På väg

Att återvända till sin ungdoms favoritböcker kan vara riskabelt. Det kan gå som för Lots hustru som såg sig om och förvandlades till en saltstod. Å andra sidan kan man inte stiga ned i samma flod två gånger, och då man ånyo läser en bok efter några årtionden är det inte längre samma bok, då läsaren inte är den samma och då boken inte endast är ett föremål, utan snarare en läsupplevelse. Så, med risk att totalt gå ned mig i nostalgins träsk har jag plockat fram en av dessa böcker, som kanhända har vuxit ur sina pärmar och fått ett eget liv någonstans i mig.

Jack Kerouacs bok On the road (1957) har väl varit den optimala pojkboken, för grabbar som växt ur sin Enid Blyton-period.  Kerouac  blev för många en fortsättning på de förpubertala äventyren som gjorde böckerna om de fem, de sju och alla andra Blyton-gäng så beroendeframkallande.

Här finns  samma mentalitet som hos upptäcktsresande som sökte sig till nya kontinenter och sedan i sina berättelser lät fantasin ta vid

Det Blytons äventyrsböcker har gemensamt med On the road är att verkligheten står öppen för utforskande och äventyr. Här finns en frihet att upptäcka och erövra världen, att låta livet drabba och överraska. Här finns något av samma mentalitet som hos  gamla upptäcktsresande, då de sökte sig till nya kontinenter och sedan i sina berättelser lät fantasin ta vid, där det av tiden bestämda förnuftet inte räckte till.

On the road eller På väg, som boken heter i sin senaste översättning, är en betydelsefull amerikansk roman. Den skapade en generation och mytologiserade en grupp löst sammansvetsade vänner – the beat generation, the beatnics. Romanens genomslag och fortlöpande popularitet, beror på att den lyckas ge uttryck för den universella drömmen om frihet. Dessutom utkom den vid en perfekt tidpunkt. Efterkrigstidens ungdomar var fed up på skitsnack och gamla skenheliga ideal. Man var desillusionerad men ändå inte uppgiven och där ute någonstans väntade en annan värld, under asfalten en strand (som situationalisterna skulle uttrycka det).

Den frihetliga traditionen

Det var en jakt efter vind, en resa mot regnbågens slut. Det fanns kanske inte ett mål, men det fanns en väg. ”I don´t know what I wan´t but I know how to get it”, som Johny Rotten långt senare skulle uttrycka det. Naturligtvis ligger den gamla drömmen om Amerika, frihetens och möjligheternas land i bakgrunden, på både gott och ont.  Kerouacs bok passar väl in i den frihetliga, individualanarkistiska traditionen, som en efterföljare till Ralph Waldo Emerson, Henry David Thoreau och Benjamin Tucker, eller på ett mera praktiskt plan till hoboromantiken och poeter som Walt Whitman. Det är den positiva sidan av den amerikanska drömmen. I dag är det onödigt att skriva om drömmens  baksida,  som illusion, livslögn och mardröm. Men, då fanns ännu friheten som en hägrande oas. Det är bara att sticka, låta vägen vara livet. Redan Jesus påstod ju att han var vägen, sanningen och livet. Hos Kerouac var vägen sanningen och livet.  Det var bara att ge sig av och hän och säga WOW! till allt som kom emot. Vägen är amerikansk zen och det är så man kan läsa På väg – som en handbok i zen på amerikanska.

På väg skildrar några resor runt om i USA och Mexico, som samtidigt är resor in i den svarta jazzmusiken, som ännu var en vit fläck på de vita amerikanernas kulturella karta. Den nya generationens pionjärer hade inte någon  geografisk kontinent att upptäcka, men nog en kulturell. Beebop-musiken upplevdes som antites till den rådande moralistiska kulturhegemonin och i jazzkretsar fanns också droger, som då ännu sågs som dörrar till nya verkligheter. Här fanns optimism, upptäckaranda, äventyrslystnad, improvation och rastlöshet. Det är det här som innebär att vara på väg.

