Från Bysans till Bush. Valda essäer 1963–2010

Den nyligen avlidne Johannes Salminens essäer är roliga att läsa oberoende av vad de handlar om. Hans grepp är lärt, man känner att han vet så mycket om vad han talar om att han alldeles med flit är drastisk. Det är minst av allt meningen att man ska behöva hålla med; den som träffade Salminen och någon gång diskuterade till exempel EU med honom, vet hur mycket han brukade lysa upp på ett glatt och retsamt sätt så fort man var det minsta av annan mening.

Vare sig det handlar om den finska historien eller närhistorien, om Ryssland, det gamla Rom eller det moriska Spanien, är texterna i antologin Från Bysans till Bush som förtäckta miniromaner där vilket spår som helst kan leda över till vilket spår som helst. Författaren visar respekt endast då han tycker att någon är värd det; det att någon har haft historisk betydelse räcker inte som orsak. Se till exempel med vilken kort fnysning han på ett ställe avfärdar Napoleon.

Texterna är som förtäckta miniromaner där vilket spår som helst kan leda över till vilket spår som helst

Essäerna är plockade ur böcker som utkommit mellan 1963 och 2010. Jag brukar oftast inte tycka om utdrag, men i det här fallet bildar texterna en kontinuitet som gör att man väl kan läsa dem så här. Salminens älsklingsteman kretsar kring samma punkt, vikten av humanism och av mångkulturalism.

Hur man får statyn att tala

En text jag minns att jag läste för länge sedan, och som jag är glad att är med, är ”Gladiatorerna” ur boken Slavarna kastar ingen skugga. Som han ofta gör får Salminen med några korta formuleringar en stenstaty att tala, och sällan har jag läst en text som så starkt får mig att ana hur någon som hade som yrke att kämpa, inte mot döden utan för att dö, kan ha känt:

I Termmuseet i Rom finns en staty av en boxare. Där han sitter, kanske väntande på sin tur att rycka in på arenan eller kanske hellre färdigt utmattad av dagens duster, står det en dov stank av tröstlöshet, av djurisk resignation kring mannen. Vad är livet för honom längre annat än en enda massaker, där slaktaren hela tiden får räkna med att själv bli slaktad? Åldern har satt sina märken, näsa och öron tycks redan demolerade, några ronder till och kroppen bärs ut av väntande libitinarii medan man skyndsamt räfsar över sandens blodspår.

I essäerna  finns också en ganska oroande och irriterande annan underton

Det finns en stark empati. Men eftersom de här texterna är så subjektiva att den som talar i dem ofta känns som en röst i en skönlitterär berättelse, är det ingenting underligt i att det också finns en ganska oroande och irriterande annan underton. Är det någon annan än jag som tänker på Dynamit-Harry i Jönssonligan, ”vicken jävla smäll!”:

Gladiatorerna var tränade att utstå all pina med perfekt fattning. Som goda skådespelare satte de ofta en ära i att ge sin obarmhärtiga publik full valuta för besöket, en heroism som kunde haft ett bättre ändamål men ändå imponerar.

Men mer typisk för sin tid är nog S. V. Carpelan, den gamle generalen som med stor bravur fört sina bondeskaror i elden i Savolax …

Kopplingar och kalabalik

Den inledande texten om den finlandssvenska modernismen väckte på sin tid kalabalik. Annat kan man väl inte vänta sig när någon talar om ”hysterisk tidsbejakelse” hos Edith Södergran, och allmänt kritiserar bristen på vardag i en poesi som verkar vilja lösa alla problem ”genom att gå barfota i gräset”. Här finns redan de underbara kopplingar Salminen kommer att vara känd för, som när han jämför Gunnar Björlings poesi med Tinguelys skrotkonst.

Några av mina favorittexter handlar om det moriska Spanien, och hur bland annat judarna hade en mycket bättre situation än de skulle komma att ha sedan de kristna tagit över hela halvön. Beskrivningen av moskén i Córdoba är magisk, och jag är också fascinerad av jämförelsen mellan arabeskerna och Mondrians konst. Men jag reser den ragg jag inte har på huvudet när Salminen i sin berättigade kritik av de intoleranta kristna med samma hand sveper bort barockens konst. Den spanska guldåldern är faktiskt mycket mer än några irriterande änglar med babyfett.

