Emily Dickinson och vulkanerna

Det är litet överraskande: att vulkanerna är så centrala i poeten Emily Dickinsons värld. Det finns minst tre vulkaner i hennes liv, skriver Josefin Holmström i sin nya bok: Vesuvius som under 1800-talet hade återkommande utbrott och blev en symbol för det amerikanska inbördeskriget. Och så ”Vesuvius hemma”, med blinkningar till henne själv och den eruptiva skaparlusten, och den tredje: kärlekens hotfulla vulkan, den erotiska lusten eller kanske snarare lusten till erotisk lust.

Vem vill inte närma sig, lägga vantarna på en poet som det sena 1800-talets amerikanska litterära gåta Emily Dickinson, hemmadottern till en jurist, bosatt i Amherst i Massachusetts, späd, sjuklig. Hon bakar, odlar, sitter bland fåglarna i trädgården i stället för att gå till kyrkan, skriver ständigt men vill inte, eller vågar inte, publicera sina dikter. Ett överkänsligt geni i ”självvald” isolering i fadershuset, en sfinx, en symbol för kvinnors ensamhet och längtan. En samtida med nationalpoeten, gräsets och livseuforins besjungare, Walt Whitman, men som inte publicerade sina dikter trots att hon skrev och skrev på dubbelvikta papper. Hon band samman dem med rödvita snören och sparade dem i en byrålåda. Efter hennes död hittades 800 dikter i fyrtio häften – sammanlagt hade hon skrivit 1800 dikter i brev, på pappersbitar, kvitton och omslagspapper …

Dickinson har med tiden fått en allt större plats i världens litterära medvetande

Whitman har hållit kvar sin fräschör som diktare med sin sinnliga närhet till naturen, men Dickinson har med tiden fått en allt större plats i världens litterära medvetande. Hon är och förblir undflyende: allvarlig, sträng, filosofisk, men också sånglig, rolig och banal, helt sin egen och oftast oerhört svår att översätta. Och hennes emblem är tankstrecket, som nästan kan ses som en extra bokstav i alfabetet.

Att skriva in sig i tystnaden

Eftersom hon inte publicerade sina dikter, skrev hon sig in i tystnaden, menar Josefin Holmström. Det var bara en gång Dickinson närmade sig en eventuell utgivning, hon skrev till professor Thomas Wentworth Higginson: ”Är ni för upptagen för att säga om min vers lever?” Frågan i sig är intressantare ställd än det vedertagna: är det här ”bra”, duger det?

Dickinson är inte dunkel, snarare sfinxliknande och gäckande

Josefin Holmström, som har doktorerat i engelsk litteratur i Cambridge, har i många år läst in sig på Emily Dickinson och har också varit redaktör för utgåvor av Dickinsons brev på svenska.

”Den som vill läsa Dickinson har hjälp av att själv vara poet”, skriver Holmström i Emily Dickinson och vulkanerna. Dickinson är inte dunkel, snarare sfinxliknande och gäckande, tycker hon. Och betonar att poeter står mycket högt på Dickinsons värdeskala:”First – Poets – Then the sun – ”!

Dickinson som bodde i Amherst, inte långt från Boston, levde i trakter där det fanns en intelligentia bland de engelskbördiga familjerna, de höll litterära salonger, läste Goethe, Shakespeare och andra klassiker, men också Robert Browning och Elizabeth Barrett Browning, som vistades i Italien.

Amerika i omvandling  – och livet i en trädgård

Det var en tid av Europadyrkan, svår att föreställa sig i dag, ångbåtstrafiken över Atlanten var livlig och Italien ett centrum för konst och historia och mål för den övre medelklassens bildningsresor. Samtidigt var Amerika i omvandling, det var tiden för slaveriets avskaffande, inbördeskriget mellan nord- och sydstaterna. Emily Dickinson var, skriver Josefin Holmström: ”präglad av sin tid och samtidigt märkligt fjärran från den.”

Hon hade levt i en trädgård, men dikterna var som en utflykt i vildmarken

När Thomas Wentworth Higginson år 1890 presenterade Emily Dickinsons poesi, hade hon varit död i fyra år. Hon hade dött som 55-åring år 1886, levt i en trädgård, men dikterna var som en utflykt i vildmarken, ”som att äta harsyra, som att smaka på stensötarötter”, skriver Josefin Holmström. En av Dickinsons favoritblommor prydde pärmen: det var den spöklikt genomskinliga tallörten, Monotropa uniflora, indian pipes på engelska. Myten om särlingen, den sällsynta blomman var född. (Lyrikläsaren kan här erinra sig att poeten Tua Forsström har skrivit en diktsamling, som heter just Tallört)

Skräcken för att blottläggas

Varför valde Emily Dickinson ett isolerat författarliv?

