Till minne av en villkorslös kärlek

Till minne av en villkorslös kärlek – det låter som en hyllingsskrift till Mamma. Jonas Gardells bok med den här titeln både är en hyllning och är det inte.

Läsaren får genast på de första sidorna dyka in i en rondell där ”Jonas Gardell” avlider i en bilolycka. Det är dimmigt och Gardell kör överhastighet, han flyger av vägen: En markering som förklarar för oss att vi inte ska tro på det vi läser, det är fiktion. Och det är våldsamt.

En metafor för livet, litteraturen, tron och för döden.

I bil genom livet

Mycket av det som händer i romanen, sker i en bil. I ett slutet utrymme där temperatur och stämning växlar i snabba kast, där sittordning koordinerar med placering i familjehierarkin. Där vi färdas från en plats till en annan, ofta enligt irrationellt valda rutter.

Mycket av det som händer i romanen, sker i en bil. I ett slutet utrymme där temperatur och stämning växlar i snabba kast

Det är under en sådan här bilresa till familjens sommarställe som pappan plötsligt avviker. Vi får vänta länge på hans återkomst. Det är tomrummet efter honom som driver läsaren vidare i boken. Gardell lyckas skickligt navigera mellan pappan och mamman. Han både tar ställning och gör det inte. Inbyggt i barnets situation finns många perspektiv. Ingegärd hade sina sidor, om man säger så. Och pappan var ofta frånvarande, och när han var där, kunde han vara ganska krävande.

Ett kladd du inte slipper

Det är också här en stor förtjänst finns, att Gardell kan se Ingegärd, inte bara som mamma utan som en självständig person som fanns långt innan han föddes. Hennes sätt att ”vara naturlig” var besvärande och kändes kanske inte så naturligt för barnen. Här finns mycket smackande och klickanden med munnen, en påträngande klibbig närvaro det inte varit lätt att hålla ifrån sig.

En intressant sak, är också att titeln och frasen ”Till minne av en villkorslös kärlek”, inte som formulering i första hand gäller relationen mellan författaren och hans mamma, utan mellan lillasystern och mamman. Frasen yttras också av Ingegärd när hon firar silverbröllop efter skilsmässan – utan exmakens närvaro.

Här finns mycket smackande och klickanden med munnen, en påträngande klibbig närvaro det inte varit lätt att hålla ifrån sig

I fokus, medan vi väntar och följer föräldrarnas väg från förälskelse till skilsmässa och familjens sönderfall, står Jonas uppväxt och hans mammas vuxenliv, deras relation och familjedynamiken hos Gardells. Författaren Jonas Gardell – han som ännu lever – är född 1963. Han är således 50 + och har öga för att det sker glidningar i livet. Det glider utför, men vi justerar också våra sympatier, antipatier och vår förståelse för varandra. Det händer något, ett försvinnande till exempel eller ett dödsfall, och plötsligt ser vi varandra i ett helt annat ljus. En som ändå förefaller ha en fast övertygelse om hur saker och personer förhåller sig är Ingegärd Gardell, mamman i berättelsen. Konstigt nog stavar hon sitt namn olika. På dokument kan Jonas se att det funnits tillfällen då hon hetat ”Ingegerd” – inte enbart som felstavning.

Minnets ständiga bedräglighet

Mamma Ingegärd ingår i en familj som hör till en frikyrka, hon har ett par systrar och forskar eller planerar för forskning om adoptivbarn i Sverige. Hon gifter sig och får fyra barn (Jonas är barn 3/4). I hennes och makens hem finns en välfylld bokhylla som fryser i och med att barnen kommer. Efter att de fötts skaffas det inga fler böcker, och Ingegärds forskning läggs också på is.

Romanen är en tidsbild av föräldraskap, kvinnans situation och arbete. Föräldrarna tillhörde den generation som såg enhetskulturen försvinna. Mot slutet av sina liv satt de båda med var sin dator de inte kunde använda.

Föräldrarna tillhörde den generation som såg enhetskulturen försvinna

Fast Ingegärd inte har ett så rörligt temperament (”Vår familj är känd för sin goda hörsel”, är till exempel svaret barnen får när de försöker övertala sin mamma att skaffa hörapparat. Därvid blir det), så justerar berättarjaget Jonas sin syn på föräldrarna och deras äktenskap upprepade gånger. Här finns flera berättare, och de har lite olika perspektiv. Dessutom redogörs här för Ingegärds olika förklaringar och för författarens efterforskningar där han upptäcker att datum och ortsangivelser inte stämmer. Vårt minne är bedrägligt redan innan den definitiva glömskan och förvirringen slår till. Och det gör den – en stor del av boken handlar om Ingegärds tid som minnessjuk.

I korstrycket föds en komiker

”Jonas Gardell” beskriver sig som ett barn med svårigheter. Han är späd och blir mobbad. Han kommer inte heller senare i livet att finna sig till rätta i grupper och sammanhang. Han beskriver det som att han och mamman har en pakt, hon söker skydda honom.

I det här korstrycket i familjen, mellan familjen och omgivningen, mellan de egna förväntningarna och tillkortakommandena föds en komiker.

Romanen är på sätt och vis ogardellsk – inte rolig, inte hemsk.

Jag tänker att Jonas Gardell i sitt omaskerade porträtt av sin mamma ”skriver upp” henne. En okritisk hyllning hade lätt haft motsatt effekt.

Till minne av en villkorslös kärlek är en släktkrönika och en ärlig uppgörelse med föräldrarna och det förflutna. Den handlar om Gardell men den är på sätt och vis ogardellsk – inte rolig, inte hemsk. Här söker Jonas Gardell inte ytterlägen och krockarna mellan dem. Fast man kan se boken som indelad i scener, man kan läsa in scenbyten och perspektivförskjutningar. Författaren lever med där, han är där och han berättar om det, insiktsfullt, ärligt, ömt och utan choser.

En son vakar med och över sin mamma.