Som nummer två i serien ”En modern klassiker” har förlaget Modernista givit ut De sammanflätade ödenas slott av Italo Calvino. Texten kom ut redan 1973, men har inte upphört att egga sina läsare – och göra dem frustrerad.

Calvinos stil är systematisk på gränsen till det småaktiga men samtidigt fantastisk. Konstiga saker händer i hans berättelser och människorna är ännu underligare. Ta t.ex hjälten i Klätterbaronen (på svenska 1959), som lever sitt liv i träden. Men läsaren accepterar honom hur enkelt som helst, det sticker inte ut ur det berättades konsistens.

Calvinos författarskap kan nästan genomgående läsas som texter om berättande, om skrivande. En bra ingång i hans tänkande är hans ”Amerikanska föreläsningar”, de som han inbjöds att hålla vis Harvard läsåret 1985-86. Tyvärr avled han innan dess, han dog 1985 bara 62 år gammal, men fem av de sex föreläsningarna förelåg i manuskript och de har getts ut under titeln Sex punkter inför nästa århundrade.

I en kort inledande anmärkning påpekar han att han inte tänker agera ”futurolog” men att ha tänker tala om ”litterära värden, egenskaper och specialiteter som ligger honom varmt om hjärtat”. Rubrikerna är tydliga: Lätthet, Snabbhet, Exakthet, Synlighet, Mångfald. Alla de här egenskaperna kommer till tals i texterna i De sammanflätade ödenas slott.

Berättelser som föds ur stumhet

Volymen innehåller två avdelningar: ”De sammanflätade ödenas slott” och ”De sammanflätade ödenas värdshus”. Den första sviten tillkom som text i en volym som presenterade en känd 1400-talsvariant av tarotkortleken, ett omtyckt hjälpmedel för spådomskonst. Den andra avdelningen är likartat uppbyggd men utgår från en annan kortutgåva från 1700-talet, en variant som fortfarande trycks upp och säljs.

På slottet respektive värdshuset finns en samling människor, sammanförda av natten, av mörkret, som tvingar dem att avbryta sin resa. De är av brokig härkomst, men slumpen har fört dem samman. Allesamman har också, i den stund de kommit till slottet eller tagit in på värdshuset, förlorat talförmågan, och de berättar sin historia med hjälp av korten. De enskilda korten kan dyka upp i nya historier, men då är de inte givet att de betyder samma sak. Tolkningen beror alltid på kontexten.

Början i det visuella

Metoden med tarotberättelsen är en perfekt en illustration till den amerikanska förelösningen om ”Synlighet”, där Calvino berättar om hur han i sitt skrivande utgår från en visuell bild:

”Det första uppslaget till en berättelse är alltså i mitt fall en bild som för mig av någon anledning är laddad med betydelser, även om jag inte skulle kunna formulera dem i ord eller begrepp. Så fort bilden någotsånär klarnat i mina tankar börjar jag utveckla den till en berättelse, eller rättare sagt det är bilderna själva som utvecklar sina inneboende möjligheter, den berättelse de bär inom sig. Runt varje bild föds nya bilder, uppstår ett fält av analogier, symmetrier, konfrontationer. När jag börjar ordna upp i detta material, som inte längre är enbart synligt utan har börjat klädas i ord, inträder en viss avsiktlighet hos mig, en önskan att bringa ordning i händelseförloppet och ge det en riktning – /…/ Jämsides med detta får skrivandet, den verbala produktionen, allt större betydelse; jag skulle vilja säga att i samma ögonblick jag börjar skriva svart på vitt är det det skrivna ordet som räknas: först som ett sökande efter den synbild jag utgått ifrån, sedan som en logisk utveckling av den första stilistiska uppläggningen, och så småningom är det skrivna ordet herre på täppan.”

Mellan ordning och slump

Den här spänningen mellan ordning/ordnande och slump är det som driver på alla Calvinos texter. Man kanske kan säga att den är något grundläggande i all litteratur. Eller så är det just det som litteraturen har att berätta oss om livet: sånt är det, och vår enda tröst är att alla lever i samma spänningsfält, i samma oro. Det är bara kombinationerna som skiftar.

I De sammanflätade ödenas slott är berättaren också så tydligt i läsarens roll. Han avläser kortkombinationerna efter förmåga, de är det enda han har att gå efter, den som sitter inne med historien talar ju inte. De lagda korten är en text, men de är bara vägvisare, den levande historien återuppstår i läsaren. Det finns teorier att läsa om detta, men det är hisnande att få det åskådliggjort. Som exempel är det glasklart, för ett ögonblick, sedan drar sig historien liksom tillbaka, berättelsen murknar inför ens ögon, man har inte något grepp om den. Det är den frustrerande biten, ofrånkomlig också den.

Innesluten i ett flätverk

Känslan av frustration växlar med känslan av eufori medan man befinner sig i dessa historier. Och det finns också en slutpunkt, eller slutpunkter: historien måste avslutas för att frigöra korten för nya utläggningar. Samtidigt är ingen berättelse ett isolat, allas historier är sammankopplade med andras. I upplösningen av den första avdelningen säger berättaren:

” Helt säkert är också min historia innesluten i detta flätverk av kort, mitt förflutna, nu, framtid, men jag kan inte längre skilja den från de andra. Skogen slottet, korten, har fört mig till denna slutpunkt: att förlora min historia, blanda den med historiernas stoft, befria mig från den. Det som återstår av mig är bara den maniska envisheten att komplettera, avsluta, få räkenskaperna att stämma.”

Del två i tarotprojektet, ”De sammanflätade ödenas värdshus”, är liksom en ”kontrollräkning” (fast summorna kommer förstås aldrig att riktigt stämma). Jag tycker mig uppleva att historierna här blir saftigare och mer livfulla. En favorit är ”Historien om vampyrernas kungadöme”, om en kung som försöker kontrollera sitt jäsande kungadöme. Den för tankarna till berättelsen ”En kung lyssnar” som ingår i Under jaguarsolen (på svenska 1988), en berättelsesvit som var tänkt att innehålla historier knutna till mänskans fem sinnen (Calvino hann fullborda tre) – ännu ett sätt att systematisera.

Vankelmod ger splittring

Många brukar plocka ut ”Den vankelmodigas berättelse” som höjdpunkten bland berättelserna. Det är säkert rätt. Den är en poetisk och omutlig skildring av mannen som inte kan besluta sig för vilken kvinna han ska välja, vilken väg han ska ta, vilken brunn han ska dricka ur (”Det är havet, det är havet jag vill ha!”). Historien slutar med att han möter sin dubbelgångare, sin spegelbild – och den är inte nådig. Man kommer bra nära något som liknar sensmoral (eller ska man bara ta det som ett krasst konstaternade?): Vankelmod ger permanent splittring. Det är något som säkert gäller litteraturen också. Att skriva en historia är ju att bestämma sig. Gärna snabbt.

I företalet till de amerikanske föreläsningarna säger Calvino att han är säker på att det finns sådant som bara litteraturen kan ge oss, med sina speciella medel. Självklart aktar han sig för att ge förslag. Men när man läser honom blir det uppenbart att litteraturen kan ge oss ett efterlängtat skydd (som slottet och värdshuset tar emot resande för natten) och en gemenskap (temporär, men ändå en gemenskap), samtidigt som den kan ge livsnödvändiga insikter. Men då måste man orka läsa.

Dela artikeln: