Floder

Jevgenij Grisjkovets, född 1967 i Kemerovo i Sibirien, är en rysk mångkonstnär – författare, musiker, dramatiker, skådespelare – som med sina pjäser, sina scenuppträdanden och prosaverk väckt enorm uppmärksamhet i Ryssland.

Floder (Raki, 2005) är en roman som i ett slags essäform redogör för barndomsupplevelser i hemstaden i Sibirien, minnen från farfars berättelser, resor ut ur den ändlösa taigan, stäppen, vistelser utomlands,kulturupplevelser och återkomster till den ambivalent uppfattade uppväxtmiljön.

I Kristina Rotkirchs utmärkta översättning blir Jevgenij Grisjkovets prosaverk en fascinerande läsupplevelse där det mångbottnade textmaterialet skapar en massa roliga och tankeväckande intryck.

Det speciella med Jevgenij Grisjkovets underfundiga stil är att han både är (medvetet) aningslöst iakttagande, barnsligt nyfiken på sig själv, sina egna reaktioner och sin omgivning. Därför säger han genast på bokens första sida i kursiv stil att ”författaren varken uppgett för- eller efternamn och han uppger inte heller exakt varifrån han kommer, vad han sysslar med, vilken utbildning han har eller vad hans yrke är”.

Vem är jag och vad är Sibirien?

Men den Jevgenij Grisjkovets som låter sin jagperson berätta om sitt liv gör det på ett både humoristiskt, litet vemodigt nostalgitrippande och ömt sätt. Och här berättar sedan jagpersonen om hur han tillbringat sina första trettio år och några till i Sibirien där ”jag föddes och växte upp i en stad som varken kändes stor eller liten.”

Det speciella med Jevgenij Grisjkovets tilltal är att han genomgående ställer frågor som berör sina egna/jagpersonens reaktioner på det genomlevda och upplevda. Det handlar framför allt om att förstå sig själv, förstå sin kropp, finna sin identitet och plats i närmiljön, på jorden, i universum och det oändliga.

På ett mycket skickligt, också subtextuellt sätt, lyckas Grisjkovets skapa referenser och beröringspunkter åt olika håll, identifikationskopplingar, djupa stämningar och en stark känsla av närhet via miljön och det egna jagets ständiga funderingar: ”Men ingenstans, inte ens på lugnaste tänkbara plats, en bra bit från de avlägsna ängarna i någon avlägsen sibirisk by, ingenstans är det möjligt att helt enkelt känna sig som en människa i vilken naturlig miljö som helst. Hela tiden finns där en känning av landet, det specifika landet, vårt land.”

Frågandet som metod

Frågandet, och att förstå är således ett genomgående drag i berättandet. Jagpersonen förundrar sig ideligen över det som händer med och omkring honom. Han upplever starkt med alla sinnen, allt från stora, djupa tankar till njutningsfull förväntan och funderingar kring vardagens minimalistiska detaljer, jagets gränser, reflexioner kring avstånd, mer eller mindre inspirerande bildkonst, förundran över vad det egentligen finns i Sibirien, den hårda kölden i relation till kroppens reaktioner, rädslan för floden: ”Jag tyckte aldrig om att bada i vår flod. Det gjorde ont att gå på stenarna när man skulle i vattnet, det fanns alltid myggor och bromsar som stacks vid floden och strömmen var så stark att man måste anstränga sig ordentligt för att inte bli förd långt neråt.”

Jevgenij Grisjkovets färd genom Sibirien, världen, sig själv och med sina medmänniskor blir en spännande existentiell läsarresa.