Hush Baby

Girighet och drivkrafterna bakom den är ett av de vanligast förekommande brottsmotiven inom kriminallitteraturen. Det kan varieras i det oändliga, placeras in i nya historiska och geografiska rum, och laddas med väsensskilda psykologiska och sociala drivkrafter. Också Johanna Holmström utgår ifrån begäret och girigheten i sin senaste roman, Hush Baby. Hon tar också upp klass, och vår samtid.

Den handlar om Finland och om kranskommunerna kring Helsingfors. Inte minst handlar den om barn som far illa och om kvinnor som bokstavligen går över lik för att få vad de vill ha. Johanna Holmströms Hush baby är en spänningsroman, i genren Nordic Noir, enligt förlaget. När jag läser den så går mina tankar också till debatten om surrogatmödraskap, handel med kvinnors kroppar, trafficking. Om varför det ska ses som en mänsklig rättighet att ha barn?

Huvudpersonerna i Hush baby är framförallt två. Den ena heter Robin Löf, till yrket barnpsykolog därför att hon själv haft en ytterst svår och traumatiserande barndom. Den andra heter Vråkören och är ett (fiktivt) lyxbostadsområde i Sibbotrakten. Här ligger de arkitektritade storslagna villorna, den ena vräkigare än den andra, sida vid sida. Bakom sig har man den mörka skogen i och genom panoramafönstren ser man det brusande havet. Här lovas invånarna det ”goda, trygga livet” för välbärgade nyrika, men det är en illusion.

Girighetens konsekvenser

Vråkören är en fasad, för här döljer sig ondskan, grymheten, och den sipprar fram i form av övergrepp mot barn, främlingsfientlighet och rädslor. Där alla ser och ingen glömmer, där bara husen ruvar, alltmedan mopedgängen och de yngre barnen samlas vid skogen och leker märkliga lekar.

Överlag är jag förtjust i skräckromaner och thrillers, ofta sträckläser jag dem, slukar dem. Vill veta hur det går, vem som är mördaren, vill tränga in i människans psyke, det komplexa. Det är svårt att beskriva handlingar i deckare och thrillers utan att förstöra stämningar eller avslöja för mycket, men här är ett försök.

Det handlar om våldsamma och hänsynslösa kvinnor med för mycket pengar och för mycket tid, som lever i föreställningen att pengar kan köpa allt

Hos Holmström handlar det om våldsamma och hänsynslösa kvinnor med för mycket pengar och för mycket tid som lever i föreställningen att pengar kan köpa precis allt och att Det handlar om utsatta, värnlösa barn, men som på grund av omständigheterna också är elaka och grymma. Hos Holmström handlar det om girighetens och begärens konsekvenser.

När Robin som vuxen återvänder till Vråkören för att komma i kontakt med sin svårt alkoholiserade mamma, börjar det förflutna, som hon både vill förtränga och bearbeta, göra sig påmint, och det blir allt annat än ett kärt återseende. Det har börjat spöka i skogen och en obehaglig närvaro av någon som betraktar och bidar sin tid. Det ryktas om män med armborst.

Att gräva fram strukturerna

Det hela började i Robins barndom, med en storebror som blir utsatt för sexuella övergrepp av sin styvfar och sedan försvinner in i den berghällska natten för att aldrig komma tillbaka. Sedan dess har Robin sprungit. Hon springer igenom boken: för att orka med sig själv, sin kropp, sina minnen. Hon löper genom skogarna, betraktar livet runt henne, får syn på mönster och skuggor i ögonvrån, i skogsbryn, i skymningarna. Pojkar på smattrande mopeder följer efter henne, gardiner dras för och grannar förtiger hemligheter.

Hon får syn på mönster och skuggor i ögonvrån, i skogsbryn, i skymningarna

Robin börjar gräva i det outsagda, och spåren leder tillbaka till en suspekt välgörenhetsorganisation och den man som hon håller ansvarig för broderns död. Jag anar att intentionen inte handlar om brotten och dess lösningar, utan att Holmström vill undersöka och visa på strukturer i samhället, hur en privligerad skrupelfri grupp i samhället som anser sig få göra vad som helst, leka gud och härska över människors öden, bokstavligen gå över lik för att uppnå sina mål, och att målet är allt, och under vägen hinner de göra obegripligt stor skada.

Metodiskt mot ödesdramats upplösning

Vad hände egentligen med storbrodern Lukas, varför finns det inga foton på Robin som bebis, vad är det mamman är så rädd för, vad är det egentligen med barnen som lekar underliga lekar i skogen?

Läsaren hålls fången i exakt rätt grad av ovisshet. Berättartempot är lugnt och metodiskt, samtidigt som spänningen obönhörligt ökar när vi närmar oss detta ödesdramas fasansfulla upplösning.

Läsaren hålls fången i exakt rätt grad av ovisshet

Men samtidigt kommer jag inte ifrån att det är för många trådar som blir hängande i luften.

Berättelsen skulle ha behövts skruvats åt ordentligt flera varv för att komma åt det som bränner, själva grundmysteriet. Nu är det för snårigt – dysfunktionella familjer, separatistiska jaktlag, maskerader och gruppterapisessioner. Visst är det visuellt, visst är det välskrivet men samtidigt kyligt, distanserat, och tyvärr gör det att jag tappar intresset för Robin, för gåtan, för barnen, för Vråkö.

Däremot sätter Holmström fingret på något ytterst intressant: vad klassresor kan göra med människor och vad som händer när man går omkring med så mycket hat att alla, precis alla, moraliska spärrar släppts.