Under tidens yta. En annorlunda poesihistoria

Min nyfikenhet väcktes av två saker i titeln till Jonas Ellerströms (f. 1958, författare, översättare och förläggare) nyutgivna bok Under tidens yta. En annorlunda poesihistoria: På vilket sätt är den här poesihistorien annorlunda, och vilken tidsyta rör den sig under?

I en tid då poesin överhuvud taget förefaller vara satt på undantag, kan man fråga sig vad den annorlunda poesin och poesihistorien är?

Ellerström har ett svar – egentligen samma svar – på båda frågorna. Tiden han dyker in i är 1900-talet och diktmaterialet är lite udda författarskap, diktsamlingar i marginalen.

Ellerströms nedslag i den svenska poetiska närhistorien är böcker som utgår från hans egen läsarutveckling. Det är alltså inte fråga om en allmän svensk poesihistoria. Boken är ett sjuttiotal presentationer med ett diktexempel per man/kvinna. Parallellt finns det en tidsaxel i nedre marginalen där olika händelser i den svenska poesiutgivningen uppmärksammas. Det första författarskapet han presenterar är Gustaf Uddgrens, bokens sista är Kerstin Norborgs.

Ellerströms nedslag i den svenska poetiska närhistorien utgår från hans egen läsarutveckling

Könsfördelningen är jämn. De fyra finlandssvenska författarskap som presenteras är alla kvinnliga (Kerstin Söderholm, Mirjam Tuominen, Irmelin Sandman-Lilius och Solveig von Schoultz). Punkterna på x-axeln sätter in olika författarskap och händelser i relation till varandra, de åskådliggör geografin och historien.

Läsarhistoria

Läsningen av Under tidens yta erbjuder många kära återkomster. Framför allt gäller det själva läsarten, att tillåta sig att dröja vid läsningar som har eller har haft betydelse för en personligen.

Ingången till de korta presentationerna, ofta ungefär en sida långa, är de olika anknytningspunkter som finns mellan författare och läsare, olika faktorer som binder ”dem” till ”oss”. Olika situationer, teman, tonfall och detaljer i författarnas livsöden som är eller har varit betydelsefulla för Ellerström och som han nu vill förmedla till oss, för att stipulera god förebild som inkännande läsare. För att ta ett exempel, så här beskriver han Solveig Johs (1919-1982) utveckling:”Passionen ruttnar till hat, livet förgiftar tanken och en avskild tillvaro bakom glasväggar framstår som den enda möjliga existensen.”

Under läsningen blir det allt tydligare att kontraktet – och kontakten – mellan författare och läsare var tätare och tydligare förr

Här stiger läsningen som mötesplats fram, bokens tillkomst vid själva läsakten. Det blir under läsningen av Under tidens yta allt tydligare att kontraktet – och kontakten – mellan författare och läsare var tätare och tydligare förr. Det är inte enbart tidens gång som gör att man uppfattar dikterna från 100 eller 50 år tillbaka som mer lättillgängliga.

Men ansvaret för att det gått så här är ju också läsarnas. Begriplighet handlar till stor del om ömsesidig vilja. Varför har vi övergett poesin? Som Lars Hasselblad skrev i sin diktsamling Moln med lysande kanter år 1967: ”Hjärtat ska flyga./ Men lågt./ Tätt över gräsen.”

Inkännande läsningar

Ellerströms bok är behagligt befriad från individualistiskt, vardagligt trams, jagcentrerat och privat skräp, trots att hans läsningar är personliga. Den tydligt artikulerade avsikten är att sätta in dessa punktinsatser i ett sammanhang, och att ge författarna de hedersbetygelser de förtjänar.

Tyngdpunkten i läsningarna ligger på förståelse, snarare än på analys. Vi rör oss under diktens yta, men också under läsningens.

Tyngdpunkten i läsningarna ligger på förståelse snarare än på analys

Många, men inte alla författarskap som tas upp i boken har varit korta. Samtliga har haft en början som inte liknat fortsättningen i alla stycken, och det är belysande att få visat för sig hur denna begynnelse sett ut. Till exempel har Irmelin Sandman-Lilius, Barbro Lindgren och Anna-Clara Tjerneld (senare Tidholm) gett ut dikter i början av sina författarskap medan Werner Aspenström, mest känd som poet, har skrivit en barnbok som utkom i mitten av hans levnadsbana.

För att citera Mika Myllyaho, chef för Finlands nationalteater: Det är bara genom att ta in folk och idéer från marginalen man kan förnya konsten. Ellerström betonar också exilförfattarnas betydelse under efterkrigstiden i Sverige (Peter Weiss från Tyskland och Ilmar Laaban från Estland, för att nämna ett par exempel), och överraskas av hur snabbt nya impulser nådde Sverige. Allt var inte långsammare förr …

Dikt som material

Ett faktum som blir klart vid läsningen av Ellerströms poesihistoria är att dikten och litteraturen har haft ett helt annat röstläge och ställning än den har i dag. Man må förhålla sig arrogant till poesin, men den är ett slags eget urspråk, inte bara genom att vår språkutveckling ofta börjar vid stavelser, ljudande, rim, ramsor och barnvisor. Det poetiska språket finns också i prosan. Det är där den har tagit sitt material. Det finns avlagringar av poesi i alla hjärnor, alla texter.

Ellerström bjuder också på ett annat slags arkeologiska utgrävningar. De litterära tidskrifterna och serierna har varit en rik flora där poeter har fått utveckla sig. Han lyfter fram Bonniers Lilla lyrikserie, följd av Nya lyrikserien. Till och med de svenska jordbrukskooperativens förlag, LT, hade en egen lyrikserie med debutanter på 1950-talet.

Till och med de svenska jordbrukskooperativens förlag hade en egen lyrikserie med debutanter på 1950-talet

Desktop-publishing, som kom på 1980-talet då skrivmaskinerna ersattes av datorer, hade en föregångare i de alster som stencilapparaterna fabricerade, ett sätt de unga kunde använda sig av för att överta produktionsmedlen på sin tid (i början av femtiotalet). Bonniers var för övrigt med och stödde gymnasisttidskriften Medan Lagrarna Gro, utgiven 1948-50, där namn som Lasse Bergström, Tomas Tranströmer, Pär Wästberg, Sven Lindqvist, Kjell Espmark, Bertil Wolgers finns, tillsammans med många fler. Så här skrev en sjuttonårig Tranströmer:

feberalger sover
i kroppens gölar

som en blodstinn
jättefästing

hänger solen
över skogsranden

Där visade förlaget god framförhållning.