”Finns det kärlek i den här ekvationen?” undrar en av huvudpersonerna i Johanna Holmströms andra novellsamling Tvåsamhet. En fråga giltig för samtliga som befolkar de sju novellerna.

Holmström gjorde en rätt så uppmärksammad debut år 2003 med Inlåst och andra noveller. Tufft, personligt, med en blandning av expressionistisk drive och socialreportage skrev hon där om tonårsångest och kvinnoblivelse i termer av en hel del ”makeup över såren”. Som redan titeln på hennes nya bok anger är det vuxnare mänskor i fokus nu. Här skildras ensamheten, främlingskapet och instängdheten inom ramen för olika konstellationer av parförhållanden i upplösning eller omvandling.

Lågmäld och stilsäker

Jämfört med debuten är Tvåsamhet mera lågmäld, mera polerad och stilsäker, alltså i någon mening ’mognare’ men samtidigt också mera strömlinjeformad. Det spretiga och lite vildvuxna som gav debutboken dess speciella ton har tuktats rejält. Det ’vilda’ finns inte i stilen denna gång men som ett slags symbolmättad tematisk överbyggnad där personerna konfronteras med en massa djur och natur, både bildligt och som fysisk realitet: levande, vibrerande energi i olika former. På liv och död.

Novelltitlar som ”Stormen” och ”Drivved” signalerar att naturkrafter ingår i den här holmströmska ekvationen. Dessutom röjer de nog att det finns viss risk för klichélastad metaforik och övertydlighet. ”Kycklingen” heter en berättelse om en imposant man som försöker tvinga sina machoideal på dotterns pojkvän. På annat håll förekommer fiskar, en svårt skadad säl, ormar, andungar och i ”Buren”, vars huvudperson nyss släppts ur fängelse, till och med ett helt zoo.

Koncisa och talande är också övriga titlar. ”Leken” och ”Leaving Paradise” är skildringar av äktenskap där brist på närhet urartat i förvriden kommunikation. I ”Hunger”, bokens kortaste och mest makabra berättelse, tittar vi in hos en milt sagt hetsätande kvinna vars make uppmuntrar henne att äta mera, ”för han om någon vet hur det går om hon inte får då hon behöver”. Det är tydligt att det hos Johanna Holmström, mitt i all psykologisk realism och dito intresse för sociala mekanismer, finns en dragning mot det mardrömslika och absurda. Något hon för min del gärna kunde odla mera av eftersom hennes litterära urenergi verkar bottna där.

Återvändsgränder och vändpunkter

Kontaktlöshet, tomhet, instängdhet, utnyttjande, frihetslängtan, flyktbeteenden, rädslor, leda, likgiltighet, svek. Sådana saker utforskar Holmström i sin välskrivna, problemorienterade prosa. Allt det skitiga och brutala inom och mellan oss. Återvändsgränder och vändpunkter där de inblandade måste se sig i spegeln – ”så mycket fult inom en”. Så mycket alla håller inom sig, så mycket av en relation som försiggår i ordlöshet, och mycket i ordlösheten som kan vidgas till avstånd och avgrund. Och där kommer naturligtvis barn och unga mest till skada. Som pojken som skickas iväg på en dagsutfärd med morfar och efteråt kommer hem till rum tömda på ”allting som är pappa”.

Men Holmström lämnar nästan alltid en möjlighet för dessa mänskor att närma sig varandra. Och det är smärtpunkten i detta, vad de gör eller inte gör med den möjligheten, som Holmström är särskilt bra på att gestalta.

”Hon såg inte hans skugga en natt, då han böjde sig ner över henne och kände doften av hennes hår. Strök över de mjuka fjunen på hennes kind och knöt handen till en hård näve. Han såg på hennes mage och höjde handen, beredd att slå där han visste att gömstället fanns. Men hon vaknade och såg rakt på honom.”

Tolkningsansvaret hos läsaren

Johanna Holmström skriver dramaturgiskt drivet. Välregisserat, närmast filmiskt. Hon har en förmåga att med några få karakteristika få olika personligheter att framträda, och genom glidningar mellan inre verklighet och yttre måla upp de stämningsmättade mentala landskap där gestalterna vistas. Ändå lämnar mig situationerna och karaktärerna i Tvåsamhet alldeles oberörd. De känns konstruerade. Prydligt tillrättalagda precis som det iscensatta pärmfotot där en kvinna sitter ensam i uppgiven pose på en bäddad dubbelsäng i vad som ser ut att vara steril hotellmiljö, vänd mot ett stort fönster genom vilket man har fri insyn. Man står utanför och tittar in.

Något entydigt svar på den där frågan om kärlek ges inte. Tolkningsansvaret och valet att moralisera eller låta bli överlämnar Holmström åt läsaren. Det tackar jag för.

Dela artikeln: