Bara gå

Tonåren kan vara en påfrestande tid. Man är rasande på sina föräldrar, tycker att de vuxna är bakom flötet och kan vara besviken på världen i största allmänhet. Det är förstås fullständigt naturligt med tanke på de biologiska förändringar som sker i kroppen. Det är inte lätt bli vuxen och hitta sin plats i världen. En del västerländska människor (läs män) gör det först i femtioårsåldern, och ofta då genom att skilja sig från sina fruar och få det ihop med yngre kvinnor. Andra människor (läs kvinnor) deltar i New Age-retreat på Bali och hittar tillbaka till sina kroppar under fladdrande palmkronor. Detta är givetvis stereotypier. Vägen är olika men målet detsamma: att finna sig själv. Att finna lyckan, hur den än definieras. Att bli den man är menad att vara. Vem det än är.

Så länge fötterna fungerar är allt som det ska

Den kvinnliga huvudpersonen i Jenny Björklunds (f. 1985) andra bok Bara gå är inte längre i tonåren, men hon är inte riktigt vuxen heller. Hon befinner sig någonstans där emellan, mellan barndom och vuxenhet, på ökenvandring utan en oas i sikte. Så länge fötterna fungerar är allt som det ska. Det gäller att ”bara gå tills det slutar kännas”. Medelklassföräldrarna seglar ute på världshaven och går i hamn endast då plikten kallar. Då mormodern dör återvänder de till hemstaden för att ta itu med arrangemangen. Vad är det föräldrarna flyr egentligen? Och är det samma flykt som smittat av sig på dottern? In och ut ur berättelsen glider före detta och nuvarande pojkvänner, väninnor som är bra på att tala men inte vet hur man lyssnar, och utlandsresor till Östeuropa som välkomna avbrott i en vardag som inte går att greppa med intellektet:

”Och du önskar att du kunde suga åt dig av ivern och lättsamheten. Att du bara kunde ryckas med och stänga av det där förbannade medvetandet.”

Att vara andra person

Huvudpersonen talar till sig själv i andra person, vilket förstärker känslan av distansering som hon upplever i förhållande till sig själv och sina emotioner. Någonstans där ute finns ett du som inte riktigt går att förena med jaget. Ett du som agerar och existerar men känns främmande, ett du som jaget ständigt ifrågasätter och försöker bli jag med. Greppet är skickligt och känns fräscht i all sin enkelhet. Huvudpersonen gömmer sig kanske för sin omgivning, känner sig avvikande och att hon inte passar in i det finlandssvenska studielivet med allehanda årsfester inklusive snapsvisor och plumpa påpekanden, men inför läsaren är hon naken, ärlig och sann. Det är en bra utgångspunkt.

Fler än en gång under läsningens gång kommer jag att tänka på finlandssvenska Monica Ålgars dikter. Texten består av korta sjok, som till formen men inte innehållet påminner om prosadikter. Sjoken bär titlar som ”En samhet” och ”För nöjsamhet”. Jag hade helst sluppit dessa titlar, texterna talar ju för sig. Men detta är petitesser med tanke på helheten. Jenny Björklund har en unik förmåga att bygga upp stämningar. Melankolin är påtaglig och genomsyrar texten.

Ibland vill jag kasta ifrån mig boken och omfamna huvudpersonen

Bilderna skulle göra sig bra på filmduken. Samproducerad independentfilm som visas på Kärlek & Anarki- festivalen. Jag ser framför mig nötta färger, jag hör huvudpersonerna prata tjeckiska. Trevande omfamningar, bleka yllehalsdukar och slarvigt knutna hästsvansar på blåsiga slätter. Soundtrack by French Films. Men det är inte bara snyggt på ytan. Ibland vill jag kasta ifrån mig boken och omfamna huvudpersonen. Också det där går om, vill jag säga. Allt går om. Och så kommer det kanske igen, men ta inte ut sorgen i förväg. Det är en välsignelse att du inte hör till dem som har fullbokade kalendrar eller trivs med sina juridikstudier. Du har potential! Att du känner dig udda betyder bara att du är på god väg. På en väg som är krokig och kringlig men aldrig tråkig!