns flera strategier att välja mellan: från hänsynslös självutlämning, som överträffar även dokusåpornas fantasier, till fiktioner där personliga pronomina byter plats tills ingen längre kan ta miste på att allt är på lek.”

Jagberättadet – en urgammal litterär tradition

Ingrid Elams bok ges påpassligt ut i en tid då jaget ogenerat breder ut sig i den samtida prosan.  Fenomenet Knausgård har fått oss att tro att jagberättandet eller autofiktionen skulle vara något nytt i litteraturen. Ingrid Elam visar att så inte alls är fallet: att berätta i första person har alltid funnits. Jaget i texten förhåller sig alltså till en urgammal litterär tradition. Jag. En fiktion är en ypperlig vägledare in i litteratur- och romanhistorien där vi får följa författares sätt att berätta världen via ett mera eller mindre fiktionaliserat jag. Vi startar hos klassiska jag som Sapfo och Catullus och slutar hos Knausgårds moderna splittrade manliga jag som breder ut sig på flera tusen sidor för att, med Elams ord, ”ta sig ur fiktionens välskurna kostym för att finna sitt jag”.

För läsare uppfostrade i den gamla skolan där ordet ”jag” inte fick inleda uppsatserna och universitetet förordade ett akademiskt ”vi” kan den här jag-trenden förefalla självframhävande och rentav osmaklig. Men det behöver inte vara ett utslag av narcissism, ett tecken på en allmänt tilltagande jagcentrering, hävdar Elam i sitt förord.  Det kan också handla om att ”något har gått förlorat, ett centralperspektiv, ett kollektivt sammanhang, eller en världsbild”. Och, påpekar hon vidare, ”hur självbiografiskt jaget än är blir det alltid en annan när det omvandlas till litteratur och möter sin läsare”.

Det som intresserar litteraturforskaren Ingrid Elam är inte enbart självbiografier utan också fiktiva jagromaner och vad jaget gör i texten. Hennes bok ligger långt i linje med Arne Melbergs studie Självskrivet (2008), där Melberg undersökte självframställningen i litteraturen men då framför allt i självbiografier. Melbergs tanke att självframställning bör läsas som en både-och-konst, alltså inte t ex antingen som fakta eller fiktion, går naturligt nog igen hos Ingrid Elam.

Vad är ett ”jag”?

Ingrid Elams bok är läcker, läsvänlig och ganska liten (191 sidor), men inom pärmarna ryms ett stort material som grupperats i kapitel som belyser olika jagtyper i litteraturhistorien. Raden av klassiska verk avhandlas där olika jag träder fram: Sapfo, Catullus, Augustinus, tre självutlämnande jag ur antiken talar oförställt även till en nutida läsare. Renässansen, har vi lärt oss, satte människan i centrum, men det skulle dröja nästan hundra år innan ett starkt jag igen träder fram och då på scenen, i Racines franskklassiska drama Phèdre (1677, Fedra). Men det är inte jaget i sig som är Racines ämne, utan jagets maktlöshet inför oövervinnliga krafter utanför det, skriver Elam.

Frågan är om inte Goethes förförande mästerverk ständigt kommer att finna nya tolkningar och läsare

Ett känsligt jag är Goethes Werther, som i sent 1700-tal tog den unga tyska och europeiska publiken med storm. Ingrid Elam ger en intressant analys av dagboksromanen Den unge Werthers lidanden och visar hur glappet mellan författarintention och läsarreaktion redan då kunde vara stort. Där Goethe med sin roman ville kritisera det nya moderna jaget i kölvattnet på 1700-talets känslokult, en affekterad självupptagen typ styrd av känslor framom förnuft, där identifierade sig läsarna fullständigt med den unge Werther, grät med honom och några följde honom till och med in i döden. Här står Ingrid Elam för en annan tolkning än marxistiska litteraturteoretiker som Georg Lukács. På 70-talet var det populärt att se Werther som en frihetstörstande individ i kampen mot ett feodalt och borgerligt trångsynt samhälle. Med Lukács och andra marxistiska teoretiker som inspiration skrev jag som ung litteraturstuderande i Århus en uppsats om den unge Werthers lidanden ur ett ideologiskt samhällsperspektiv. Sett i backspegeln säkert fyrkantigt och en smula naivt, men frågan är om inte Goethes förförande mästerverk ständigt kommer att finna nya tolkningar och läsare.  Till skillnad från Rousseau som knappast torde kunna sättas i händerna på unga läsare idag.

