Trilogin

Jon Fosses romantrilogi är den kortaste bok i genren jag någonsin har läst, och det är jag glad för. Ändå är den inte i alla avseenden oskickligt skriven. Stilen med sina upprepningar och sitt sätt att låta meningarna vända på det de just har sagt, är medveten, en poesi- snarare än en berättarteknik. Rytmen är menad att påminna om spelmansmusik. Såvitt jag kan bedöma utan att ha tittat i det norska originalet, lyckas översättaren bra med detta.

De tre romanerna Sömnlösa, Olavs drömmar och Kvällning (som ursprungligen utkom som skilda böcker 2007, 2012 resp. 2014) handlar om ett par som älskar varandra villkorslöst. De bor på en liten ö i skärgården. Flickan Alida har alltid haft det illa hemma hos sin ensamstående mor, som föredrar den duktiga systern som liknar henne själv, framför Alida som liknar fadern som har lämnat dem. Pojken Asle har haft en far som var spelman, hade en spelmans personlighet med allt vad det innebär av både glädje och kaos. Asle har ärvt både faderns fiol, hans musikaliska begåvning och hans läggning.

Berättarperspektiv – drömmar

I början av Sömnlösa har Alida blivit med barn, hennes mor slänger ut henne och hon flyttar in i den minimala stuga Asle hyr. En dag kommer ägaren och säger att han vill bo där, paret har en liten stund på sig att packa sina saker och försvinna. Det gör de, i ägarens båt som Asle tar. Stugägaren dör i den här stunden, liksom Alidas mor; det här får varken Alida eller läsaren bevittna, och inte heller veta hur det går till. Paret seglar till staden Bjørgvin, där alla blänger på Alidas mage och ingen vill ge dem rum. Till sist flyttar de in i ett hus vars ägarinna försvinner spårlöst, igen är det bara Asle som är med när det händer

Drömmarna och den vakna vardagen avlöser varandra

I andra delen Olavs drömmar har paret flyttat till en stuga som ligger ganska nära staden men ändå lite ensligt. Detta på grund av att Asle kan tänkas bli anklagad för mord på eventuellt flera människor. Det här har han gissat, och som en skyddsstrategi både utåt och mot sin ångest har han för sig själv bytt namn till Olav. Liksom i första delen avlöser drömmarna och den vakna vardagen varandra, Olav drömmer Asle eller Asle drömmer Olav. Först i slutet, när han blir hängd, förstår läsaren att den verkliga personen hela tiden var Asle.

I tredje delen Kvällning är Alidas dotter berättare. Hon ger kompletterande synvinklar på sina föräldrar samtidigt som hennes mor som gick ner sig i sjön för många år sedan står i rummet bredvid och är levande för dottern på ett så konkret sätt att det är besvärande. Det finns inget sätt att komma ifrån detta spöke, om man kan kalla en så här levande död person så. Utom ett, som dottern till sist tar till.

Den obestämda tiden

Tiden för berättelsen är obestämd. Jag tänker ibland att det är 1600-talet och ibland att det är 1930-eller -50-talet. Den här effekten vill skapa allmängiltighet men resultatet blir vagt, som det oftast blir när en författare vill visa hurdana ”vi” på ett tidlöst sätt är.

Paret är som två barn i en värld av vuxna. De uttrycker sig i sina samtal med varandra som Pelle Svanslös och Maja Gräddnos. Det här kan delvis bero på den svenska översättaren, som bland annat har fått med Pelles kära uttryck ”det ena med det andra”. Det är inget fel i sig på det här greppet, inte i en vuxenbok heller, men i den här vuxenboken blir naiviteten krystad. Den är inte motiverad; Asle är en slug person, hans psyke är inte alls något oskyldigt barns.

Det här sista kan man konstatera åtminstone om den hypotesen stämmer att han har mördat, vilket aldrig blir helt klart. Någon annan förklaring till att de tre personerna dör kan jag i alla fall inte komma på. Annat än någon mycket långsökt, som att de bara går upp i rök vid kontakten med Asles starka farliga spelmanspersonlighet.

Fosse är förutom romanförfattare också dramatiker, med överdrivna gester i sin prosa

Fosse är förutom romanförfattare också dramatiker, med överdrivna gester i sin prosa som får mig att tänka på Skolteaterns föreställningar på 70-talet. En juvelerare, som är girig, måste gnida händerna mot varandra. En man som berättar att han har pengar understryker det genom att slå ut med armarna så att flottet flyger från kniven och gaffeln, och slå i bordet så att ölsejdlarna hoppar.  Sådant här karikerande hör den hemma i en moralistisk tradition där man betraktar läsarna/åhörarna som får.

Om det finns ett madonna-horakomplex hos människorna i Bjørgvin, finns det det starkt också i Fosses text. Den äkta kärleken är abstrakt och okroppslig till och med när man har samlag:

”…och så försvinner de in i varandra och bara vinden i några träd hörs svagt och de är borta och de skäms och de stillar sig och de pratar och tänker inte längre och så ligger de där på Kullen och de skäms och de sätter sig upp och så sitter de där på Kullen och ser ut mot havet.”

 När det inte är fråga om den stora kärleken blir erotiken bara ett slafsande: ”och Flickan slickar sig fram till hans mun och hon kysser honom. ”

Varken genremässigt eller när det gäller de språkliga uttrycken har jag någon känsla av att författaren helt vet vad han vill.

Det som finns – eller inte finns – mellan raderna

”Förtätad”, hyllar en kritiker på omslagsfliken. För mig betyder ordet att det finns något mellan raderna, och att det finns överraskande detaljer. Speciellt det här senare finns det inte mycket av i boken. Jag skulle snarare tala om ”allegorimervärde”.  En författare har lyckats skapa ett tonfall som får en att känna att han syftar på något stort och viktigt utanför texten och utanför den jordiska värld den berättar om. Problemet är, som det nästan alltid är i allegorier och i texter som liknar myter, när dessa inte har uppstått kollektivt i en kultur där de hänger samman med en allmänt omfattad tro, att det sublima som antyds inte har någon organisk förankring i en värld läsaren kan känna igen. Även starka känslor som de som gestaltas här i trilogin, blir irrelevanta i det stora allmängiltiga perspektiv med lösa konturer som författaren för in dem i.

Skildringen är inte abstrakt fullt ut, vilket den kanske skulle ha vunnit på

Den här boken är inte heller abstrakt fullt ut, vilket den kanske ändå skulle ha vunnit på. Den berättar halvhjärtat realistiskt om livet på jorden, samtidigt som den innehåller gåtor som förvirrar utan att sysselsätta fantasin. Det är väl det allra största problemet med allegorin som romanform: den är inte till för fantasin, utan för att läsaren ska känna sig liten.

Jag har många gånger fått ta emot grälor för att inte tillräckligt mycket beundra José Saramago, och den här boken påminner mig delvis om honom även om portugisen är ännu mer konsekvent allegorisk. Jag vet att Saramago har många ivriga läsare; de kommer kanske att tycka mycket om den här boken. Där jag tycker mig ha genomskådat en luftbubbla, vars avslutande del av någon anledning som undgår mig blev belönad med Nordiska rådets pris, kommer många av just de läsarna säkert att anse att jag inte har förstått något. Det bjuder jag på. Det är en kritiker tvungen till.