Marconirummet

Carina Karlssons Marconirummet är en tätt sammanhållen men också rörlig diktsamling om ett utsatt föräldraskap där författarmamman dyker, simmar, sköljs upp och flyter.

Den sjunde vågen är ledmotivet för Carina Karlssons tolfte bok. Enligt en gammal föreställning är den sjunde vågen den högsta, största och kraftigaste. Man trodde tidigare att vågorna växte successivt fram till den sjunde, och att vågrörelsen sedan började från början. Titeln på Karlssons komprimerade diktsamling, Marconirummet, anspelar på ett mörklagt och ljudisolerat rum som tidigare fanns på fartyg. Där satt telegrafisten och kommunicerade med omvärlden.

I diktsamlingen dyker rummet upp först på sidan 62:

I Marconirummet sitter telegrafisten.

Avskild från det larmande livet ombord,

det larmande livet till havs

hör han världen tala

på alla frekvenser.

Uppbyggnaden i Marconirummet är tydlig. Den inleds med en silvrig barndom där två systrar dyker i vågorna och lever ”i radioskugga”, i en mening i ett öppet havslandskap med livet framför sig, i annan mening avskilda från de hot och faror som kommer att dyka upp senare i deras liv.

Isoleringen tillför en förtätning i dikterna som ändå aldrig blir instängda. Det kommer alltid en ny våg, en ny dag, en till återkomst.

I livets vågrörelser

Boken är indelad i åtta korta sviter, den sista med rubriken ”Sju”:

Jag räknar inte längre vågor,

jag simmar på rygg med ansiktet mot solen.

En dag ska jag sköljas upp på strändernas strand,

helt stilla när ljuset flyter genom kroppen.

Mellan barndomens simturer och avslutet här ovan, som jag väljer att läsa som ”ett lyckligt slut” ryms avgrunder av ensamhet, isolering, trötthet, oro och ilska. Man kan också ge slutet en mer ödesdiger innebörd.

En dotter som mottagare

En dotter är närvarande i diktsamlingen, men samtidigt åsidosatt. ”Tjugo år senare berättar vår dotter att hon alltid vetat / att hon inte får vara till besvär. / Då förstår jag var mitt hat träffade.”

Det är ett ensamt föräldraskap där maken och pappan ofta är frånvarande och tillfälliga hemkomster blir trötta avbrott som inte kan ersätta kontinuitet.

Här finns navigering, post och telefonsamtal men de överbygger inte avbrotten och det klaustrofobiskt isolerade tillstånd författarjaget lever i.

Både livet och dikten blir vågrörelser med dalar och toppar. De växer och avtar i ett mönster, som en naturkraft.

Får ett författarjag vara ensam mamma?

Det ensamma föräldraskapet intar en central kraft hos Karlsson. Jag tänker på mottagandet av Anna Härmäläs Singelmamman (2024). En del recensenter antar en nästan moraliserande ton när Härmälä fokuserar på berättarjaget, mamman, och lämnar dottern i marginalen (Hbl 4.4.2024). På Lysmasken (10.5.2024) motiveras kritiken mot barnets frånvaro med konstnärliga skäl. Det är tydligen fortfarande svårt att se en ensam mamma som en självständig konstnärlig aktör. Det behövs ett barn för att göra en mamma, men måste barnet finnas i texten?

Hos Karlsson är det självständiga eller ensamma satt i ett lite annat sammanhang. Dottern är närvarande, fast hon också blir ofrivillig måltavla för föräldrarnas tillkortakommanden. Maken är i någon mening närvarande i sin frånvaro – onåbar. Läsaren förstår att ilskan mot honom springer ur kärleken. Han är saknad när han inte är där, författarjaget vänjer sig aldrig vid att vara utan honom. Och hon för ordet för deras relation, hon håller pennan. Det finns saker hon inte kan påverka men det hindrar henne inte från att vilja.

Dikt i sammanhang

Maken är i allra högsta grad påtaglig och närvarande i sin frånvaro. Hans närvaro är nödvändig för vågrörelsen, den poetiska och känslomässiga dynamiken – den litterära kvaliteten. Här finns en hänvisning och ett tack till Sanna Tahvanainens ”Jag vill behålla precis allting” (2006), Karlsson säger i en dikt att hon har fått behålla precis allting. Man tänker på sjömanshustrurs oro och mångas öden, Anni Blomqvists Stormskärs Maja, Sally Salminens Katrina, Ulla-Lena Lundbergs litterära gestalter.

Till berättandet, tonen och formen påminner Marconirummet om Tua Forsströms skenbart enkla dikter, inte minst Marianergraven (1990), där den sjunde vågen också finns med – övergivenhet som tema är en annan gemensam nämnare för de båda böckerna. Forsström tränger allt djupare ner i Bermudatriangeln, Karlsson väjer inte för djupet, men strävar uppåt mot ytan, gör allt för att hålla sig flytande.

Till formen är Marconirummet en tät, berättande diktsvit i avdelningar. Visuellt och grafiskt följer den konventionerna med ojämn högermarginal, skiljetecken, stora och små bokstäver, rubriker för avdelningarna men inte för dikterna. Utrymmet och kommunaktionen har en central plats. Vi behöver både mellanrum och närvaro, text, röster och lite vit yta.

Ämnet och upplägget är lätta att ta till sig, fast känslorna Karlsson gestaltar är svåra.

Det är inte utan att man tänker på att Carina Karlssons senaste böcker handlat om häxförföljelser på Åland, tortyr, bekännelser och kvinnlig utsatthet.