Inna & Papp

 ”Jag är hennes barn och mor och hon.” Så lyder en nyckelfras i Johanna Boholms diktsvit Inna. Tid, släktskap och relationer knyter samman författarskapet sedan debuten Bygdebok (2013) och Jag är Ellen (2016). Nu utkommer Boholm med hela två böcker samtidigt, diktsviten Inna och prosafragmentet Papp. Också de böckerna kretsar kring trauman som ärvs mellan generationer, det som krasst kallas traumaöverföring.

Det kunde vara vem som helst av oss

Det första som slår en är de suggestiva bokomslagen med fotografier mot sober bakgrund. Starkt beskurna fångas ett par som håller hand respektive en hyvelbänk. Bägge igenkännbara signaler på vardaglighet. Det kunde vara vem som helst av oss. Både titel och författarnamn skrivet i blyerts samt fotografierna associerar starkt till privata fotoalbum. Samtidigt är valet av motiv så avpersonifierat att riktningen likväl blir ytterst allmängiltig, för att inte säga tidlös. Omslagen länkar samman böckerna, gör dem kanhända till kommunicerande kärl, alltså till enheter som står i förbindelse med varandra, förenade av att de har samma tryck och täthet. Och det som förtätas i dem är i första hand tiden, och i den utsattheten, de bottenlösa övergreppen. Dyn.

Hur ska en egentligen läsa de här böckerna? Ordningsföljden spelar mindre roll. I mitt fall blev det Inna först. De berättande dikterna skildrar en våldsam relation mellan mamman Inna, pappan Hans samt dottern Evelin, kantad av övergrepp, våldtäkter, incest som leder till graviditet.

Hur ska en egentligen läsa de här böckerna?

Diktsviten är indelad i fyra sjok: Ur Inna föds jag, Vi är långt ute, Byltet, Smedjan. Berättarjaget, Evelin, har ett berättarmedvetande redan på fosterstadiet. Gränsen mellan moderskropp och dottermedvetande är utsuddad, de våldtas också av samma djupt våldsamma dominanta man, Hans, som har ett namn som i sig markerar äganderätten till kvinnorna. ”Han stirrar på mig / stora köttiga Evelin / min flickkropp uppsvälld öm.”

Formatet är förtätat, ett kammarspel i en arkaisk trakt, där en vattengöl och en båt med aktersnurra återkommer. Det är i båten övergreppen förtätas: ”Hans ropar jag / Ja vill heim / Hans stirrar på mig / och drar på allt han kan över gölen / Det sviktar till i min kropp / Allt är nu i båten / allt”.

I den dyigare delen

Dikten uppsöker det våldsamma. Det skärs i gravidmagar med ”rostig vind kniv”, det är shaken baby syndrom, det är bylten av döda små barnkroppar. Magstarkt, ja, men oerhört stilrent och välavvägt skildrat. Dialekten i replikerna pekar mot Österbotten och ger berättelserna dess koordinater. Tillvaron som gestaltas är renons på nåd. I våldets mittpunkt, dränks oönskade barn i gölen: ”Det är vatten i båten / av höstregnet / utsmetad lera och bruna löv / Byltet ligger där i sörjan / bredvid Hans bensinkagg / famnstort och stilla.”

Boholm befolkar genretraditionen av Mare Kandre, Birgitta Trotzig och andra som skildrar mytiskt infärgad utsatthet, uppsöker det dyiga – grumlet kallas här ävjevatten, gölvatten.

Boholm befolkar genretraditionen av Mare Kandre, Birgitta Trotzig och andra som skildrar mytiskt infärgad utsatthet

Det dyigt tyngda återfinns också i Papp, som skildrar en man:

”Jag levde gott i min lägenhet på andra våningen i mittersta huset på Dungvägen 3. Jag kände mig helt avskuren från det liv jag engång pressat mej ut i. Lantlivet, det ålderdomliga, allt gistet, trasigt, och anskrämligt, det som luktade dynga och ruttenhet- allt var mig främmande och vämjeligt. Fy, tänkte jag då jag ibland tog postbussen till stan och passerade avtaget till min ursprungsbygd. Tvi vale! Det var där, i intigheten, i det förfallna, som jag kunde ha blivit kvar om jag inte haft modet och förståndet att ge mig av. Där kunde jag ha tvingats vrida av mig tiden som sega, pinade granar, vindfällen, oändliga åkrar. I lervällingen.”

Papp är en tät, tunn bok på 60 sidor, indelad i 12 korta kapitel. Boken består av novellfrön som satts samman i episodiska sjok och inleds med en födelse där mannen som föds abrupt är (inte blir) vuxen och vandrar vidare hemifrån. Han är banktjänsteman i kyrkbyn, bor i bostadshus och betraktar utsattheten hos barn och kvinnor i grannskapet, utan ett uns beredskap att bistå. Han framstår som förövaren som bidar sin tid.

Berättelsen är sällsam, obehaglig

Berättelsen är sällsam, obehaglig. Språket och bilderna bär, osäkrat, mångbottnat. Boholm skriver inte insmickrande. Tvärtom låter hon berättandet vara bortvänt men samtidigt vidöppet, gestalterna tunga i sin utsatthet. Greppet lämnar många ingångar öppna till både diktsviten och prosafragmenten. Inte minst psykoanalytiska och feministiska.

Sår som aldrig läker

Huvudpersonen i Papp kan närmast krypa in i andras medvetande. Hans hobby är att fönstertitta. Eller att uppfinna mojänger, som en omgjord ärvd damcykel, med limpsadel bockstyre och radio. Mitt i det udda med sina bottenglimtar av ett oerhört mörker som ständigt närvarar gör ändå Boholm inte sin huvudperson för underligt. Tvärtom har hon sinne för nyanser.

Berättandet är i sig distanserat i så mån att det inte direkt berör. För det är personerna alltför eljest, också i sin vanlighet. Men Boholm är suverän på att gestalta. Som i en av de starkaste scenerna, mötet mellan berättarjaget och småkusindottern Mari, i den hemsnickrade pannlampans sken mitt ute på mörka landsvägen möts villebråd och begär i en frusen stillbild. Det är inte utan thrilleraktiga drag, som Twin Peaks med en fläkt Fagerholm på den österbottniska slätten. Tillvaron består av trauman som aldrig läker, hur en än försöker vända sig undan: ”De öppna sår som livet var och för alltid skulle vara. Jag blinkade bort eländet, och det sved i ögonen av ljust stoft.”

De båda böckerna sammanlänkas av att kollapsen ständigt lurar runt knuten eller redan är ett faktum

De båda böckerna sammanlänkas av att kollapsen ständigt lurar runt knuten eller redan är ett faktum. Boholm erbjuder glimtar av en värld som är vår, men ändå inte. Glidningar mellan person och tid kan ske när som helst. Som schakt, flimmer. Här rör en sig långt ifrån feelgood. Det är dyigt och tungt. Det är nedärvda trauman kanaliserade i en brutal maskulinitet som mol genom båda verken och bidrar med att gestalta sprickbildningar i en finlandssvensk självbild. Boholms bravur är att hon förtätar prosalyriken med poetisk tyngd. Hennes poesi är samtidigt avklarnad  och scenisk. Både Inna och Papp erbjuder läsupplevelser och tankegods som stannar kvar länge. Det är rasande skickligt gjort.