Överlag finns en befriande brist på vad någon kallat ’snälleri’

I essäerna överlag finns en befriande brist på vad någon kallat ”snälleri”: Karl XII var en ”vettvilling”, romarna var ”läraktiga” (ett ord jag förknippar med hundar), finländarna har genom tiderna haft för mycket karaktär och för lite intelligens. Det vill säga med iver gått i döden för överheten; om författaren fortfarande var här bland oss skulle han kanske tillägga, och med iver röstat fram en nationalist som talade för den lilla människan och sedan blev nedskärningskung. Salminen vill ändå inte vara orättvis; på andra ställen talar han om hur slugt Finland har förhållit sig till Ryssland och ofta undgått förtryck och katastrofer som har drabbat andra grannländer.

Texterna från de senare åren av författarens liv är mjukare i tonen än de tidigare, empatin är mer entydig. Som tex i ”Dagbok i mars”, som är mer medvetet skönlitterär som text än de tidigare. Den är sympatisk, men får mig att tänka att Salminen absolut valde rätt när han valde essäistiken som sitt område. Den dagboksstil som vill vara mer personlig, och som är den genre Marianne Alopaeus var suverän på, får hos honom inte alls den täthet han har i de mer bildningsbaserade texterna.

Associationerna, det vaga och det vilda

Trygve Söderling berömmer i sitt efterord, som på ett annorlunda sätt är lika roligt och improviserande som Salminens texter, det som jag tycker ganska opersonliga avsnitt där författaren talar om obehagliga känslor och minnen som dyker upp i vargtimmen. Vad de bottnar i är inte läsarens sak att veta, menar Söderling.  Här tycker jag emellertid han på ett olyckligt sätt förflyttar utgångspunkten till att handla om vad en författare har rätt till, där det borde handla om mer eller mindre levande text. En författare har naturligtvis alltid rätt att vara vag. Men är det någon mening för läsaren eller författaren själv om man till 8 % berättar om det man på förhand har bestämt sig för att man inte vill tala om? Och man har ju alltid också rätt att förklä, om man vill.

En kritik som den här bygger naturligtvis på att jag nu läser texterna utanför det sammanhang där de ursprungligen fanns. Ett textparti som verkar menlöst kan ha mer relevans när det kommunicerar med andra avsnitt som medvetet har placerats för att omge det. Det kan också hända att Salminen i andra sammanhang talar mindre avfärdande om till exempel barockens konst än han gör i den text som finns med i det här urvalet.

I bottnen av Salminens texter finns en vildhet som i ett naturfolks sätt att se på en annan civilisation man för första gången stöter på

Det vilt men skickligt associerande i texterna får mina egna associationer att röra sig åt många håll. Avsnittet om den tråkige Snellman får mig att minnas hundramarkssedlarna i min barndom, att de enligt folkmunnen hade hans bild på sig för att de var snälla och lät en få köpa mycket. Den för essäistiken så klassiska markören ”för att tala med” (=enligt, citerande), som Salminen tycker mycket om, blir ett roligt tankeverktyg jag snart börjar använda när jag läser.

När jag kommer till efterordet och Söderling talar om Salminens ”vilda tänkande” funderar jag således på om redaktören medvetet eller inte talar med antropologen Claude Lévi-Strauss. Det finns i bottnen av Salminens texter en ”vildhet” i ordets bästa mening, som är som ett naturfolks sätt att se på en annan civilisation de för första gången stöter på. Utan några uppfattningar om vad man bör tycka. Eller som liknar barnets eller tonåringens vildhet. Salminen skulle aldrig säga ”bullshit”, men han har emellanåt tonfallet hos någon som säger det ordet och som har bestämt att den får säga det precis hur mycket den vill. Men orden som tonfallet här använder sig av är till det extremas gräns kultiverat.