Vita nätter och svarta. En brevväxling mellan Jaan Kaplinski och Johannes Salminen

Den estniske författaren Jaan Kaplinski och den finlandssvenske essäisten Johannes Salminen har efter en paus på tolv år, åter mötts i en brevväxling, Vita nätter och svarta där författarna dryftar dagsaktuella, historiska händelser och livsåskådningsfrågor.

År 1990, mitt i perestrojkans och glasnosten tumultartade tidevarv inom Sovjetunionen utkom den första brevväxlingen mellan Jaan Kaplinski och Johannes Salminen under titeln Sjunger näktergalen än i Dorpat. Här syftade titelns näktergal i Dorpat på en av den estniska litteraturens centrala författare, Lydia Koidula (1843-1886) som på sin tid var en representant för den nationella väckelsen i Estland. Och i den år 1990 aktuella brevväxlingen var det ju också för Estlands del fråga om stora omvälvningar i samhället som sedan ledde till landets lösgörande från Sovjetunionen.

Nu har det gått tolv år sedan dess och den nya brevsamlingen, där titelns ena led förstås kopplar till ’vita nätter’ i S:t Petersburg och Dostojevskijs novellsamling Vita nätter (1848), inleds med ett brev av Jaan Kaplinski från 2001 då det hunnit gå tio år sedan blodbadet i Vilnius och skotten i Riga, de händelser som sedan på allvar inledde det slutgiltiga sovjetiska sammanbrottet.

Brevväxlingen innehåller 10 brev av vilka de två sista är från slutet av oktober 2001 (Kaplinski) och december 2001 (Salminen). Det här betyder att också elfte september och attacken på World Trade Center kommenteras liksom den eskalerade konflikten mellan Israel och Palestina.

En del av det resonemang som här förs av Jaan Kaplinski känns bekant från hans tidigare essäsamlingar även om argumenteringsnivån kring den andliga, religiösa aspekten och livsåskådningsfrågorna nu är betydligt lägre. Så ingår här Kaplinskis minnesbilder, både av det forna Sovjetestland, de första besöken utomlands i Finland under 80-talets andra hälft, utredningar av det dagspolitiska läget i Estland efter Arnold Rüütels val till president senaste höst och längre sekvenser om det israelisk-judisk-palestinska traumat.

Kaplinski minns hur han förtrollad av judendomens, mänsklighetens och ’skapelsens stora berättelse’ stod och grät mot Klagomuren och undrar om Israel förblir så starkt eftersom landet är hotat. Är det freden eller kriget som utgör det största hotet för Israel, undrar Kaplinski.

Johannes Salminen tar för sin del i det avslutande brevet, skrivet på självständighetsdagen den 6 december 2001 upp frågan om den ryska befolkningens integrering i det estniska samhället och oroar sig över ryssarnas språkliga identitet, hur den skall kunna bevaras. Samtidigt noterar Salminen västvärldens ökade behov av utländsk arbetskraft och upplösningen av den homogena staten.

Innehållsligt växlar alltså breven mellan Kaplinski och Salminen från kommentarer kring det egna jaget, naturen omkring en, årstidernas växlingar till dialogartade reflektioner kring allmänna problem. Det här skapar en starkt intim stämning varigenom även läsaren dras in i denna gemenskapssfär.

Både Salminen och Kaplinski funderar över det europeiska, att vara europé medan Salminen dessutom skräms av tanken på ett finskt Finland som tappat sin länk till Norden och det nationella arvet. Han menar att en ny rotlöshet skymtar fram som kan bli till ödesdiger skada för landets europeiska insats. Därför måste svenskan i Finland överleva finlandssvenskarna, skriver Salminen.

Samtidigt ser Salminen i den islamiska kulturen, trots Jihad, det heliga kriget, en tolerans som ställer det samtida Europa helt i skuggan. Härmed hänvisar Salminen bl.a. till historisk tid och diasporans judar i morernas Spanien eller abbasidernas Bagdad.

Trots att brevväxlingen förs i ett lättsamt, avspänt tonfall tar den upp viktiga frågor på ett emellanåt också lättsamt polemiskt, emellanåt distanserande sätt.