Rousseaus Bekännelser gestaltas som en resa från barndom till ålderdom, där jaget gång på gång drivs ut ur paradiset vilka blir stationer på livets väg. Både hos Rousseau och den senare Marcel Proust finns ett avstånd mellan jaget då och berättarjaget nu. Men där Rousseau hittar ett entydigt jag och orsakssammanhang till sin utveckling, där glider jaget hos Marcel Proust undan. I sin spaning efter en bortflydd tid finner Proust att jaget snarast är en skapelse av andra, beroende av tid och sammanhang. Det har ingen fast kärna. Där Rousseau frågade ”Vem är jag?”, där undersöker Proust snarast det allmänmänskliga, ”Vad är ett jag?” Jaget blir allt mer komplicerat och svårt att ringa in trots tusentals sidor, och här, tänker jag, finns likheter med vår tids Karl Ove Knausgårds jagutforskning i Min kamp.

Kvinnors självbiografier – ett avvisande av pådyvlade indentiteter

Bellmans olika rolljag, Strindbergs opålitliga, Majakovskijs grandiosa jag utgör exempel på äldre manliga jag i litteraturhistorien. Kvinnliga jagframställningar har andra facetter och utgångspunkter. I analysen av Charlotte Brontës roman Jane Eyre påpekar Ingrid Elam en vid det här laget vedertagen synpunkt: kvinnliga självbiografier bygger inte upp identiteten bit för bit utan väljer i stället bort den ena kvinnliga identiteten efter den andra som står till buds i en given tid och ett givet samhälle. Förebilder måste avvisas, som att vara den fromma kvinnan, den självutplånande eller den konventionella. Romanen om Jane Eyre blir i Ingrid Elams kontext främst en självbiografisk historia om huvudpersonens väg till frihet och författarskap snarare än en romantisk fantasi om hur en guvernant blir gift med sin arbetsgivare.

I kapitlet “Jag är ingen” följer Ingrid Elam den amerikanska 1800-talspoeten Emily Dickinsons receptionshistoria: hur vi tolkar ett ”jag” i en litterär text handlar inte bara om vad en författare kan skriva i en given epok utan också hur läsarens och författarens förväntningshorisonter skiljer sig från varandra. Från att uppfattas som en lågmäld poet som skrev dikter om småfåglar förvandlades Emily Dickinson med sin centrallyrik till ”en modernismens stormsvala” vid 1900-talets mitt medan 70-talets feministiska litteraturforskare fann en ny rebell med stark självkänsla och utstuderade strategier för att överleva som kvinnlig författare i en patriarkalisk omgivning. Andra kvinnliga författare som rönt liknande förvandlingar i tolkningen är Victoria Benedictsson och Edith Södergran, vilkas litterära jag ju har utforskats intensivt under senare år. De passar bra i Elams kontext utan att hon lägger till så mycket nytt i sammanhanget.

På mera oplöjd mark befinner sig Ingrid Elam däremot i analysen av jaget i nutidsprosan

På mera oplöjd mark befinner sig Ingrid Elam däremot i analysen av jaget i nutidsprosan. En nackdel är att antalet behandlade författare här blir stort och framställningen därför ganska summarisk. Det värdefulla enligt min mening är att Ingrid Elam inte nöjer sig med en inomlitterär analys utan ständigt sätter textjaget i relation till samhällsutvecklingen och författarrollen. Så till exempel i analysen av Jan Myrdals, Lars Gustafssons och Sven Lindqvists författarskap, i vilka manliga jag på inbördes olika sätt förhåller sig intensivt till samtidens politiska skeenden, sin sociala bakgrund och sin egen intellektuella och personliga utveckling. Redan 70-talet är fyllt av ”privata jag” i den rikssvenska litteraturen, men det var ändå kvinnorna med sin s.k. bekännelselitteratur som banade vägen för ett jagberättande på bred front, Tora Dahl, Kerstin Thorvall, Agneta Klingspor, Sun Axelsson med flera.