Jakten på kickar

Sal Paradise stapplar fram i skuggan av den uppspeedade Dean Moriarty, som en Sancho Panza i Don Quijotes fotspår. För nog har Dean tydliga drag av riddaren från La Mancha, trots att hans skepnad inte är så sorglig, utan snarare manisk. I dag skulle han ha diagnostiserats, medicinerats och placerats på någon anstalt, eller nåt. Sal är författarens alter ego i boken, medan Neal Cassady var förebild för Moriarty. Kerouacs alter ego är inte bokens hjälte, utan författaren använder sig av berättargreppet att främst iaktta och förmedla Deans hejdlösa jakt efterallt häftigare kickar:

De störtade gatorna fram tillsammans, slukade allt omkring sig med den vilda aptit de hade i början, som senare förvandlades till sorgsnare, mer uttunnat klarsynta iakttagelser. Men nu dansade de ännu genom stan som tokskallar, gata efter gata, och jag kom snubblande efter dem som jag har gjort i hela mitt liv efter människor som intresserar mig, eftersom de enda människorna för mig är de galna, de som är galet vilda efter att leva, efter att prata, efter att bli frälsta, som åtrår alltingpå en gång, de som aldrig gäspar eller säger något alldagligt utan brinner, brinner som sagolika gula vaxljus och sprängs och brer ut sig som spindlar över stjärnorna, och i mitten ser man det blå ljuset explodera och alla utbrister ”Ååååh!”

Kerouac försökte uppnå ett språk som skulle efterlikna bebopens improvisationer och spontanitet

Neal Cassadys dröm var att bli författare, ett skrivande subjekt men han förvandlades av sina författarvänner till ett litterärt objekt. Hos Kerouac är han en mytologisk frihetsgestalt och hos Allen Ginsberg ett sexualobjekt. Han fick gestalta drömmen om den totala friheten bortom ont och gott, oberoende av sociala bojor och moraliska fördomar. Det är denna frihetsdröm Sal Paradise och romanen På väg följer i en rasande fart längs vägar korsande Amerika och Mexico. Genom att texten framförs i samma tempo, dras också läsaren med på denna resa, ut på drift längs vägarna. Kerouac försökte uppnå ett språk som skulle efterlikna bebopens improvisationer och spontanitet. För att få skrivmaskinen att spela som en jazzsaxofon tejpade han arken till en rulle och kunde skriva utan hindrande avbrott. För att nå samma spontanitet, reste Allen Ginsberg senare runt landet och talade in texter på magnetofonband.  Man skall ändå inte tro att den slutgiltiga texten är denna första improvisation. Romanen är resultatet av medveten och grundlig bearbetning.

Inkörsport till jazzen

Då jag som tonåring läste On the road var det nog närmast som en frihetlig äventyrsroman, men också som inkörsport till jazzen. Det var i Kerouacs anda jag liftade till jazzfestivalen i Björneborg och också annars flippade ut på jazz, experimentell rock och senare drogs till punk-kulturen. Jag tror inte jag ännu då såg de mörkare, civilisationskritiska nyanserna i boken, trots att jag nog borde ha känt mig väl förtrogen med den vantrivsel i kulturen, som ligger som grund för resorna i På väg:

Jag gick där i syrenskymningen med värk i varenda muskel bland ljusen kring 27th och Welton i Denvers svarta kvarter och önskade att jag varit svart. Jag tyckte inte att ens det bästa den vita världen erbjudit rymde tillräcklig extas för mig, inte ägde nog med liv, glädje, kicks, mörker eller musik, inte tillräckligt av nattens väsen /…/ Jag önskade jag vore en Denvermexikan eller till och med en fattig utarbetad japan, vad som helst utom den trista varelse jag var: en desillusionerad vit man. /…/ Det var kväll i Denver; det enda jag gjorde var att dö.

Det är för att inte låta desillusionen få total makt över sinnena, Sal och Dean drar i väg på jakt efter liv. Liv i motsats till den själsdödande andan i kalla krigets och kommunistskräckens kollektiva neuros. Liv i motsats till moralism och slentrianreligiositet. Sal ser Dean som en frälsare, en person oberoende av sociala band och moral. Dean var en ungdomsbrottsling med intellektuella och litterära ambitioner. Hans spontanitet och livsimprovisationer var rena bebopen:

Bitterhet, beskyllningar, goda råd, moral, sörjande – allt det där hade han lämnat bakom sig, och framför honom låg det rena varandets ofullkomliga och extatiska glädje.

Den vansinniga, galna speedade rörelsen framåt längs vägarna, endast avbruten av plötsliga blixtar, då ögonblicket tränger genom som uppenbarelser, heliga insikter och extatiska utrop. Det är dessa kickar som är vägens mål, inte de geografiska orterna:

… slitet befaren likt Profeten som har vandrat över landet för att frambringa det mörka Ordet, och det enda Ord jag hade var ”Wow!”