Josefin Holmström skriver, att hon efter tio års studier av Emily Dickinsons dikter inte har något svar och hon försöker sålla noga bland alla tidigare gjorda försök. Hon tilltalas inte av en feministisk ”väl inövad” maktanalys av hur män styrt levnadsbetingelserna, men påpekar att det självfallet inte går att skriva om Dickinson utan att förhålla sig till feminiteten, att Dickinson var kvinna präglade hennes författarskap. Holmström tycker om det lugn som trots allt tycks finnas över Dickinsons levnadsöde, att man kan nöja sig med att skriva för att man älskar det.

En dikt som kunde vara skriven av en modern kvinna drabbad av en utmattningsdepression, som knappt orkar klä på sig

Ja, tänk, att kunna skrota hela det stora stressiga självförverkligandeprojektet så signifikativt för vår tid! I Josefin Holmströms bok behandlas inte dikten där ”a goblin drank my dew”, där en bullerbasiusartad illvillig figur förtär livskraften, suger märgen ur kroppen. En dikt som kunde vara skriven av en modern kvinna drabbad av en utmattningsdepression, som knappt orkar klä på sig och saknar det euforiska lyft, ”my drop of India”, hon tidigare upplevt. Och kanske kan det vara självkännedom att inte utsätta sig för kritik, att ”dwell in possibility”, som Dickinson skrev i en dikt. En opublicerad text är ännu en möjlighet, något helt annat än att stå blottad efter en recension av ett utgivet verk.

En opublicerad text är en möjlighet, något annat än att stå blottad efter en recension

Josefin Holmström medger att hon också kan känna rädsla för den blottläggning en publicerad text kan innebära för sin författare. Hennes återkommande identifierande läsning kan vara litet pratig och onödig, inte nödvändig för analysen. Hon påpekar, att hon är rädd för att råka ut för samma sak som Dickinson: att som skrivande kvinna bli sittande ensam med sin konst.

Skriva som att sy (och så)

Ja, vad leder våra dagliga val till när år läggs till år? Kan skrivandet i ensamhet ofrivilligt bli det enda fästet när världen gungar och umgänge med människor känns för krävande eller ointressant?

Och vad ä r skrivandet? Emily Dickinson såg det som en pågående process, hon motsäger sig själv, lägger till, drar bort. En ”färdig” publicerad bok kan då ha inneburit ett tillkortakommande, eftersom där inte är möjligt att göra ändringar.

Ordet ”text” härstammar från latinets ”textum”, det som är vävt

Josefin Holmström pekar på kopplingen mellan skrivande och sömnad, mellan streck och stygn. Att sy var ju under Dickinsons tid betydligt vanligare än att skriva, så tanken att Dickinsons dikter är ett slags märkdukar – ”hemgjorda artefakter punkterade av stygnlika streck” –  är intressant. Och ja, ordet ”text” härstammar från latinets ”textum”, det som är vävt, och ”texere”, ”att väva”. Dickinson skrev en dikt om att sy och att skriva, där förekommer både ”sew”, att sy, och ”sow”, att så – det blir en kedja av skapande. Att sy kan leda till att den som syr finner sig mitt i dagdrömmar, i ett sagoväveri och den här vägen vänder Dickinson dikten tillbaka till ordet, skrivandet.

Att stanna på tröskeln

Religiöst ville Emily Dickinson inte ta plats och Josefin Holmström tror att hennes motstånd mot alla frälsningsförsök kan ha något att göra med liminalitet, dvs ett begrepp som betecknar ett tillstånd mellan två definitiva stadier. En gränstillvaro, ett slags tröskeldröjande härlett ur latinets ”limen”, tröskel. Och Holmströms tes är att mycket av Dickinsons poesi är präglad av just liminalitet: hon vill fördröja eller undvika den centrala upplevelsen. Ett fullföljande skulle förorsaka att katten, som gått runt het gröt, skulle bränna sig. I det kristna är ett mål klart, att till slut komma till himlen, Dickinsons dikt talar om ett annat sätt att se:”instead of getting to Heaven, at last / I´m – going-all along!” Hon sitter med fåglarna i trädgården och bobolinken är kantor i fågelkören, till kyrkan som ligger granne med hennes hem beger hon sig inte, hon är emot det fasta och fixerade. Som Josefin Holmström skriver:

”Där andra söker uppfyllelse och mättnad vill Dickinson bli kvar i tillblivelsen, i den kreativa processen.”