Kurragömma med läsaren

Ett kanske lite överraskande namn i sammanhanget är Kerstin Ekman, som gjort moderniseringen och civilisationsprocessen till sitt stora ämne och som oftast skriver breda romaner i tredje person. Men i sista delen av sin romanserie, En stad av ljus, och i versromanen Knivkastarens kvinna används jagformen respektive glidande pronomen och ett fragmentariskt, uppbrutet berättande för att fånga det kvinnliga jagets färd mot nollpunkten. Sanningen finns i luckorna, tomrummen, omtagningarna eller i rum till vilka kvinnan flyr. Ingrid Elam läser intressant nog Kerstin Ekman jämsides med franska Marguerite Duras lilla roman Älskaren och finner att bägge skriver om kvinnliga jag som ställer sig utanför normerna och krossar illusionerna om det goda kvinnolivet. Torrt och lite kyligt.

Jagen hos yngre författare uppträder ofta i en illusionsskapande kurragömmalek med läsaren. Författarna går på offensiven för att tackla problemen med naiv identifikation genom att skapa berättarjag som har mycket gemensamt med dem själva, inte minst skrivandet, men ändå är en annan. Bland dem märks Jonas Hassen Khemiri, Jerker Virdborg och Sara Stridsberg. Ingrid Elam noterar att alla skriver i en beprövad genre, berättelsen om den unga människan. Men de använder uppväxtskildringen för att krossa den gjutform som många svenska romanhjältar färdats i. Här rör sig jagen inte framåt, i en klassresa på väg mot framtiden, utan går tillbaka i egna spår, där någon försvunnit på vägen, en far, en vän, och vad de finner är bara nya frågor och sin egen bedrägliga självbild. Texterna är laddade med osäkerhet, jagen rör sig som i främmande land bland människor de inte kommer underfund med.

Här rör sig jagen inte framåt, i en klassresa på väg mot framtiden, utan går tillbaka i egna spår, där någon försvunnit på vägen

En viktig figur i nyare litteratur är ”det kränkta jaget”. Banbrytare är Carina Rydberg som väckte stor uppsikt med sin bok Den högsta kasten (1997), där varken jaget självt eller namngivna älskare och krogbekanta besparades. Ord som ”kränkning, hämnd, lämna ut” garanterade säljsuccé. Sett i backspegeln ser Ingrid Elam det ändå inte som någon nyckelroman, jaget är konstruerat, personerna ett slags arketyper och romanen handlar framför allt om ”omöjligheten för en kvinna att få en älskare och behålla skaparkraften”. Eller med Henrik Janssons ord i en kolumn i Hbl 8.7.2012 (”Rydberg hann först”): ”där gränsen mellan fullständig ärlighet och utstuderad litterär manipulation nästan helt eliminerats”.

I Carina Rydbergs spår följde tio år senare författaren och kulturjournalisten Maja Lundgren som med sin bok Myggor och tigrar väckte stark kritik för sina ”avslöjanden” av kulturetablissemangets och f.d. arbetskamraters sexism och kärleksaffärer, vilket ”fick dominoeffekter in i redaktörernas sängkammare”. Elam tar i fallet Lundgren upp ett könskodat mönster: ”män bedöms för sin konst, kvinnor för sitt uppsåt”. Året efter utkom Lars Noréns mastodontiska En dramatikers dagbok. Medan den kvinnliga författaren bedömdes med moraliska argument och diagnosticerades som paranoiker fick Norén närmast religiöst färgade hyllningar. Elams slutsats är att ingen av böckerna är ”bra” med traditionella mått mätt. Likt bloggen skildrar Noréns dagbok ett flödande nu i en kulturkändis liv. Men, texten är ingen blogg, den är medvetet komponerad till skillnad från Lundgrens. Den flödar visserligen ”från ett narcissistiskt jag, fånget i sin egen självbild” men det själv upptagna jaget får i efterhand, menar Elam, ett slags allmängiltighet där personen Norén försvinner för att ersättas av frågan ”är detta vår tids jag?” Det jag som talar ur dagboken blir efterhand ”allt mindre dramatiker och alltmer en människa som vem som helst, som lever sin vardag som i en gränslös hypertext”.