Ett ursprungligt, mytiskt Amerika

Förutsättningslöst och fördomsfritt reser de genom landet, sökande ett Amerika; ursprungligt, rent, bortom gott och ont. Ett Amerika att drabbas av, förundras av och förlösas av. Vad de söker är ett nytt sätt att uppleva verklighetens mystiska dimensioner:

Plötsligt såg han och jag hela landet som ett ostron vi bara hade att öppna; och pärlan fanns där nånstans, pärlan fanns där. Vi for vidare söderut.

På sina resor möter de en mängd människor att öppna sig för. Varje luffare är en möjlighet och kanske Deans försvunne far. På ett plan är Deans resa också ett sökande efter fadern.

Varenda människa är en kick ju; va? Va!

Resorna sker i öppna landskap, där historien, framtiden och ideologier inte ligger som farthinder

Kerouac var, i motsats till t.ex. sin kompis Allen Ginsberg, ingen politiskt radikal författare och På väg är inte direkt en samhällskritisk roman. Resorna sker i öppna landskap, där historien, framtiden och ideologier inte ligger som farthinder. Det gäller att kolla nuet. Ändå finns här ögonblick då Amerika visar upp sig som USA:

Krigsmakten hade stor uppvisning utmed Pennsylvania Avenue när vi kom dit i vår skamfilade farkost. Där fanns B-29:or, torpedbåtar, artilleri, alla möjliga sorters krigsmateriel som låg i det snöiga gräset och såg mordiskt ut …

Det var ännu en tid till Vietnam-kriget och medborgarrättsrörelsen hade inte heller med så stor kraft slått igenom ännu. Man kunde hasta förbi dessa hotande landskap. På väg är ingen vänsterbok, men en starkt kultur- och civilisationskritisk roman. Det här temat kommer tydligt fram, då Sal och Dean kommit till Mexico och där möter urbefolkningen:

Alla hade en hand utsträckt. De hade kommit ner från de avlägsnare bergen och högre platser för att hålla fram handen efter något de trodde att civilisationen kunde erbjuda, och de kunde aldrig drömma om vilken sorglig stackars brusten illusion den var. De visste inte att en bomb hade kommit som kunde få alla våra broar och vägar att rasa och förvandla dem till trasigt virrvarr; och vi skulle en dag bli lika fattiga som de, och hålla fram en hand på samma enahanda vis.

Dagen innan dagen efter

De flög fram en tid längs de amerikanska vägarna, men att flyga och att fly kan vara samma sak och verkligheten har en tendens att krossa alla illusioner. Det går inte att förtränga desillusionen och samtidigt vara ärlig mot sig själv. Kartans vita fläckar fylls och drogerna slutar ge eufori och tröst. Romanen slutar just innan dagen övergår i dagen efter. Dean Moriarty lämnas ensam att vandra fram längs gatan. Neal Cassady dog av en överdos. I slutet av boken sitter Sal Paradise och tänker på honom ”alldeles före den totala nattens ankomst.” Jack Kerouac söp ihjäl sig.

Då jag som tonåring läste boken, läste jag den med samma oreflekterande spontanitet, som den var skriven med. Det var nytt, det var häftigt, det var bara att öppna sig för ordflödet. Då jag i dag läser boken, gör jag det som en desillusionerad, medelålders man. Jag har allt för ofta sett  hur drömmarnas bil kör in i hopplöshetens klippvägg. Jag ser inte längre Dean som en frihetens apostel, utan snarare som en i grunden ensam och olycklig pojke, på jakt efter sin pappa, eller kärlek, eller mening. En pojke på flykt från sin inre förvirring, oförmögen att stanna upp. Ända sättet för honom att stanna var kanske klippväggen, överdosen.

Då jag nu läser På väg sitter jag inte med Sal och Dean i en framrusande bil. Jag iakttar deras färd . Naturligtvis önskar jag att jag fortfarande kunde hoppa in i deras resa, uppleva fartens eufori och uppleva nya, häftiga kickar. Varje vår drabbas jag av panik, då behovet av sådana maniska kickar tränger sig på. Men, vägen behöver inte vara en väg. Vägen kan vara en vildmark, en trädgård, eller ett hav, eller vad som helst. Vägen är viljan att utropa WOW! till livet och stunden.