Jag är här

Det amerikanska underbarnet Jonathan Safran Foer, som skrivit Allt är upplyst (2002) och Extremt högt och otroligt nära (2005), kom ut med en ny roman förra året. Nu har tegelstenen Här är jag getts ut i svensk översättning av Annika Ruth Persson. Jag vill börja med att säga att översättaren har gjort ett bra jobb, detta kan inte ha varit en enkel uppgift. Foers prosa är experimentell, humoristisk och svulstig. Här finns en livsnerv som är omöjlig att värja sig emot. Hans prosa är också mycket filmatisk – de långa och ofta knäppa dialogerna och de trassliga familjerelationerna lämpar sig ypperligt för vita duken. De utgör en välkommen identifikationsyta. De ovannämnda romanerna har båda filmats och man undrar om filmrättigheterna till Här är jag redan har sålts till Warner Bros. Vem kommer att spela huvudrollen, i så fall?

Foers prosa är experimentell, humoristisk och svulstig. Här finns en livsnerv som är omöjlig att värja sig emot

I all korthet handlar Här är jag om den amerikansk-judiska medelklassfamiljen Bloch. Pappa Jacob, mamma Julia och sönerna Sam, Max och minstingen Benjy. Med på hörnet finns också Jacobs föräldrar, den hetlevrade Irv och mamman Deborah, farfadern Isaac som ingen längre besöker, och den inkontinenta familjehunden Argus som börjar bli så gammal att han inte längre kan gå. Jacob och Julia har varit gifta i en liten evighet och nu håller barnen på att växa upp. Sams bar mitzva närmar sig och hans föräldrar blir kontaktade från skolan, eftersom det upphittats en lapp med rasistiska och sexistiska glåpord och Sam är den misstänkte skribenten. Sen börjar det hända. Familjens vardag rasar samman som ett korthus då det visar sig att Jacob gått bakom ryggen på Julia. Deras äktenskap är inte vad det utger sig för att vara och båda parterna, speciellt Julia, inser att de inte varit ärliga mot sig själva eller varandra. Sen sker den andra vändpunkten – en stor jordbävning i Mellanöstern. Alla judar kallas hem till Israel …

 Medelklasslivets bedrägliga trygghet

Här är jag är som bäst då den skildrar medelklasslivets skyddade lunk och den märkesmedvetna överkonsumtionen: det ska vara Miele dammsugare, American Apparel T-shirts och rätt sorts dörrknoppar. Det ska vara medelklassvilla med vovve och friserad trädgård. Foer skildrar utmärkt hur småbarnsvardagen långsamt men säkert kan ta kol på ett parförhållande. Hur man småningom, liksom obemärkt, börjar ifrågasätta det som förut varit självklart. Hur gärna man gömmer huvudet i sanden men till slut måste få det ur gropen då livet tvingar en till det. Och hur viktigt det är att bli sedd och accepterad som den man är, framförallt av sina närmaste. Detta syftar också romanens titel Här är jag på (förutom att det förutsätts vara det enda rätta svaret när Herren kallar):

”Vad i all världen krävdes det för att en grunden god mänsklig varelse skulle bli sedd? Inte noterad, utan sedd. Inte uppskattad, inte omhuldad, inte ens älskad. Men verkligen sedd.” 

Foer är en mästare på att skildra en tonårings inre värld och hens obekvämhet i sin egen kropp. Vi får bland annat läsa om onani i de mest fantasifulla former och om anusbesatthet. Foer skriver virtuost om sexualitetens fallgropar och lockar flera gånger läsaren till att skratta högt. Till de festligaste partierna, tycker åtminstone jag, hör sonen Sams äventyr i den virtuella världen Other Life (som inte är ett spel!) med sin avatar som föreställer en latinotjej, Samantha.

Det är en sak att vara amerikansk jude och en annan att vara israelisk jude

En stor del av Här är jag handlar om judiskhet, om religion och politik. Det är en sak att vara amerikansk jude och en annan att vara israelisk jude. Det finns en stor skillnad mellan dessa två. Då Jacobs israeliska släktingar kommer på besök till Amerika framhävs skillnaderna i Jacob Blochs medvetande och beteende. Jacob bär på en ständig mindervärdeskänsla och skuldkänsla i förhållande till sina israeliska släktingar, samtidigt som han föraktar sitt hemland för den exkluderade politik Israel bedriver. Att leva med dessa paradoxer gör Jacob mer eller mindre förvirrad, och Foer illustrerar dubbelheten på ett utmärkt sätt.

 Kampen är välsignelsen

Den mellersta sonen Max har valt ett Toraavsnitt som behandlar Jakob till sin bar mitzva. Jakob, som bär samma namn som Max pappa, var den sista av patriarkerna. Han blir överfallen av en okänd angripare mitt i natten och brottar ner mannen. Han vägrar släppa taget och kräver att bli välsignad av honom. Angriparen är Gud själv. Max säger:

”Jakob brottades med Gud för att få hans välsignelse. Han brottades med Esau för att få hans välsignelse, med Laban för att få hans välsignelse. Han brottades med Isak för att få hans välsignelse, och i samtliga fall fick han till slut sin vilja igenom. Han brottades för att han förstod att välsignelserna var värda kampen. Han visste att man bara får behålla det man vägrar släppa taget om.” 

Det känns, ironiskt nog, som om författaren Jonathan Saffran Foer, brottas med samma problem som Jakob i Toran och sin protagonist Jacob när det kommer till texten i Här är jag. Han vägrar helt enkelt släppa taget. Han skriver på, trots att allt som bör sägas redan blivit sagt flera gånger. I Toran är det en välsignelse att hålla uppe kampen. I dagens ”västerländska religion” Mindfulness anses det tvärtom. Man uppmanas att släppa taget för att kunna gå vidare. Men vad fungerar bäst i Litteraturen?

 Vem var det som påstod att romanen är en allätare, som svinet? Jag är inte säker på att det stämmer

Vem var det som påstod att romanen är en allätare, som svinet? Jag är inte säker på att det stämmer. Eller: kanske romanen är en allätare, men den måste nog kasta upp en del på vägen innan den når sin slutgiltiga form. Annars finns det risk för att svinets magsäck spricker, och det är nog ingen vacker syn. Foers förlagsredaktör kunde med fördel ha tagit fram den röda pennan och strukit en del av materialet, texten hade vunnit på att komprimeras. Sen känns det som att det blir oerhört existentiellt – det hör till stor litteratur –  men då texten under andra hälften av romanen allt oftare sträcker sig mot de högre sfärerna, försöker se in i framtiden och ge de minsta händelser avgörande betydelser, känns det som om romanens byggnadsställningar börjar rasar samman. Läsaren får verkligen akta sig för att inte hamna under bråtet och få skallen krossad.