Jag ska erkänna att jag inte orkat ta itu med Norén, men har konstaterat att många män tycks ha fallit för hans dagbok och slukat den. Liksom kvinnor slukar Knausgård. En jämförelse mellan dessa två textjag och deras relation till läsarna, sig själva och sitt skrivprojekt kunde vara värd en grundlig undersökning.

Det jag saknar i Elams i övrigt förträffliga bok är en samlad kritisk reflektion kring den nya autofiktiva vågen av böcker och vart den lett oss litterärt och mänskligt: vad innebär det att skriva ”självutlämnande”, egentligen? Vilken är avsikten bakom och vilka implikationer för det med sig? Vilken är författarens ansvar och är det läsarens uppgift att leka med i fiktionaliseringen och tänka bort författaren bakom? Grymt svåra frågor men inte desto mindre nödvändiga att fundera över. Vi befinner oss på ett gungfly av mer eller mindre diskutabla böcker som utkommit i genren under senare år och frågan är när marknaden börjar vara mättad.  Och vilka böcker som kommer att stå sig litterärt?

Hemligheten med Knausgård

Knausgård får avsluta Ingrid Elams bok om jaget som fiktion. Då hon skrev den hade han ännu inte avslutat sin serie, men hon konstaterar att böckernas försäljningsframgång inte kan förklaras enbart med läsarnas möjligheter till igenkänning. Vad är det då? Varför slukar läsare hans böcker med sådan stor inlevelse? Sara Enholm Hielm uttrycker sin läsning (”Sanning och konsekvens”, Nya Argus 6-7/2012) – och jag är beredd att hålla med: ”Ingen fiktion har för mig under senare år ens kommit nära dess angelägenhet. Ett sammantvinnat skriv- och livsprojekt som nästan i realtid och under omänskligt hårt tryck, inför läsarens blick, förs till sin obönhörliga konklusion.”

Vad är hemligheten med just Knausgårds jagberättelse? Ingrid Elam ger ett svar: det är inte händelserna eller handlingarna som är viktiga, det är själva varat, tillvaron i all dess detaljrikedom., den djärva bristen på hierarkisering som utmärker Min kamp. Vardagen och det triviala laddas med betydelse, ingenting är för futtigt för att beskrivas. Men det är ju inte bara det hyperrealistiska, det är också patoset och allvaret som driver verket, det språkliga borrandet för att nå det gränslösa. Att skriva fram livet med sådan oräddhet och tilltro till läsaren. Sara Enholm Hielm formulerar det vackert: ”Knausgård förhöjer uttryckligen vardagens betydelse genom att se och formulera den. Litteraturen som platsen där all vår längtan blir underbart uppfylld, där gränsen mellan författare och läsare upphävs, där vi kan dela vårt innersta med andra (mer intimt än live, obekymrat trolöst mot de närmaste). Det förhöjda, det skälvande, det stora.” Eller med Ingrid Elams avslutande ord: ”Själva stilen, gestaltningsförmågan, gör självbiografin till litteratur, men berättelsen spränger alla sömmar, jagberättaren står naken, sig själv och en annan på samma gång.”

Jag vill igen till detta Knausgårdland, till närheten, till intensiteten i viljan att försöka förstå och omfatta

Själv står jag i bibliotekskö för att få kasta mig över Knausgårds femma och sexa. Jag vill igen till detta Knausgårdland, till närheten, till intensiteten i viljan att försöka förstå och omfatta. Som blir just så för att det finns ett avstånd och en sådan litterär medvetenhet hos författaren.

Tillbaka till min fars dagböcker: Den unge bondpojkens konstlösa anteckningar om sitt liv är en helt annan värld än  den erfarne norske författarens litterära blottande av sin själ. Men bägge omsluter mig med sina jag och sin värld på ett sätt som få texter har gjort på senare år.