Godmorgon, midnatt!

I sommar har jag läst Janet Frames tredelade självbiografi An Angel at my Table. Jag läste så långsamt jag kunde. Jag ville inte att den skulle ta slut. Så mycket visdom, kärlek och värme. Och vilket språk! Hur har jag kunnat missa en så monumental författare? Följande blir Jean Rhys. Modernista har gett ut klassikern Godmorgon, midnatt!, som ursprungligen utkom år 1939, i nytryck. ”Jean Rhys hör till genierna i den engelskspråkiga 1900-talslitteraturen, och Godmorgon, midnatt! hör till de absoluta mästerverken” läser jag på bokomslaget. Jag är entusiastisk. Förväntningarna är höga.

Under ytan pyr en explosiv vrede som skapar spänning i texten

Läsaren slungas genast in i berättelsen. En ensam kvinna befinner sig i ett hotellrum i Paris. Stämningen är tryckande, rentav klaustrofobiskt. Under ytan pyr en explosiv vrede som skapar spänning i texten. Man förstår att något traumatiskt har skett. Kvinnan har uppmanats av sina anhöriga att resa till Paris för att ”vila upp sig”. Men hon vilar inte. Hon dricker sig full varje dag och sover med hjälp av sömntabletter. Kvinnan driver rastlöst runt från bar till bar, i jakt på sällskap. Ibland blir det napp och ibland inte. Resten av tiden ligger hon inne på sitt hotellrum, fångad av sina tankar och föreställningar. Hon känner sig gammal och längtar tillbaka till ungdomen. Sinnesstämningarna växlar som väderförhållanden, ibland får protagonisten upp hoppet men glädjen är sällan långvarig.

Tonen är uppgiven, allt är förlorat, det finns ingen väg tillbaka. Den inre monologen är cynisk – män går inte att lita på. Det är som om protagonisten befann sig i ett fängelse, ett fängelse som hon själv har skapat. Hon är extremt självcentrerad och det är svårt att sympatisera med henne. Detta utgör en intressant utmaning för läsaren, då det ofta krävs att man sympatiserar med protagonisten för att vilja läsa vidare. Men det är inte alltid så, och jag vill läsa vidare fast det skrämmer mig. Jag vill inte suga på karamellen som med Frame, nej, jag vill ha det hela fort undan. Det finns en outhärdlig desperation i texten. Den annalkande katastrofen är ett faktum. Det finns bara en väg och den vägen går neråt.

En möjlig släkting till Valerie Solanas

Texten känns fortfarande häpnadsväckande aktuell, trots att boken utkom så många år sedan. Huvudpersonen Sasha i Godmorgon, midnatt! för tankarna till Sara Stridsbergs porträtt av radikalfeministen Valerie Solanas i romanen Drömfakulteten (2006). I Drömfakulteten beskriver Stridsberg Valerie Solanas ända in till det bittra slutet. Hennes förtvivlade dödskamp –  hur hon dricker ihjäl sig på ett hotellrum, plågad av inre demoner och föreställningar. Tiden är en annan men tematiken densamma i båda romanerna: patriarkalt våld, missbruk och vansinne. Den manliga blicken som inte går att skaka av sig eller skura bort. Sasha ser sig själv utifrån, hon föreställer sig hur männen ser på henne och vad de tänker. Hon har tappat kontakten till sitt eget inre för länge sen. Hon styrs utifrån, som en robot.

Stridsbergs Solanas är ändå steget radikalare än Rhys protagonist Sasha. Valerie Solanas har varit ute i världen och kämpat, hon har stått på sig så gott hon kunnat, även om hon har förlorat kampen. Rhys Sasha har däremot fogat sig, eftersom tiden är en annan, men inuti är hon precis lika radikal som Solanas. Möjligheterna att engagera sig var givetvis helt andra på 70-talet, i och med uppkomsten av den nya kvinnorörelsen. Sasha har inte nått botten ännu, men den skymtar i horisonten och är inte rosenröd. Hon står på kajkanten och svajar som en lyktstolpe. Ofta kan det här med att nå botten utgöra en möjlighet, en öppning till något nytt, men det är ganska klart från början att det inte kommer att ske någon karaktärsutveckling i Godmorgon, Midnatt! På slutet får läsaren ändå uppleva en överraskning, om än en otrevlig sådan. Det är skickligt gjort. Händelserna på slutet belyser helheten.

I årtionden har vi fått läsa om beatnikarnas drogspäckade äventyr, men det kvinnliga missbruket har hamnat i skymundan då det varit tabubelagt

Texten är hela romanen igenom subtil, inget sägs direkt rakt ut, och ibland måste jag gå tillbaka och läsa om för att se om jag förstått rätt. Språket är avskalat och stämningen kylig, nästan likgiltig. Jean Rhys skriver i samma tradition som storheterna Marguerite Duras och Francois Sagan. Missbruket är ständigt närvarande. I årtionden har vi fått läsa om beatnikarnas drogspäckade äventyr och Charles Bukowskis sprittyngda snuskberättelser, men det kvinnliga missbruket har hamnat i skymundan då det varit tabubelagt. Kanske är detta också en av orsakerna till att Godmorgon, Midnatt! fortfarande idag känns modern och viktig