Dörren är aldrig helt öppen, aldrig helt stängd. Det är ett liv i ett kraftfält

(Och jag minns här vad den irländske författaren Colm Toibin sade i en intervju: ”I like almost” – ett utslag för samma slags passionerade kretsande kring ”nästan”, kring tillblivelsen, en lust att inte ha med det definitiva att göra?)

Dickinsons liminalitet rör sig på gränsen mellan det yttre och det inre, mellan närhet och avstånd, dörren är aldrig helt öppen, aldrig helt stängd. Det är ett liv i ett kraftfält.

Utbrottet är ett ordflöde

Den första vulkandikten skriver Emily Dickinson år 1860, det är året före inbördeskrigets utbrott och den kretsar kring lugnet innan Vesuvius får sitt utbrott och hela staden Pompeji begravs av lava. Hon följde noga med diskussionen i pressen, som skrev om krigshotet, hur södern måste undvika Pompejis öde. Men det dickinsonska vulkanintresset hade också en koppling till hennes favoritpoet Elizabeth Barrett Browning, som skrev om det italienska frihetskriget och liksom många engelska och amerikanska konstnärer, författare och intellektuella såg likheter mellan de två krigen.

Det dickinsonska vulkanintresset hade också en koppling till favoritpoeten Elizabeth Barrett Browning, som skrev om det italienska frihetskriget

”Dickinsons vulkaner blir till – och får utbrott i mötet mellan Italien och USA, mellan passion och rationalitet, kvinnligt och manligt. Det är det som gör dem så speciella”, skriver Josefin Holmström.

Och Dickinson skildrar sitt skrivande liv som ”A still volcano life”, hon skriver helst om natten vid sitt lilla bord, både hon och vulkaner verkar i natten, men hennes läsning av lavaflödet är inte sexuell utan kopplad till ett ordflöde. Vulkanen talar som en tunga. Den har något att berätta, något som kan vara förödande. Det är paradoxalt: ”On my volcano grows the Grass/ a meditative spot – ”, det till synes lugna döljer det som kan vara våldsamt och när som helst yppas. Det instabila politiska läget både i USA och Europa får också en kommentar här.

Mästarbreven

Också i de så kallade Mästarbreven, gåtfullt adresserade till ”min Herre” odlar hon vulkankopplingen mellan det personliga och ödeläggelsen av Pompeji. ( ”Jag såg min herre för första gången i dag”, Edith Södergrans rader stiger upp i läsarens medvetande …)

Mästaren nämns i tre brev, och vem han var eller om han alls har funnits är oklart. Josefin Holmström skriver att de här röriga, spretiga kärleksbreven också kan betraktas som litterära experiment.

Det andra brevet skrivet tre år efter det första är som en häftig koreografi, ”något mellan sockersött och självmordsbenäget.” Det är erotiskt, anklagande, Dickinsons alter ego kallas Daisy och frågar ”Vad skulle ni göra med mig om jag kom skrudad i vitt? Har ni en liten kista i vilken den Levande kan få vila?” Brudklänning och liksvepning – snudd på alltför mycket, too much, men hela brevet är fascinerande i sin kraftfulla utsatthet och sina anklagelser.

Tröskelpoeten dröjer kvar i ett tillstånd av längtan och hinner inte bli trött och besviken

Denna Daisy är alls inte så liten och tunn. Hon ägnar sig åt en lek, ett spel som kunde vara skrivet under kemisk berusning. ”Är hon inte i själva verket en Etna eller en Vesuvius?”, undrar Josefin Holmström. Dickinsons brevtext uttrycker lust att komma nära, men markerar ett avstånd. Tröskelpoeten dröjer kvar i ett tillstånd av längtan och hinner inte bli trött och besviken på den tillvaro som återstår när drömmar är förverkligade.

När Josefin Holmström besöker Amherst föreställer hon sig att hon skulle se Emily Dickinson komma gående: ”Skulle jag låta henne gå ostörd förbi för att leva sitt liv? – Ja, det skulle jag.”