mot pol

Vilken är den stora skillnaden mellan en begåvad debutants och en livserfaren proffsförfattares lyriska approach? Kanske den ligger någonstans i sättet att förhålla sig till motpolerna stort-smått – vattenpussar gentemot oceaner? Den förhållandevis unga skribenten uppehåller sig vid häpnaden över de stora varför-frågornas dans i existensens virvelvindar, medan den mer erfarne sublimerar insikten i att det enda säkra är det vi inte vet.

”Det sublima” är förvisso inte någon ny uppfinning eller insikt i de senaste årtiondenas lyriska kontext, men det har dröjt en tid innan det tagit sig in i den finlandssvenska lyrikens centrum. Jörgen Mattlar, född 1966 i Grankulla och bosatt i Uppsala, Sverige, är förvisso inte någon angstig tonårspoet då han debuterar med en liten, vacker blå diktbok, mot pol, som ryms i handflatan. Han har en hel del av liv i bakfickan då han formulerar en på sina ställen ganska avancerad estetik.

Tematiken kretsar kring det vardagligas och förutsägbaras krockar med ”den stora kärleken”, sexualiteten – som kläs i sjömansmässiga och havsdjupa sublimiteter. En byggmästares placering av trappan på ovan höjd eller en smått nostalgisk tripp över Kinesiska sjön kan ange tonen – i bakgrunden och i siktet finns ett möte, som så ofta i dikten genom tiderna: ”du gick/ och lämnade/ vittring// att du och det/ som var du/ i mig – flagor.” Eller: ” i de mörka symfonierna/ av sömn”. Wow! till det sistnämnda. Mattlar laborerar med övertygande stilistik och form, i varje fall tillräckligt övertygande för att vara debutant, men han har en del att lära sig om den holistiska lyriska bild, form, massa som ett diktverk förhoppningsvis ska vara.

Diktens centrifugalkraft

Här finns ett starkt ambitiöst försök till stora gestaltningar, vilket ibland, till och med ganska ofta, kan resultera i att det hela blir en aning för stort. Det blir ett lite för ambitiöst projekt att gestalta både Livet och Kvinnan inom dessa pärmar, i detta lilla format. De enskilda dikterna är många gånger pregnanta och får till stånd en viss centrifugalkraft, men då man läser hela boken i ett sträck infinner sig en viss läströtthet. Mattlar har en del problem med att knyta ihop alla sina dikter, som ofta är kryddade med starka nyformuleringar, till ett helt paket. Man känner sig en smula förvirrad av att se in i så många fönster med oändliga utsikter.

Ibland kan också skillnaden mellan äkta struktur och uttryck å ena sidan och en viss, inte alltid så övertygande, spetsfundighet vara en hårsmån ifrån varandra. Det kan i värsta fall innebära en farlig balansgång – i bästa fall öppna för nya vägar i gamla snår. Jörgen Mattlar har en stark begåvning, men behöver finslipa sina stilmedel åt ett lite mer ifrågasättande och distanserat håll och framför allt arbeta mer för att en alltför stor strävan till täthet och universalitet inte ska slås sönder och splittras.