Nio noveller

Mats Zetterbergs nyöversättning av J. D. Salingers Nine stories (1953) aktualiserar novellerna som etablerade Salinger (1919-2010) som framgångsrik amerikansk författare med en smal produktion. Novellerna som för många inte är lika kända som romanen The catcher in the rye (1951; sv. Räddaren i nöden, 1953) förtjänas väl av lyftas fram på nytt och sålunda nå nya läsare.

En del av samlingens noveller publicerades först i The New Yorker. Miljöerna färgas ofta av efterkrigstida stämningar – livet fortsätter i dödens närhet, och ofta är det ett barn, brådmoget och skarpsynt, som kommer till tals.

Tidsresan till Nordamerika under första hälften av 1900-talet ger läsaren en inblick i det amerikanska livet före mobiltelefonerna och internet erövrade domäner.

Det självbiografiska

Eventuellt kan man anta att självbiografiska inslag förekommer i novellerna. Till exempel sammanfaller huvudpersonens nio år i novellen ”Skrattande mannen” med Salingers egen ålder år 1928. Miljön är New York där Salinger växte upp i en judisk-katolsk familj, till formen är den en jagberättelse som så många andra av novellerna, vilket förstås kan förleda en att felaktigt tolka enligt självbiografimatrisen.

Novellen tar pulsen på en pojkes upplevelser i Comancheklubben ledd av hövdingen, pojkarnas stora idol och en historieberättare som trollbinder sina trogna åhörare med spännande avsnitt om den anskrämligt fule Skrattande mannen som kunde tala djurens språk och alltid klarar sig helskinnad ur de mest hårresande äventyr tills en dag … Pojkarna identifierar sig med Skrattande mannen som håller samman pojkgruppen. Ett helt nytt dramatiskt inslag, i form av hövdingens flicka Mary Hudsons korta, suveräna gästspel gör novellen än mer känsloladdad.

Noveller som kortfilmer

De nio novellerna är som distinkt tecknade kortfilmer, med en sakligt lakonisk berättarröst. Beskrivningarna är just så långa att de ökar läsartillgängligheten, aldrig förlorar sig Salinger i utstuderade metaforer eller beskrivningar som stannar upp berättandet. Barnrösterna i berättelserna, som i novellerna ”Till Esmé – kärleksfullt, sjaskigt” och ”Teddy” ger humoristiska understråk i utbyte. De rättframma barnen uttalar sanningar utan störande kallprat. De brådmogna, osentimentala barnen blir givande diskussionsparter.

Ofta är det ett barn, brådmoget och skarpsynt, som kommer till tals.

Flickan Esmé bor i London där hon möter novelljaget, en amerikansk soldat med litterära ambitioner, som år 1944 skickas till England för att delta i en specialkurs. Deras första möte, i en kyrka där den skönsjungande flickan med den lätt urskiljbara rösten ingår i en kyrkokör, åtföljs av ett annat möte efter konserten, på en tesalong där vänskapsband knyts under ett bisarrt informativt samtal. Någon har dött eller dör i Salingers noveller, här är det Esmés och hennes lillebrors pappa som stupat i kriget och novelljaget blir något av en substitutpappa fastän mötet inte varar länge. Och flickan uttalar önskan att novelljaget nån gång ska skriva en berättelse tillägnad henne.

Barnet i huvudrollen

Barngeniet Teddy, ”… en pojke med ett nästan fullvuxet huvud på en trådsmal hals …”, i novellen med samma namn har, som spänningsnav faktumet att lillasyster är bortsprungen på passagerarbåten mellan Europa och Nordamerika, där familjen råkar befinna sig. Också här är det en man som bekantar sig med ett barn, här en filosofiskt lagd pojke som visar sig ha stor kännedom om reinkarnationsidén.

Novelläsningen blir en intensiv läsupplevelse och novellerna knyts alltid ihop med en poäng som spetsar till historien som skön novellkonst ska göra.