Kristians resa

John Bunyan´s A Pilgrim´s Progress, Geraldine McCaughreans bearbetning för barn av 1600-talsklassikern Kristens resa (The Pilgrims Progress From This World To That Which Is To Come) utkom i Storbritannien för tre år sedan och utsågs där till en av årets bästa böcker. Nu har John Bunyans barnklassiker Kristens resa, eller Kristians resa som boken fått heta i sin bearbetade form, utkommit på svenska, på Libris förlag, i översättning av Ylva Eggehorn, känd både som författare och som aktiv i olika religiösa sammanhang. Boken, som är rikt illustrerad av Jason Cockcroft, är en speciell barnbok. Problemfri framstår den i alla fall inte för mig, som i en viss mening ändå är fel målgrupp i dubbel bemärkelse.

Bunyans egen bok finns översatt till över 100 olika språk och dialekter, och har kallats såväl en av de första fantasyböckerna som en av de första moderna romanerna. Det rör sig om en mycket levande och visuell allegori över den kristna människans levnadsväg. På vägen möter huvudpersonen Kristen alla möjliga och omöjliga varelser såsom Halsstarrig, Medgörlig, Munkristen och Trofast. Han kommer tillfälligt av den rätta vägen, trampar i Misströstans dy, förlorar en vän och finner en ny följeslagare; Hoppfull.

McCaughreans lyckas i sin bearbetning framgångsrikt med att för sin publik lyfta fram bokens humor och dess prägel av äventyr. Här finns också många lyriskt fina bilder som lever starkt i Eggehorns översättning (som dessutom är språkligt innovativ och ofta rolig). Det sätt på vilket det religiösa budskapet förs fram är i stort troget Bunyans, även om vissa grymheter fått en lite snällare prägel, eller saknas.

Men det blir en svår bok, åtminstone för mig, på grund den stränga bild den i grunden ger av kristendomen. Det handlar mycket om att inse sin egen bristfällighet, om självförebråelse, och undertonerna känns ibland nästan masochistiska (i vissa fall snudd på sadistiska). Det vilar dessutom något tröttsamt duktigt över Kristian – som han här fått heta – vars ödmjukhet och bristfällighet McCaugherean ändå försöker framhäva (Kristian skäms t. ex . ofta över att ha trott för mycket om sig själv, etc.). Paradoxalt nog resulterar detta framhävande endast i att han blir bara perfektare – och därmed per definition ointressant som huvudperson. I en barnbok blir hans egenskap av exempel dessutom långt plågsammare än i Bunyans egen tappning, som
tydligare är en allegori – och dessutom riktad till vuxna.

Eggehorn verkar ha reagerat på ett visst tonfall i boken då hon i förordet (vilket för övrigt innehåller ett irriterande stort slarvfel vad århundradena beträffar och som det är obegripligt att ingen upptäckt på förlaget innan boken gick i tryck) ger ett tolkningstips ”Bunyan berättar om Kristians resa som en dröm. Det tror jag är viktigt. Det sägs att alla figurer som dyker upp i våra egna drömmar på nätterna egentligen är olika sidor av oss själva.” På det här viset blir problemet med Kristians duktighet kontra de andras eviga bristfällighet, som leder dem i fördärvet åtminstone tillsynes upphävt. Frågan är bara om ett barn verkligen gör en sådan tolkning.

De olika lasterna, med sina fnattiga och humoristiska beteenden stimulerade min fantasi mycket mer än Kristian själv och budskapet i boken. Som jag ser det går charmen förlorad med berättelsens starka tendens. Det handlar i slutändan mer om underkastelse än om hopp. Och det hade det nog inte behövt göra.