Själarnas ö

Ett Salpêtrière i mikroformat omslutet av vatten. En naturskön plats för avstjälpning av ohanterliga kvinnor. En ö vars blotta namn ropar på en roman. Att Johanna Holmström i Själarnas ö ger sig i kast med Själö och dess historia som mentalsjukhus för kvinnor är föga förunderligt. Suggestionskraften i stoffet är stark, och också angelägenheten. Holmström är inte den enda som på senare år uppsökt Själö. Ön besjungs i Jenni Vartiainens andra soloalbum Seili från 2010 och bildar skådeplats för en annan fjolårsroman: Katja Kallios Yön kantaja.

En ö vars blotta namn ropar på en roman

En avgörande orsak till att intresset för platsen alls har kunnat vakna är Jutta Ahlbeck-Rehns banbrytande avhandling Disciplinering och Diagnostisering från 2006 som blottlägger öns historia som hemvist för mentalsjuka kvinnor. Ända sedan 1600-talet har ön fungerat som sjukhusö, först för spetälska och sen för mentalpatienter, som från sent 1800-tal tills verksamheten upphörde på 1960-talet uteslutande var kvinnor.

Gränsen mellan friskt och sjukt

Den ofta diffusa, tids- och kontextbundna gränsen mellan friskt och sjukt utgör en central insikt i Ahlbeck-Rehns forskning. Den är också ett bärande tema i Holmströms roman som både manar till frågor om vad som är friskt och vad som är sjukt och synliggör den makt medicinen utövat i egenskap av bemyndigad gränsdragare.

Själarnas ö kretsar kring tre kvinnor – Kristina, Elli och Sigrid – vars livsöden ägnas varsin namngiven del av romanen. Först ut är Kristina som en oktobernatt 1891 dränker sina två barn i Aura å. Det är en början som är lika anspråksfull som den är stark. En urtragedi av antika mått som Holmström naglar fast i en bondkvinnas tröstlösa verklighet av ändlöst slit, kringgärdat av fattigdom och ensamhet.

Det är en början som är lika anspråksfull som den är stark. En urtragedi av antika mått

Kristinas lösning på en sisyfosartad roddtur motströms, mellan ett långt dagsverke och hemmets aldrig sinande krav, blir att göra sig av med barlasten som sover på båtbottnen. Detta ögonblick av ödesdiger beslutsamhet driver henne in i ett högst begripligt vansinne och förpassar henne till Själö.

Elli skrivs in på 1930-talet. Hon är en tonåring med smak för äventyr som efter diverse erotiska eskapader hamnat i konflikt med myndigheterna och tagits in, först på tukthuset, sen på Lappviken och slutligen på Själö. Elli kommer från en borgerlig familj som engagerar sig i hennes öde. Hon har svårt att uppamma den sjukdomsinsikt hon ständigt avkrävs och är fast beslutad att lyckas med det omöjliga: att bli utskriven.

Hoppet som tänds, hoppet som släcks

Sigrid är till skillnad från Kristina och Elli inte patient, utan dårvårdare. Som sådan har hon kommit till Själö av fri vilja, och det är av fri vilja hon väljer att stanna där. I Sigrids gestalt tecknas en länk mellan Kristina och Elli i och med att hon vårdar dem båda. Hon ger den ofta omänskliga vården ett mänskligt ansikte och komplicerar på så sätt bilden av den. Ändå är hon inte, trots sitt ljusa, lockiga hår, någon ängel. Här visar Holmström prov på den effektiva ambivalens hon odlar romanen igenom. I Själarnas ö finns varken änglar eller demoner, här finns inga entydiga offer eller förövare, bara fasetter av mänsklig komplexitet. Sigrid blir ändå för mig det tunnaste porträttet i boken. Hon ter sig som ett medel snarare än som ett ändamål i sig. Med henne gör Holmström utvikningar mot den stora historien, mot kriget och dess offer, vars nödvändighet jag är tveksam till.

Att fortsätta leva blir hennes sätt att sona

Men att Sigrid känns tunn säger kanske sist och slutligen mest om bråddjupet i porträtten av Kristina och Elli, och om den effektiva konstrast Holmström frammanar mellan dem. För Kristina är livet straffet. Att fortsätta leva blir hennes sätt att sona. De fem år i isoleringscell som inleder hennes vistelse på Själö ter sig nästan mindre grymma än de minnen som vecklar ut sig i hennes inre, och det sköra hopp om ett nytt försök till liv som tänds, och släcks, på ön. Till skillnad från Kristina är Elli inte nedbruten från början. Hon är bångstyrig, närmast överfull av liv och trots. På Själö bryts hon systematiskt ner genom att kläs av, mätas, vägas, artbestämmas, diagnosticeras, isoleras och avkrävas sjukdomsinsikt. Samtidigt mognar hon, växer in i den tillhörighet ön erbjuder. En gemenskap som visar sig innerligare än de omsorger som hennes egen familj visar henne, exempelvis genom att låta skriva in henne på Själö hospital.

Institutionaliseringens kraft

Att alla tre kvinnorna i Johanna Holmströms roman på olika sätt får ett hem på Själö kan förstås läsas som en illustration av institutionaliseringens kraft. Men det vittnar också om tryggheten och, paradoxalt nog, friheten i en sluten fristad bortom en orimlig omvärlds orimliga krav. Här påminner Holmströms Själö om Sara Stridsbergs Beckomberga som också frammanar en mångfasetterad bild av det slutna rummet och erbjuder en tankeväckande motbild till dagens vurm för öppenvård. Några explicita paralleller till dagens vård drar Holmström dock inte. Romanens nu är förlagt till ön, och de tider de tre kvinnorna vistas där.

Specifikt för den gemenskap som växer fram på Holmströms Själö är att den är en kvinnlig. Också perspektivet på den är kvinnligt. Ömsom följer berättaren någon av de tre huvudpersonernas blick, ömsom någon bipersons, men oftast är det frågan om kvinnors blick. Här finns visserligen doktor Mikanders likgiltigt nördiga ögon på patienterna och giriga mansblickar från det förgångna, men det avgörande seendet är ett kvinnligt seende. Det befriar Holmströms kvinnor från den erotisering och romantisering som så ofta präglar bilden av kvinnlig galenskap, i såväl konsten som vetenskapen. I Själarnas ö är kvinnorna subjekt, objektifieringen till trots.

Om Holmström ställvis gör sig skyldig till romantisering är det i förhållande till ön

Om Holmström ställvis gör sig skyldig till romantisering är det i förhållande till ön. Det här är skönlitteratur med betoning på skön, tänker jag när hon målar upp skum av hundlokor, blåklocksvågar och mjukt böljande kullar omfamnade av hav. Men mot de lyriskt utbroderade passagerna tecknar sig en skoningslöst precis och sinnlig detaljskärpa. Den överrumplande tyngden i en sovande barnkropp som ska krängas överbord, ett dödsögonblick som passerar obemärkt för den som sitter bredvid och vakar över den döende, skammen över lukten från den kropp man tvingas klä av för undersökning och en pöl av urin som ett lönlöst rop på uppmärksamhet är exempel på sånt som gör Själarnas ö till litteratur med stort L.