I rött, svart och vitt. Sara Lidmans språkdräkter

Den taggiga vita frisyren och den skarpa blicken är avbildade på den 170 meter långa glasväggen. Trycker du på en knapp väller en uppfordrande röst ur högtalarna i gångtunneln vid Umeå tågstation. I ändan av tunneln, som kallas ”Saras tankegång”, lyser i neonskrift en likaså uppfordrande appell: Lev! Så skrev Sara Lidman då hon signerade sina många böcker.

Sara Lidman har satt spår. Ett nytt västerbottniskt kulturhus med hennes namn manifesterar författargärningens obestridliga betydelse. De spår hon lämnat i det litterära – men också politiska  – landskapet är solida. Lidmans egensinniga idiom, hennes säregna tonfall ljuder av både ämnessfär och språk som utmanar. Lidman blickar bakåt, men sömmar nytt.

Med blicken fäst vid tygen

Annelie Bränström-Öhman, hemma från Storuman i Västerbotten, verksam som kulturskribent och professor i litteraturvetenskap vid Umeå univeristet, är välbevandrad i Sara Lidmans författarskap. Hon ringar in Lidmans gärning som påstridigt tidsvittne, vänsterradikal förkämpe och stilistiskt driven författare. Redan 2008 gav hon ut ”kärlek! och någonting att skratta åt! dessutom”. Sara Lidman och den kärleksfulla blicken (2008) följd av kommenterade utdrag ur Sara Lidmans författardagböcker, Stilens munterhet. Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975-1985 (2014).

Nu tar hon sig an textilierna, klädesplaggen. Men också själva språkdräkten. Bränström-Öhman uppmärksammar det gemensamma rotfästet i det latinska ordet för väv, textus, som knyter samman text och textilier. Samspelet mellan text och tyg, textur och taktilitet, samt hur kroppar bär kläder och kläder bär upp kroppar skrivs fram.

Först det röda, en blodröd bussarong, så det vita genom snö, svepningar och vadmal och slutligen det svarta, i sidenklänningsupproret.

 Hon delar in sin lilla bok I rött, svart och vitt. Sara Lidmans språkdräkter i avdelningar utifrån färg: från koloriten på klädesplagg. Först det röda, en blodröd bussarong, så det vita genom snö, svepningar och vadmal och slutligen det svarta, i sidenklänningsupproret.

Orangerosa blusuppror

Ur dagböckerna stiger en dröm. Sara Lidman drömmer om Selma Lagerlöf i rosa blus, och i drömmen blir hon själv påtvingad en orange blus. Hon känner sig obekväm. Dessa är pockande bilder, där klädseln centreras. Min tankes tråd löper vidare till Sara Danius, själv akademiledamot likt Lagerlöf. Utmanövrerad ur akademin då hon tog strid för könsförtryck, men med sin knytblusrebelliska hållning intakt manifesterad av den oförglömliga Nobelmiddagsklänningen i ceriserosa och orange.

Galaklänningen fångar upp den orangerosa tråden och Danius signum knytblusen ska ses i linje från Lagerlöf.

Galaklänningen fångar upp den orangerosa tråden och Danius signum knytblusen ska ses i linje från Lagerlöf. Det svindlar. Sara Danius är för övrigt en av få som forskat kring klädernas och det textilas roll i litteraturen. Med sedvanlig skärpa och skarpsinne. För det är något med det textila som gäckar och lockar.

Att spåra det textila

Detta vet Annelie Bränström Öhman, känd för sina välskrivna, mångskiktade och rungande krönikor och recensioner i Västerbottenskuriren. Hon har öga för text. Och för tyg. Hennes egen prosa är flyhänt. Att välja att dröja vid det textila, knyta det till text, gör Bränström-Öhmans text sinnlig och taktil. Hennes egen språkdräkt är påfallande läcker och lämnar njutningsfulla spår och skärper läsarens sinne för både det textila och det textuella.

Betydelsen av en flammande röd understubb, en underkjol, blir påtaglig.

Ur Sara Lidmans produktion väljer hon den mäktiga Jernbanesviten 1977 –1999, en septologi där persongalleriet följer med roman för roman. Med järnvägsbygget kommer moderniteten, men den sömmas också ihop med äldre tankestoff. Med Lidmans egna ord går köpetråd omlott med hemspunnet. De scenarier Bränström-Öhman väljer ur den väldiga Jernbanesviten, som hon ställer invid inget mindre än Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, är slående. Betydelsen av en flammande röd understubb, en underkjol, blir påtaglig. Jag drabbas av omedelbar lust att läsa om Lidman. Men också av att spåra det textila i andra författarskap.

Bränström-Öhman fångar upp ett italienskt ord som Elena Ferrante använder om det spill som blir över, ett trassel av fragment, en ofrånkomlig restprodukt av skrivande, frantumaglia. Det står också för ett inre sönderfall. Hos Bränström-Öhman blir begreppet till frantumaglia-resonans, alltså det som slår an i oss av trassel och spill. Hon ankrar begreppet i det västerbottniska huvom ruvom, huller om buller. Närheten till trassel, eller rådd, som vi kanske skulle säga. Och hur också detta ingår i textens väv, i livets villkor. Men också tillhör tygsfären.

En författare är sina kläder

Till omslagsbild har Bränström-Öhman valt fotograf Anna Riwkins porträtt där en ung Sara Lidman sitter uppkrupen i en soffa med jumper i ljusbeige mohair och ljusgrå slacks med sprund och med kortklippt rak lugg. Jumpern behöll hon länge och lappade särskilt vid skrivhanden. Omsorgen om hållbarhet genomsyrar liv och skrivande.

Och hur det att unna sig en vit kappa kostar på.

Till en författarpersona hör klädsel, det är oundvikligt. I sitt rörliga blickfång fäster Bränström-Öhman det textil-textuella också vid författaren, om än mycket vördnadsfullt. Hon visar hur Lidman som ung kvinna med lugg och ballongkjol beskrivs i pressen. Hur kändisskapet klibbar. Men också hur senare tiders stilrena statementklädsel med egenhändigt broderad hederdoktorscape får genomslag. Och hur det att unna sig en vit kappa kostar på.

Vad finns i Saras syskrin?

Det är en tunn och fin bok, med korta kapitel. Maria Sundströms sparsmakade men verkningsfulla fotografier av klädesplagg i landskap ger kropp åt de textila nedslagen. Framställningen är varsamt lösgjord från det akademiska skrivandets former. Om dessa har Bränström-Öhman såklart också skrivit en bok, som en av redaktörerna för Genus och det akademiska skrivandets former (2007). Lita på att hon vet vad hon gör när hon sömmar på sin stramalj, sin gobeläng över Lidman. Boken avrundas med ett finurligt samtal med Ulla Danielsson, som fått ärva Sara Lidmans syskrin, och om vad som finns i skrinet.

Bränström-Öhman bjuder in till ett välkomnande av textil medvetenhet. Alla dessa plagg och tyger som omger oss i vår vardag. Som bär på minnen och betydelser. Klart att de är betydelsefulla också i texter. Det textila ska inte underskattas. Bränström-Öhman skärper vår uppmärksamhet. Eller som hon själv formulerar saken, boken är en slags mönsterbeskrivning.