Fråga aldrig varför, tvivla aldrig mer

Under de senaste åren har det utkommit minst ett par finlandssvenska böcker om och till mamma; Pia Ingströms Inte utan min mamma och Pirkko Lindbergs Hotell Hemlängtan, båda skrivna med tillgivenhet och beundran. Nu debuterar Jolin Slotte med romanen Fråga aldrig varför, tvivla aldrig mer – som också den är skriven efter mammas död och börjar med en vacker dedikation.

Huruvida Slottes roman har inspirerats av hennes egen släkthistoria vet jag faktiskt inte, men romanen spänner över fem generationer, från mormors mormor som 1918 ligger som ett gnyende paket vänd mot väggen, tillintetgjord av att ha följt fyra barn till graven, till berättarjaget Silja, som företar en mytisk resa tillbaka hem och översköljs av minnen av sin mamma, död sen flera år i cancer.

Silja företar en mytisk resa hem och översköljs av minnen av sin mamma.

Besöket aktiverar inte bara Siljas längtan efter mamma, utan nystar också gradvis upp de härvor av inkapslad smärta som åratal av tigande har vävt in i släkthistorien. Fem kvinnor, fem liv. Som länkas samman av allt det där man aldrig glömmer, aldrig kommer över, det som överfaller en när man lägger sig om kvällen eller blir ensam en stund med sina tankar. Det är en historia om sorg, skuld och skam, utan tröstande floskler. Skakande är att märka att den bitterhet man samlar på sig kanske aldrig försvinner, liksom inte heller den längtan som förblev osedd och obekräftad.

Mötet med sömnpredikanten

Mest dramatisk är väl berättelsen om Siljas mormorsmor Rut, som lämnar sin nedbrutna mor för att i stället följa den karismatiska och livfulla sömnpredikanten Maria Åkerblom till huvudstaden. Maria Åkerblom, som f.ö. också är aktuell i en bok av Gustav Björkstrand, förekommer hos Slotte endast som en bifigur. Det är lite synd att det blir så knapphändigt, för Ruts vistelse hos sekten bjuder verkligen på saftiga motiv.

Maria Åkerblom var en omtvistad person som ständigt hamnade i klammeri med rättvisan, inte drog sig för att låta näven tala och dessutom hade ett påfallande nära förhållande till sin styvfar. Jag skulle ha velat dröja vid Ruts hängivna kärlek till sin lyskraftiga ledare, och jag skulle ha velat se henne vackla, sliten mellan lojalitet och förvirring, när Maria tar sig för att okväda och misshandla. Dramat når till slut sin kulmen när marken utan förvarning rämnar under fötterna på Rut och Maria förvisar henne ur gemenskapen, utan att någon vågar säga ett pip till hennes försvar. Också den scenen hade jag gärna fått i närbild, komplett med repliker och ansiktsuttryck.

Förkrossande konsekvent

Allt det ovannämnda finns naturligtvis med i boken, men det är snarare relaterat än gestaltat. Ett problem med att berättelsen spänner över så många generationer är att beskrivningen ställvis blir skissartad. Det går för fort, helt enkelt, för att läsaren ska hinna engagera sig emotionellt.

Hon underkastar sig ett liv som påminner om ett straff.

Fast när man väl svalt den missräkning som följer på upptäckten att Åkerlundepisoden är utagerad finner man att intrigen nog är förkrossande konsekvent. Rut återvänder hem, tar den man hon får – ett stöddigt svin, vad annars? – och underkastar sig ett liv som i mångt och mycket påminner om ett straff. Hennes dotter Ingrid, den tråkiga och plikttrogna, lär sig aldrig kräva någon lycka för egen del utan lever som det förväntas av henne, utan knot:

Varje vardagsmorgon från och med hösten 1957 går Ingrid hundrasjuttiofem steg till sin arbetsplats och varje kväll går hon samma antal steg tillbaka.

Väldigt sällan går hon längre. På söndagarna cyklar hon till kyrkan och det är hennes liv.

Resignationen och tystnaden som går i arv

Resignationen går i arv, liksom oförmågan att visa kärlek. Ingrid kan slå till sin dotter Agneta precis som hennes mor Rut kunde vispa till henne själv. Livet består för dem båda av arbete och plikt och gör man inte som man blir tillsagd väntar straff och hårda ord. Inte heller bland byborna i Hakalax är familjen helt rumsren.”Marias lämnona” skriker barnen på skolgården efter Ingrid och hennes syskon, fast de inte förstår vad ropen syftar på, och Rut vägrar att svara på några frågor.

Läsaren blir  lättad över att äntligen stöta på en modern, livsglad kvinna.

Det är som om det karga förhållandet mellan mödrar och döttrar lättas upp först i och med Ingrids dotter Agneta, som – möjligen i nostalgins ljus – ter sig som varm och kontaktbar. Hon kallar Silja ”vännen” och ”Grisfia”, bolmar som en skorsten, jumpar, bär läppstift och kör bil. Som läsare blir man lättad över att äntligen stöta på en modern, livsglad kvinna – även om jag, som har en levande mamma, har något svårt att ta till mig mammaminnenas ljusa idyll.

Men Agneta dör i cancer, och det ger tyngd åt den (i övrigt något flacka) berättelsen på nuplanet. I kapitlet som beskriver mammans sista tider finns absolut inget behov att ytterligare zooma in, gestaltningen är glasklar och skärande. Omgivningen som viker undan och bara väntar. Slangarna som går in i mammans hand, blomdoften.

Fråga aldrig varför, tvivla aldrig mer är en österbottnisk släktsaga, komplett med dialekt, bönehus och Knutbytematik. Men djupast berör den mig då jag tänker på den som på en dotters kärleksfulla rekonstruktion av mamma, omsorgsfullt inramad av sina förmödrar.